Dag 68
I torsdags var vi en grupp på trettio personer som förväntansfulla vinkade hejdå till Hervey Bay. Med siktet inriktat på Fraser Island lämnade vi fastlandet i våra sandjeepar. För att få tillåtelse att köra var man tvungen att vara 21, alltså var vi två ynka veckor ifrån detta. Medan många deppade över denna åldersgräns var vi två ,däremot, inte överdrivet ledsna. De vägar som väntade var inga vägar vi hade satt oss bakom ratten på ändå. Glada satt vi istället i baksätena och såg på när våra stackars vänner försökte att hålla kvar bilarna på vägen och samtidigt inte köra fast i den djupa sanden. Enklare och skönare blev det ,tack och lov, när vi lämnade de lite lätt illamåendeframkallande, guppande skogsvägarna och kom ut på öns egen highway, den 15 km långa stranden. Här åkte vi upp och ner, badade i gömda sagolika sjöar och spanade efter hajar från utsiktsplatser. Ön slog verkligen alla våra förväntningar, så himla häftigt alltihop.
Vi spenderade tre dagar och två nätter på Fraser. Vi hade ett camp med tält vilket var mysigt men vi båda var överens om att det räckte gott och väl med att sova på de tunna liggunderlagen i två nätter. Speciellt med tanke på att några av världens farligaste spindlar och ormar håller till på ön. Så det var inte bara tältet som behövdes lysas igenom innan vi skulle sova. Överallt fick vi vara försiktiga med var vi placerade våra fötter och var vi satte oss. Även Dingos, en typ av vildhundar, lever på ön. De ska vara ganska aggressiva så när mörkret hade lagt sig var det förbjudet att gå ensam. Med stora pinnar, ficklampor och stränga instruktioner på hur vi skulle göra om de kom för nära, fick vi gå och kissa i stora gäng. Sista natten hade vi en liten flock runt campet, vilket var lite obehagligt, men det gick bra och vi vaknade upp på morgonen utan otäcka bett eller sönderrivna av dingos.
Det visade sig även att vi hade hamnat i en grym grupp med många härliga människor. Bland annat träffade vi Stina från Sala/Västerås och Malou och Jesper från Aarhus i Danmark som vi hängde mycket med. Tyvärr är de på väg norrut och vi söderut, så vi kommer inte kunna umgås mer under resan. Detta är ofta lite tråkigt när man hittar nya vänner här. De flesta börjar i Sydney och avslutar i Cairns medan vi gör tvärtom. Tur att vi har våran trogna resekamrat Erik som också reser neråt, det har nämligen börjat kännas lite ensamt när det bara är vi två. Men snart blir vi ju en till i gänget, nu kan vi räkna ner dagarna på en hand tills Linnea kommer! Gud vad vi längtar!
Idag gör vi ett nytt försök med ett skydive. Denna gången är i Rainbow Beach. Väderprognosen ser tyvärr ut att likna den som rådde sist vi skulle hoppa, uppe i Mission beach. Regn med andra ord. Men det kanske klarnar upp, vi håller tummarna! Sedan får det bli en ofrivillig natt under stjärnorna. Inget hostel på hela detta stället har plats för oss i natt och bussarna går endast härifrån på morgnarna.