Idag har jag varit i den lite ruffiga stadsdelen La Boca. Det rekommenderas inte att man vandrar iväg utanför de polisbevakade turiststråken. La Boca är mest känt för att fotbollslaget Boca Junior har sin hemmaarena här, La Bombonera. Där spelade Diego Maradona i sin ungdom och han är fortfarande en stor hjälte i området (och i hela Argentina förstås). La Boca spelar i gula och blå färger sedan 1907. Innan dess var det lite olika färger men det året bestämde man att laget skulle spela i de färger som nästa till hamnen anländande skepp hade. Och det råkade bli ett svenskt handelsfartyg. Så förtäljer historien.

I La Boca har man bevarat några kvarter i färgglada färger som är fina att gå runt i men extremt turistiskt. På en bakgata hittade jag en liten Parilla-restaurang där härliga köttbitar svettades på stora kolgrillar. Beställde in en blandad tallrik och en stor öl. Kycklingen, revbenen, korven och entrecoten var jättegoda men blodkorven och njuren var inte riktigt i min smak.

Trafiken i Buenos Aires är inte att leka med. Det är bilar och bussar som bestämmer; fotgängare ska bara hålla sig undan! Som svensk, van att fotgängaren är kung i trafiken, är det en viss omställning. Vid osäkra övergångsställen använder jag min beprövade taktik att skugga en inföding över gatan, Funkar alltid.

Igår kväll när jag var på väg till hotellet hamnade jag bakom en välsvarvad ung kvinna i en korsning. Hon sneglade bakåt några gånger och stannade sedan och höll fram ett visitkort och sa: Please. Jag tog kortet, hon gav mig ett vacker leende och försvann iväg i kvällsmörkret. På kortet står det bara ett namn och ett telefonnummer samt en bild på en röd ros. Utan att vara fördomsfull så känner jag mig rätt säker på vilka tjänster som erbjuds om jag ringer numret (jag tänker inte på hemleverans av blommor) men märkligt subtilt sätt att göra det på. Får mig att tänka på Siem Reap i Kambodja där skumma gubbar i mörka gathörn erbjöd mig "young girls" flera gånger varje kväll. Jag föredrar det argentinska sättet.

Jag avslutar dagens inlägg med en liten historielektion. 1976 tog militären makten i Argentina och ett mörkt kapitel i landets historia inleddes. De följande sju åren dödades ca 30 000 oppositionella, ofta efter våldtäkter och utdragen tortyr. Gravida kvinnor avrättades först efter födseln och barnlösa militärer och andra lojala med regimen fick barnen. Det var inte ovanligt att människor kastades ut från flygplan över havet, levande och med betongtyngder fästa i kroppen.

1982 var ekonomin helt körd i botten och regimen började få svårt att tygla det alltmer frustrerade folket. Juntan fruktade för sin framtid och i ett försök att ena folket invaderades Falklandsöarna, en omtvistad ögrupp 55 mil utanför kusten som hört till Storbritannien sedan 1820-talet. Till en början såg det ut att ha lyckats. Folket jublade över att Las Malvinas (det spanska namnet på ögruppen) äntligen återbördats till Argentina. Men när det blev uppenbart att Storbritannien tänkte försöka återta ögruppen byttes glädjen mot fruktan. En armada av krigsfartyg lämnade Storbritannien och när de kom fram gjorde de processen kort med de unga och dåligt tränade argentinska soldaterna. 74 dagar efter invasionen hade britterna återtagit ögruppen. Det militära fiaskot ledde till att folket definitivt fått nog av diktaturen och 1983 tvingades juntan utlysa allmänna val och lämna ifrån sig makten.

Jag var 12 år under Falklandskriget. Det jag minns tydligast är att jag tyckte det var så häftigt att britterna tackade nej till direkt militärt stöd från USA och skickade sin krigsflotta den långa vägen till Argentina. En sista dödsryckning från det brittiska imperiet.

Ett överlämnade av ögruppen till Argentina är idag långt borta. Storbritanniens villkor är att en majoritet av befolkningen på öarna är för detta. Senast 2013 hölls en folkomröstning och då röstade 99,7% (1513 av 1517 röstande) på att stanna i Förenade Kungariket. Vann ens de värsta kommunistdiktaturerna "val" med sådana siffror?