Klockan fem blev vi väckta av bärarna som knackade på tältet och erbjöd oss coca té. Något mörbultade försökte vi vakna till liv. Innan vi lämnade tältet för frukost packade vi ihop alla våra grejor, bärarna behövde börja packa ihop campet.

Det blev en snabb frukost innan vi var tvungna att bege oss av mot Deadwoman's pass, den värsta strapatsen på hela turen. Precis när vi lämnade campingplatsen började det såklart att regna, och det var inte det lilla regnet. Det var bara att dra på oss fullt regnställ och täcka våra väskor med regnponchosen. Det resulterade i att vi såg ut som två vandrande superhjältar med en blå och en röd cape.

Stigningen började mer eller mindre direkt, konstant uppför i ungefär 4 timmar. Det blev tyngre och tyngre ju högre upp vi kom eftersom syret blev tunnare och tunnare. Vår taktik var att gå liten bit och stanna för att hämta andan osv, vår guide tipsade oss också om att andas genom näsan för att inte få syrebrist i musklerna. Vi ville inte ta ut oss för mycket och riskera att drabbas av höghöjdssjukan......igen. Dessutom ville vi ha tid att njuta av den mäktiga omgivningen. Runtomkring oss var det höga berg och vi såg de snötäckta bergstopparna sticka fram över molnen, på sluttningarna gick det lamor och betade. Ju högre upp vi kom ju närmare molnen kom vi och tillslut var vi inne i dom.

Sista klättringen på Deadwoman's pass var väldigt brant och tuff med ojämna trappsteg, fattar inte hur de små inkaindianerna lyckades ta sig uppför de stundtals höga trappstegen. Vi var i alla fall glada att vi hade hyrt våra vandringastavar, de hjälpte till att avlasta benen en del.

När vi äntligen nådde toppen bjöds det på applåder och fika, coca té och mackor. Vi var enormt glada över att vara uppe och få vila lite. Efter fikastunden var det dags att ta sig nerför berget igen, varför gick vi ens upp??? Vi gick ner på andra sidan berget, en sisådär 5000 trappsteg kändes det som. Lår och knän var inte glada.

Efter två timmar konstant nerför var det dags för lunch. Gott som vanligt, idag bjöds det på nya favoriten Lomo Saltado. Vid lunch fick vi reda på att vi sammanlagt hade fyra timmar kvar att gå, uppför och nerför! Jobbigt, då vi redan då var enormt utmattade. Det var bara att dra på sig regnkläderna och komma igång igen.

Påväg upp mot toppen gick vi förbi några inkaruiner. Vi stannade och tog lite kort och förundrades åter igen över omgivningen, helt overkligt att vi befann oss så högt uppe mitt ute i Anderna.

På toppen andades vi ut, tog en liten paus och spejade ut över bergstopparna. Nu var det dags att ta sig ner igen. Vi behövde energi och kom på att vi hade köpt på oss en påse cocablad. Nu var det dags att se om det fungerade! Så sagt och gjort, en näve full tryckte vi in vid en kinden, vi såg ut som två hamstrar. Sen fortsatte vi neråt och väntade på att den magiska känslan skulle infinna sig. Svårt att säga om cocabladen hade någon effekt mer än att det kändes som att man gick runt och sög på en tépåse.

Precis innan campingen gick vi förbi en stor inkaruin, vi hade valet att gå dit men avböjde då vi var helt slut. Den långa branta trappan upp såg inte så lockande ut.

Vid halv sextiden nådde vi campingen och då hade kanadensarna och irländskorna redan varit där en timma. De gick alltid i täten och vi var imponerade av det kanadensiska paret som var i 50 årsåldern, de verkade ha mest energi av alla. Vi var totalt utmattade! Vi tvättade oss och gjorde oss i ordning inför middagen och kvällen, till vår fasa låg toaletten en smärre vandringsbit bort i tuff terräng!

Middagen var trevlig som vanligt, det verkade vara ett bra gäng som gick för vi hade riktigt kul ihop.

Återigen en tidig kväll då väckning var 5:30. Vi funderade länge och väl på hur vi skulle hantera ett potentiellt toabesök under natten, kom fram till att det smidigaste var att bara sätta sig utanför tältet, civiliserat!