Det spelar ingen roll hur mycket jag paddlar, hur mycket jag än springer, kylan har en förmåga att tränga sig in överallt. Mina fötter känns som stenar, tyngden av vattnet gör dem orörliga. Huvudet isar som om jag vore en glass i frysen, blodådrorna skiftar färg från varm blekröd färg till färgen av vattnet jag simmar i. Jag kunde inte bestämma mig för vad som var värst. Läpparna tunga som stenar, kroppen som håller på att skaka sönder eller två meters vågen som är på väg att kasta sig över mig som om jag vore ett pizza stycke.

Jag ser runt mig, de flesta har tagit sina surfbrett och dragit sig mot säkerhet, tidvattnet är på väg in och mörkret börjar falla. Jag känner hur vattnets kraft sveper tag i mina fötter i ett desperat försökt att ta mig ut till havet så jag lägger mig upp på surf brädan. Strax över två timmar har passerat och jag kan inte sluta tänka på bastun som väntar på mig när jag återvänder till lägret. Men det finns ett hinder, ett mål, ett måste. Jag vägrar låta naturens krafter ta tag i mig eller den mjuka känslan av en ångad bastu mot min rygg för jag ska fan upp på brädan först. Något säger mig att om det är det sista jag gör så låt det vara så. Jag lämnar inte vattnet innan jag har surfat på en av Nya Zeelands vågor i Rotorua. Sist jag stod på en våg befann jag mig i Malibu, California och det var dags att möta utmaningen i Nya Zeeland. I nästan två timmar hade jag flytt runder på vågorna. Efter otaliga försökt att komma up började kraften sugas ur mig och jag minns orden från min coach i Panama.

- Det finns tre anledningar att avbryta en surf session, kyla, tidvatten och en hajfena. Jag hade uppnått två av dem men inte uppnått en enda våg.
Jag ser tillbaka på stranden som känns längre och längre bort, blickar ut mot havet och tidvattnet som har en levande effekt. Omgivningen förändras mot hur den såg ut för en timme sedan. Jag blickar tillbaka mot stranden, den är tom. De andra surfarna har gått hem för dagen och jag ligger ensamt i Stilla havet. Jag blickar ut mot havet igen, en våg möter min väg och jag dyker under den för att komma up på andra sidan där nästa våg redan kommit ifatt mig. Den sköljer över mig och pushar mig mot klippväggen till väst. Med utmattade simtag paddlar jag med vänster och höger arm längs brädans kant. Blickar ut mot havet och känner hur den närmar sig. Vågen som jag så länge väntat på. Jag ser den på hundra meters avstånd, vågorna innan den förstör sikten men jag ser att en topp börjar formas precis mot mig. Det är precis den platts jag vill befinna mig om jag vill ha en chans att komma upp. Ska jag ta den, misslyckas jag så kommer jag sköljas under vågen som med tidvattnet nu växt till en jätte. Jag drar handen ner längs benet och känner att säkerhets selen fortsatt sitter hårt knutet mot min ankel. Känner med tippen av min stortå att jag ligger cirka en decimeter från brädans kant. Mina armar har ingen kraft, jag klarar aldrig att komma up i samma hastighet som vågen, den kommer ta mig. Antingen kastar den mig mot klippväggen eller har jag tur och sköljs närmare stranden. Det var nu eller aldrig. En känsla kryper genom min kropp. En känsla så stark att den får det kalla blodet att rusa genom ådrorna. Det är känslan av att stå på toppen av pallen, på en bergstopp där jag ser ut över världen med lycka. Känslan där inget annat spelar någon roll, det är du mot världen på en våg.
Toppen av vågen närmar sig, jag paddlar, jag paddlar för livet och känner hur vattnet bakom mig tar tag i mina fötter och lyfter mig. Jag vet inte var jag hittar kraften ifrån men jag paddlar ännu hårdare. Det enorma bruset av hur vågen nu börjat slå över och träffar vattenytan några meter längre fram, slår mitt högra öra och jag vet. Jag vet att det är nu eller aldrig. Fötterna som nu är under vattenytan, brädan som ligger strax över en meter över ytan, det är nu. Det är nu jag med all kraft jag kan hitta drar händerna längs brädans kant, känner hur friktionen från vaxet försvinner från mitt bröst. Jag är på väg. Med händerna mitt på brädan, reser jag mig mot himmelen, allt slocknar. Det blir svart för en sekund, allt ljud är borta, det är bara stillheten av mina egna känslor som berör mig. vad hände?

Det är känslan av att flyga över vattnet, att äga vågens kraft, att leka med den som om det vore grädde. Det är precis det som hände. Jag ser bort mot klippan som nu reser sig som en stolt vägg från havets botten mot solen. Ser mot öst där molnen färgats röda av det skimrande röda ljus som solen avger när den börjar nytt liv någon annan stans. Jag ser ner på mina fötter, dem lever, dem är i kontroll, dem flyger. Jag har gjort det. Jag svävar över vågen som tar mig dit jag vill, jag äger den. Jag tänker tillbaka på mina 6 månader sedan jag lämnade Sverige för att ensam slänga mig ut i världen. Jag är lycklig, jag ler.


En vecka tidigare lämnade jag den Olympiska staden Vancouver, återigen satt jag på ett flyg. Den här gången lämnade jag de två kontinenterna som tillsammans bildar Amerika. Kontinenterna där jag fann kärlek, blomstrande djungel, en värld under vatten och en värld med färglada minnen.

Jag lämnade Vancouver efter att ytterligare en gång gett mig ut på en dagstur upp längs Rocky Mountains. Jag gjorde det i Banff tillsammans med Dannika och tillsammans med två unga kanadensare klättrade jag nu uppför nästa utmaning. Det tog 3 timmar att ta sig upp genom imponerande trädtoppar och klippiga kanter.

På toppen möts vi av Vancouver sett från himmelen. Mot öst reser sig Rocky Mountains vit klädda toppar. Mot syd drar sig stadens gator så långt ögat kan nå och mot väst reser sig solen över Stilla havet. Allt omringas av horisonten som formar en vacker böjd båge. Jag tar en extra minut och ser ut över havet, om mindre än några dagar ska jag bortom horisonten, bortom intet där havet möter himmelen. Jag är på väg, jag lämnar Amerika för en värld på andra sidan gjorden. Jag är på väg till Nya Zeeland.


Jag hade en dröm, en dröm om att se ett oberört landskap, ett Nya Zeeland fullt med liv men också utan. Ett Nya Zeeland med natur som slår allt, ett fågelliv på Stewart Island som få tidigare skådat. En Syd ö full med vita bergstoppar och en nord ö med subtropiskt klimat. Och jag fick uppleva nästan allt. En vecka i Nya Zeeland? All för lite, jag hann endast med Nordön men tro fan att jag ska tillbaka till detta paradis på jorden. Jag skulle kunna använda alla mina ord i mitt förråd men det skulle inte räcka till för att beskriva denna vackra platts.

Mitt äventyr började i Auckland, där jag bestämde mig för att hoppa på en Stray buss. Ett hopp on hopp off företag som tar dig genom landets två öar. Jag skulle få nöja mig med en ö. Turen togs oss ner mot Hot water beach där vi spenderade första natten.

Tillammans med 20 deltagare, spridda från alla världens hörn slängde vi skyfflar på taket av den orange bussen och begav oss mot stranden. Tidvattnet hade gett oss möjligheten att ta ett stort spadtag i stranden och börja gräva mot vattnet underifrån. Vattnet som kommer från en varm klyfta i berget som i sin tur blivit uppvärmt av lava. Efter en haltimmes grävande lägger vi oss alla i den lilla pöl vi grävt. Med utsikt över stilla havet och nyfunna vänner i vår närhet, njuter vi av solens värme under de kommande timmarna. Ett par dopp i det kalla havet och sedan åter i vår naturliga bubbelpool. Det är vad jag skulle kunna kalla livsnjutning. Det är ett ypperligt tillfälle att lära känna dina kommande reskamrater. Jag möter Chris, en 30 årig kille från Tyskland som har ett oerhört sinne för humor. Det fanns inget tvivel om att vi tillsammans skulle ha ett par roliga dagar i Nya Zeeland framför oss.


Någon stans på vägen kände jag att det var dags för adrenalinet att ta över mitt liv. Surf äventyret i Rotorua var inte tillräckligt, jag ville göra något extremt, jag ville göra något som skulle få mina nerver att spricka och mina blodådror att stelna. Jag ville kasta mig ut för ett 7 meters vattenfall, jag ville kasta mig ut för ett flygplan i 200km/h, jag ville kasta mig baklänges ut från en bro mot havsytan.

Vi är 8 personer och tillammans glider vi genom den subtropiska djungeln i en gul gummibåt, mot det vi alla fruktade. Eller, nästan alla. Vattenfallet. Det var ett 7 meters vattenfall, det högsta i världen inom kommersiell rafting. Trotts floden som med sitt vrålande ljud slänger mig från kant till kant, kan jag inte sluta se på naturen som hänger över oss. Den subtropiska djungeln som med sina kristall gröna blad gömmer en värld oberörd av människan. Vi omringas av den, vi möts av sipprande sol strålar som tränger in genom trädtopparna och ger liv till vattnet under oss. Små glimtar av liv, små glimtar av den som gömmer sig under ytan. Det kristall klara kalla vattnet reflekterar ljusstrålarna och avger en fantastisk natur upplevelse. aaaaaaaahhhhhhhhhh, s***! ett vattenfall. Koncentration Carl, Koncentration tack! Vi kastas ut för kanten och missar en klippa i floden med hårfina centimeter. Men det är inte över, vi stannar längs kanten av floden och går igenom rutinen för det som komma skall. För det är ju skitlätt att komma ihåg allt han babblar om när du är på väg utför ett 7 meters vattenfall. Det går in i höger öra och försvinner någonstans i tankarna om hur det känns att drunkna. Men det var nu försent att återvända, ville jag återvända? Jag önskade att vattenfallet var dubbelt så högt, trotts att jag ännu inte visste om jag skulle bli en med fiskarna i vattnet.
Ljudet närmar sig, ljudet av naturens extrema krafter. Ljudet som vi hatar men samtidigt älskar. Vi kan inte göra något åt det, det finns där, det kan skada oss, det kan få oss att glömma hemska minnen, men det kan också få oss att skrika av lycka. Vi kommer runt svängen, vi ser det, inte vattenfallet som vackert kastar vatten utför en oberörd natur. Som i en film. Vi kunde önskat att vi nu satt framför TV och såg på någon vildmarks dokumentär. Men det vi såg var inte vackert. Vi såg tusentals av liter vatten försvinna ut över en kant, en kant så högt upp att den får alla tankar att försvinna av ljudet där vattnet slår mot vatten. Snart skulle vi bli ett med vattnet. Vi skulle skriva lika mycket som vattnets kraft. Kanten kommer närmre, ska jag kasta mig ut och simma för livet i motsatt riktning? Det var för sent, strömmen var för stark, det fanns bara ett alternativ. Jag skulle ner och innan jag visste ordet av det möts jag av flodens vrede, floden under mig försvinner, graviditeten tar tag i mig. Jag känner hur mitt oklippta hår reser sig mot trädtopparna och jag sluter ögonen. Tar ett djupt andetag och allt blir svart. Vrålet av vattnet som slår forsar genom mina öron. Jag ser ljus, mina ögonlock värms upp, lyser upp jag öppnar ögongen och möts av den skimrande vattenytan som närmar sig med stormsteg men jag kunde fortfarande känna hur jag var omringad av vatten. Var vi på väg upp? Var jag ensam i båten? Hade jag slått runt? Var är instruktören, jag kan inte se honom? Vad händer? Tuchdown!
Jag har fast mark under fötterna, tätt på min rygg sitter en man med en filmkamera. Ovanför mig lyser himmelen blått. 5 minuter tidigare satt jag på 15000ft över marken i ett rosa flygplan. De 60 sekunderna från att jag hoppat ut från planet fylls med ovisshet, jag kunde inte säga mitt namn om någon frågat. Adrenalinet pumpa så hårt att all tankekraft försvann. Magsäcken var full, lungorna var fyllda, hjärtat var fyllt. Stillheten slår mig, fallskärmen är utlöst, under mina fötter ser jag jorden från en fågels synvinkel. Det är vackert, det är grönt, det är vitt, det är allt mellan himmel och jord. Under de kommande 5 minuterna njuter jag av alla tankar som någonsin flytt genom mitt huvud, jag ler, jag är lycklig.
Marken närmar sig, Tuchdown!
Marken försvinner igen, jag känner efter på ryggen, ingen Mann, ingen fallskärm. Men jag har något på fötterna, ett snöre. Hjärtat försvinner ner mot mina fötter och gravitationen tar återigen över. Jag har kastat mig ut för en bro och ser hur vattnet som tidigare varit 40 meter under mig närmar sig på sekunder. Jag ser det, det finns där, det är det enda jag ser, himlen försvinner, det blir ljust.
Ljuset är tillbaka, med vattnet som forsar över huvudet öppnar jag munnen och suger in alla den luft jag kan hitta. Vi klarade det, båten var hel och vi hade överleft vattenfallet. Jag ser på mina nyfunna vänner och tillsammans utbryter vi något som skulle kunna kallas ett nervöst lyckovrål. Jag ser tillbaka mot vännerna, de försvinner. För en sekund sedan stod han alldeles bredvid mig, höll fast i min sele, men han släppte. Han försvinner, vad händer bakom mig? Jag känner vinden. Hjärtat försvinner återigen mot mina fötter. Jag ser bron, inte vattenytan. Jag vet inte vart jag är på väg, men jag ser hur Auckland Harboure Bridge försvinner över mig och blir mindre och mindre. Linan sträcks, Adrenalinet forsar. Känslan kom tillbaka.

Någon stans på vägen kände jag att det var dags för adrenalinet att ta över mitt liv. Surf äventyret i Rotorua var inte tillräckligt, jag ville göra något extremt, jag ville göra något som skulle få mina nerver att spricka och mina blodådror att stelna. Jag ville kasta mig ut för ett 7 meters vattenfall, jag ville kasta mig ut för ett flygplan i 200km/h, jag ville kasta mig baklänges ut från en bro mot havsytan.
Jag gjorde det, jag gjorde det allt, adrenalinet fyllde mina blodådror och känslan kom tillbaka. Känslan av att ensam slänga sig ut i världen. Den vi alla jagar, den som när nått övertar allt i världen. Jag ser tillbaka på mina vänner i den gula båten. Jag ler, jag är lycklig.


Förutom mitt adrenalin äventyr i Nya Zeeland fick jag uppleva Fantastiska natur upplevelser i ett land som är fullt med magiska regnskogar, vackra fåglar. Med andra ord, ett land vars människor har en närhet till naturen som skulle kunna beskriva Afrikas närhet till djurlivet. Vi fick även uppleva Maui folkets kultur. En kväll med dans och musik till gamla traditioner, god mat och massa goa skratt då vi lärde oss dansa enligt tradition. Klädda i kalsonger och kjol sjunger vi och dansar med vidöppna ögon och tungan hängandes från en gapande mun. Vi avslutar kvällen med att räkna stjärnor på himmelen med havets brus i bakgrunden och en knastrande eld som är på väg att dö ut. Kvällen var över, Äventyret var över, men jag var på väg, bortom horisonten.
Jag lämnade Amerika för en värld på andra sidan jorden. Jag var i Nya Zeeland, jag var på väg till Australien och mitt kommande år. Jag var ensam vid elden som nu endast gav ifrån sig ett svagt rött sken. Jag ser upp mot stjärnorna, jag ler. Jag är lycklig.