Namaste! Nu har vi precis landat pa en av varldens farligaste flygplatser, Kathmandu fran en annan av varldens farligaste flygplatser, Lukla (youtuba). Vi har vandrat I 19 hela dagar, fran Bhandar till Mt Everest Base Camp, Kala Pattar, over Cho La Pass till Gokyo, genom Gokyo Valley for sedan ner till Lukla. Aventyret startade I Kathmandu, Viktor motte oss pa flygplatsen och redan pa bilfarden darifran har vi forsta kulturchocken I form av en begravning inklusive ett lik. Kathmandu bestod sedan av utrustningsshopping (allt fake for ca 500 kr) i Thamel, sista ol och europeisk-mat-intag pa favoritcafe Revolution och forsok till att skaffa permits for trekken (pga buddistisk hogtid var kontoret stangt sa vi litade pa nepaleser som sa att man kunde fixa allt pa plats I nationalparken. Permit for namnda samt TIMS, ett kort for trekkers till for att de ska ha koll pa alla som trekkar). 15h helvetesbussresa stod sedan pa schemat, packade som sillar pa vag som inte far kallas vag. Forsta timmarna Ok med asfalt men redan da hundra meters hoga stup pa krokiga vagar med plats for en bil I bredd (inte for tva bussar som sa ofta mottes). 'This is good road, bad road starts in 6 hours', sa min nepalesiska granne efter 1 punka och nagra timmars radsla. Efter ca 3 timmar till borjade man sla huvudet i taket och Emelie krampa av radsla, 'still good road'.... Efter att vi fastnat I lera 2 ganger (tog ca 30min/fastning) holl vi verkligen pa att dra ner for ett stup, ena bakdacket var utanfor vagen och grus rasade, tom nepaleserna som tidigare skrattat at oss drog efter andan. 2 min efter det kom var raddning I form av en annan buss fast I lera, pga for smal vag kom vi inte forbi. Morkret kom, efter 2 brasor sa bestamde vi (enda turister) och nagra nepalesiska familjer oss for att ga till narmsta by (ca 2h) I backmorker med pannlampor. Vi blev valkomnade hos nepalesisk familj med te, mat och plats I deras sangar <3. Efter 2h vandring morgonen darpa nadde vi Bhandar och trekken kunde borja pa riktigt.

Forsta veckan bestod av vandring bland risfalt, gronska och sma nepalesiska byar. Asnor, massa barn och bebisdjur i alla mojliga former. Vi gick ca 7h varje dag och det var kampiga dagar i form av upp och ner hela tiden. Har var vadret varmt och soligt, regn ibland, sno ibland men fantastiska vyer oavsett. Vi fick se forsta glimten av Mt Everest, smakade Yak-ost, och gick aven over vart forsta pass, Lamjura Pass pa 3530 m. Hela denna vecka var ratt speciell da det var ytterst fa turister (de flesta flyger in) och folket i byarna valkomnar turister med stora leenden. Denna vecka startade och avslutades med hela trekkens jobbigaste dagar, varst var den 2h langa uppforsbacken till Namche Bazaar (3750 m) i snostorm.

Andra veckan, vagen fran Namche Bazaar till Mt Everest Base Camp (mal 1). Ca 4-5 h vandring varje dag, Tengboche, Pangboche, sidetrip nastan hela vagen till Ama Damblam (6812 m, ska vara en av de vackraste bergen och det var det) basecmp (vande pga dimma), Dingboche (har fick bada jag och Emelie kraftiga huvudvarker, jag lag en natt och kunde inte sova pga att jag var radd att Emelie skulle do av hojdsjuka), sidetrip till Chukhung (4730 m), Dougla (ett stopp dar man inte behover stanna men vi gjorde det pga symptomen for hojdsjuka i Dingboche), Loboche (sidetrip till Italian Pyramide, ett forskningscenter) och tillslut Gorak Shep (5164 m, hogsta platsen vi sov pa) som ar startpunkten for Mt Everest Base Camp (5364 m) och Kala Pattar (5545 m, vievpoint over Mt Everest och alla hans grannar). Jag och Drew (Engelsk kille Viktor haffat upp i Delhi) tog oss hela vagen upp till Kala Pattar, hogst upp fick man klattra for att na toppen, full med boneflaggor. Utsikten var helt sinnessjuk, 360 grader over Everest, Ama Dablam, plus tusen berg till.

Basecamp ligger pa Khumbu Glacier sa vagen dit var inte allt for jobbig, dock ar alla former av vandring jobbig pa over 5000 m hojd. Man blir anfadd av minsta lilla och sa plussar man pa stormvindar med is i pa det. Viktor och Drew firade med ol, men hallde ut hela efter att de blivit lite illamanende haha. VI KLARADE DET! Dags for mal 2, over Cho La Pass till Gokyo.

Denna vag ar det valdigt mycket farre turister som gar och det markte vi pa en gang pavagen till Dzongla dar vi trodde vi gick vilse. Vi skulle ner i en dal men vagen bara fortsatte upp och upp, det borjade bli kvall och aven dimma smog sig pa. Fram med kompass och karta, men vi var pa ratt vag trots 1m sno och lera. Nast varsta dagen pa alla 3 veckor, iskallt var det. Dagen efter det hakade vi pa tva Amerikanska kvinnor och deras guide, det kan namligen vara valdigt farligt att ga over Cho La Pass pga att det ar en glaciar pa over 5000 m du gar over. Du maste folja fotspar sa du inte ramlar ner i en spricka eller sa. Det skulle tydligen vara valdigt halt och Viktor med Dr Martens fick improvisera med strumpor med skorna. Efter 2h klattring var det dags, nagot halt men Amerikanarnas guide trampade ljupa spar i snon med hans isdubbar sa det gick bra. Val uppe pa passet (pass = a mountain pass is a route through a mountain range or over a ridge) at vi medhavd lunch. Utmaning nr 2, ta oss ner pa andra sidan, stup och svinhalt. Vi alla halkade val ca 5 ganger var men bara man hade tyngden bakat gick det OK. Stannade over natten i Tagnag och dagen darpa gick vi over en ny glaciar till slutet av mal 2, GOKYO. Lite halvlaskigt, vandringen over glaciaren tog typ 2h och man horde hela tiden stenar rasa, samt mycket sno osv. Men det gick bra och vi nadde Gokyo med livet i behall. Vi alla kande oss ratt matta och pga mulet struntade vi i att ga upp for Gokyo Ri (en topp som Kala Pattar fast med en speciell utsikt over everest). Vi borjade istallet ga ner for Gokyo Valley, forbi Dole (dar Viktor och Drew red pa en Yak........ Typ en tjur med massa har, stor som en mammut som transporterar varor i bergen). Val nere i Namche igen (18 dagar efter start) firade vi med ol och Dr Pepper. Dagen darpa fortsatte vi mot Lukla, 7h vandring i sporegn, dar vi skulle flyg till Kathmandu. Lukla Airport ar en av varldens farligaste flygplatser (enligt vissa den farligaste) da landningsbanan ar 460 x 20 m och har en 12% lutning (avslutas med stup). Ett 12 sitsigt plan men vi klarade aven detta oskadda.

Vandringen ar det basta jag gjort i mitt liv tror jag, en san upplevelse och vyer som ar helt obeskrivliga och overkliga. Vissa dagar ville man do pga att det var jobbigt medans andra gick lattare. Jag hade megahosta hela trekken men det gick bra anda, vi gick sammanlagt i 19 dagar (trodde INTE att vi skulle klara av det innan). Langs hela vagen kommer dros med Yakar, de har bjallror runt halsarna sa man hinner akta pa sig for dom ar INTE sma, lite laskigt nar de kommer pa smala stigar med stenar och stup pa ena sidan (majoriteten av alla vagar har varit pa kanten av ett berg). Man bor i lodger langs vagen, dar ater man Dal Bhat (linsgryta med ris) och dricker Milk Tea. Kvallarna bestar av lasning eller kortspel i ISKALLA rum. Jag sov i -20 graders sovsack, dunjacka, vantar, mossa och duntofflor. Fros anda. Vi gick utan guide och bar vara 8 kgs vaskor sjalva, trodde det skulle bli ett storre problem an var det var. Vi at en snickers om dagen och drack kranvatten med vattenreningstabletter. Bortsett fran bussresan skulle jag absolut gora det igen.

Kan forhoppningsvis fa upp lite fler bilder har nar jag kommer hem, men bilderna gor ingenting rattvisa. Har sakert aven glomt tusen saker att beratta men spillerill, <3 Nepal.