Klockan 04.30 i torsdags blev jag upphämtad vid hotellet för färd till startpunkten för Salkantay Trek som går till det lilla samhället Aguas Calientes, alldeles nedanför Machu Pichu, Inkarikets mest imponerande byggnadsverk. Vandringsgruppen var en trevlig blandning av nationaliteter: Ett mexikanskt par som bott i Oregon, USA, de senaste arton åren, en ung tysk och en lite äldre tyska boende i Schweiz, tre brittiskor i 25-årsåldern och en brasilianska i 30-årsåldern. Förutom oss turister var det två kockar, en hästkarl (som fraktade packning, mat mm) och den supertrevlige guiden Eddie från Cusco. Efter fyra timmars bilfärd började vi vandra till första övernattningsplatsen. Dit tog det ca tre timmar med en stigning från ca 3600 meter till 3900 meter. Där sov vi inte i tält utan i iglooliknande byggen med glastak så vi kunde se stjärnorna när solen gått ner. Men innan läggdags gick vi upp till en liten sjö uppe på 4200 meters höjd. Det var rejält jobbigt och man kände tydligt hur lite luft det är på den höjden. Men gick bra för allihopa och en rejäl middag väntade oss när vi kom tillbaka. Maten under hela vandringen var fantastisk god och riklig. Så mycket mat till frukost, lunch och middag. Vädret var perfekt med nästan klarblå himmel.

På natten vaknade jag och behövde gå på toaletten. Det var väldigt kallt så gick fort fram och tillbaka. Innan jag la mig drack jag några stora klunkar vatten. Kände då att jag inte riktigt fick luft när det iskalla vatten rann genom strupen. Började hyperventilera och tappade medvetande ett tag tills tysken jag delade igloon med skakade på mig och undrade hur det var. Kände hur andningen rusade men kunde lugna ner mig och mådde bra igen. Väldigt obehaglig upplevelse men på 3900 meters höjd gäller det att ta det lugnt och inte göra något för hastigt.

Dagen efter var det riktiga mandomsprovet med vandring upp till 4600 meter. Upp till 4400 gick det förvånansvärt bra. Visst var det fruktansvärt jobbigt vissa branta bitar när kroppen inte fick tillräckligt med syre, men jag tog mig upp ändå. Men de sista två hundra metrarna var grymma. Så ont om syre och riktigt brant stigning. Alla gick som i slow motion och fick stanna var tionde meter. Men till slut var vi uppe allihopa och kunde jubla tillsammans. Men jag kände att jag inte mådde bra däruppe och började nerfärden före de andra. Tillbaka på lite lägre höjd mådde jag bra igen. Vädret var fantastiskt hela dagen.

Dag tre var det en ganska kort vandring på en grusväg ner till 1900 meters höjd. Men var skönt med en mellandag efter ansträngningen dagen före. Bra väder även denna dag. Verkligen tur för det kunde lika gärna ha regnat och blåst så vi inte hade sett någonting.

Dag fyra (idag) var en lång vandringsdag. Först upp 800 meter till 2700 meter och ungefär halvvägs började det regna. Inte kul med lerig stig brant uppför. Lagom tills vi nådde toppen slutade det regna och det sprack upp lite i molntäcket. Vi kunde då se Machu Pichu på andra sidan en dal. Så mäktigt!

Trots att det slutat regna så var nedstigningen riktigt besvärlig. Regnet hade gjort stigen glashal och trots vandringsstavar var jag nära att trilla flera gånger. Mycket jobbigt i drygt två timmar tills vi var nere. Därefter en mycket tråkig vandring i knappt tre timmar vid sidan av ett järnvägsspår. Efter 25 kilometer var vi framme i Aguas Calientes där vi bor en natt på hotell för att klockan fyra imorgon bitti gå till busstationen och försöka komma med en av de första bussarna upp till Machu Pichu. Ska bli så kul att få se Machu Pichu på riktigt. Detta är resans höjdpunkt, helt klart.