jag står på taket av stallet, undrar varför jag inte fågar kasta mig utöver kanten, ner mot havet som väntar nedanför. Kanten är ju så liten men fallet är maximalt hundra meter. Nedanför skulle det egentligen varit en hög med gödsel, men i stället är det kristallklart vatten som flyger ut från stallets dörrar. Var kommer vattnet ifrån, varför är det ett hav, varför vågar jag inte? Ett hav av frågor strömmar gjenom mitt huvud men den största av dem alla, det som gör att jag inte tar steget över kanten. Varför kan jag inte flyga längre.
Jag springer längs idrottshallen utan för Ljungbyhedsskolan, med all tankekraft jag någonsin kan använda lyfter jag några meter från marken, men lika snabbt landar jag några meter bort, precis innan jag träffar väggen. Är det rädslan av att misslyckas, rädslan att någon får veta?

5 månader tidigare flög jag villt över hav, skogar och slätter. Det var som om allt bara släppte från tankarna när jag lyfte från marken, omringades ändast av bruset av vinden kring mina öron.
Varför kan jag inte flyga längre.

En dröm har följ mig under min resa under halvåret som har gått. innan jag gav mig iväg på min resa, hade jag denna underliga dröm som återkom med jämna mällanrum. Jag kunde flyga och det var något av det härligaste jag hade upplevt. När jag vaknade slog det mig igen, samma dröm. varför? Varför drömmer jag en sån fantastisk dröm som får mig att flyga över jord och gjenom himmel varje natt? Men jag ville egentligen inte veta, det var så härligt att vakna upp med känslan som kändes så nära, det var som jag några minuter tidigare flög över havet till England, eller över skogarna i Skåne.
Halvåret har passerat och nu sitter jag med en dröm som jag omöjligt kan få ut ur mitt huvud. Jag vaknar upp med samma fråga, varför kan jag inte flyga längre. Varför bryr jag mig, det är ju bara en dröm? Trotts det har jag inte kunnat få det ut ur mitt huvud.


Ett halft år har passerat och på denna korta tid har jag fått uppleva många av världens underverk. Så pass mycket så att jag borde skämas över att inte njuta av det mer. Det har blivit till en vana att se platser som Machu Pichu, att tura gjenom Rocky Mountain med skyhöga bergstoppar eller att stå på Times Square och förundras över hur tiden passerar oss varje dag. Är jag fruktansvert bortskämd eller känner jag mig bara otroligt previlegad över det platser och minnen jag fyller min ryggsäck med varje dag. För varje dag är verkligen en ny erfarenhet. Det handlar inte bara om att se saker eller att uppleva dem, det är vardagen. Den vardagen där du varje dag ser nya vägar, nya träd, nya människor, nya butiker, nytt klimat eller nya natur omgivelser. Varje dag är en ny dag som aldrig kommer tillbaka men som aldrig skulle jämföras mot en vanlig dag på jobb. Oavsett anledningen så blir jag gladare för varje dag som går över att jag en gång bestämde mig för att packa väskan och kasta mig ut utan vingar.


Tilsammans med Sebastian och vår nylurarde vän Are länade vi Anna och Charles i Kansas City och for vidare mot Selina där vi spenderde de närmaste dagarna med Måns värdfamilj. Med en kall en i handen satt vi längs polen tilsammans med Eric och Layton hela dagarna. Are med sin kritvita hud från Oslo brännde sig ganska omedelbart, men trotts detta gav vi oss vidare längs kornfälten i Kansas med destination Denver Colorado. Platsen som jag länge drömt om att få komma till. Varför? mitt växande intresse av öl världen fick mig att dras till denna plats. Det ät mekkat av ölbrygging i USA. För att bättre förklara vår verksamhet i Denver, lyckades vi under två dagar besöka 6 bryggerier och inta exakt 82 nya öl till våra smak körtlar. Ett fantastiskt äventyr som tog oss från världens största bryggeri, Coors till Left Hand Breweries som producerar minimala mängder.
Framför oss hade vi nu den efterlängtade turen gjenom Rocky Mountains i Colorado. Tilsammans med vår Mustang kastade vi oss ut i vildmarken. Upp längs smala vägar, ner längs klipporna, inn gjenom skogen och ut gjenom små landsbygder. Hela tiden omringad och skyhöga bergstoppar med prydligt vitklädda toppar.

Stannade en kväll i Aspen, orten som är kännd för sina fina skidbackar och svindyra priser för extremt rika Amerikanare. ha ha, prova Alperna vettja. Sebastian som hade den smarta iden om att sova i bilen hammrade en spik i foten. Jag och Are fant oss senare på kvällen sällskap där vi kunde spendera natten medens Sebastian gick i timmar i kylan på 1000 meter och letade efter hotel. Ännu en historia till minnet.
Morgonen därpå skrattade vi gott i bilen hela vägen till södra Utah där vi spenderade natten bland Cowboys och vildmark innan vi begav oss till det stora målet, Las Vegas. Men vägen dit har en historia i sig själv. Det är på vägen dit jag inser vilket enormt land USA är. gjenom att bara köra gjenom 16 stater har jag fått intrycket av att jag besökt 16 länder. Varje stat har något att erbjuda, inte bara i stadsliv. För efter att ha besökt de flesta av USAs storstäder är det fortfarande bara två jag skulle kunna tänka mig att bosätta mig i, resten är alla lika varandra.
Det handlar om klimat och natur. Från ljummet vatten och rådjur längs vägarna i Florida, 40 graders värme med extrem luftfuktighet i Nevada till kalla vindar i väst. Allt har en charm i sig själv och varje dag är en ny plats som bara väntar på att få innjutas av Carl.

Las Vegas, vad ska man säga?
Ni som varit på denna underliga plats vet precis vad jag pratar om, det är en plats där livet står stilla tills den dagen du flyr därifrån. Det tar mod och kraft att utföra en sådan åtgärd och de flesta lämnar Vegas med ett förbannat sinne. Och ni vet vad dem säger, What happens in Vegas, Stays in Vegas. Så där lämnar vi den historian.
Hoover Dam beskrivs som ett av USA´s underverk gjenom tiderna och namnet skulle sättas till testet. Vi lämnade Las Vegas med possitiv inställning, eller åtminstonde jag och Are. Sebastian låg i baksätet och kved som en liten gris. Han var fångad i Las Vegas fällan och huvudet snurrade nu 1000 varv i sekunden. Tilsammans med Are tog vi oss en tur ner till hjärtat av dammen är magiken skjer. Turbiner och rör med andra ord. En ganska kul tur som tog oss tillbaka till depritionen och arbetskraften som utförde detta mästerverk. Tre timmar senare lämnar hittar vi Sebastian nyvaken i bilen och på aningen bättre humör.
Grand Canyon, det skulle ta oss en dag att komma dit och när tempraturen närmar sig 40 grader finns det inget bättre änn att slänga ner cabben och bara njuta. Vi körde längs slätterna i Arizona och dagen därefter närmar vi oss detta underverk. Turen gjenom parken tar cirka en dag och består i princip utav köring från utsiktsplats till utsiktsplats. På en av platserna slängde jag mig från klippblock till klippblock för att komma så längt ut som möjligt. Så långt bort från turisterna som möjligt. Satt mig ner på toppen av berget och bara såg ut över världen. Ännu en mäktig känsla. Nedanför dig flyter Colorado river som en orm mellan bergsväggarna. Mot öst möter Grand Canyon Sierra Nevada öknen och till väst skiner solen över enorma grässlätter. Alla tankar kastas över kanten och intet smyger sig på, i kastet av några minuter är det du mot världen på ditt lilla klippblock.

En solnergång har tusen ord att säga, oavsett om du sitter på toppen av Maya ruinerna i Guatemala eller i Arizona öknen så har varje solnergång en egen mening. Det är slutet av dagen, men det är också början på något nytt, för timmar senare reser den sig igen och en ny dag med nya möjligheter och upplevelser att utforska. Solnergången har tusen olika ansikte och vart enda en av dem är otroligt vackert. Efter vår dag i Grand Canyon tog vi turen ner mot Phoenix och längs vägen fick vi njuta av solnergånens dakta timmar över öken och berg. Denna dag körde vi verkligen mot solnergången och det var en otroligt vacker körsträcka. Det är dagar som den här som man njuter av en roadtrip.
Phoenix är varmt torrt och fullt av mexicanare. Men i högen av Mexicanare fanns Chuck. En x militär från Phoenix som hade ett gevär i vart hand men ett hjärta av guld. Hans historier om Mexicanare skulle kunna gå mot ohändlighet men var enda en av dem fick oss att dö av skratt. Chuck är en släkting till Sebastian så vi spenderade natten hos dem innan vi dagen efter begav oss mot den så om långt längtade väst kusten.

San Diego skulle bli första anhalten där vi spenderade dagarna längs strandkanten med paraply drinkar och solglasögon. Helst så mörkt glas som möjligt, då är det lättare att stirra på de lätt klädda blondinerna. Västkusten skulle visa sig ha några av de vackraste vägar och havsutsikter längs vår långa tur gjenom USA. Vi lämnade San Diego efter att jag ytterligare en gång mistet en del av plånboken min och tog Highway 1 norrut.
Huntington Beach, Newport Beach, Laguna beach, Malibu, Hollywood, Beverly Hills och Los Angeles var platserna där vi spenderade den nästkommande veckan. Vi startade i Newport Beach där jag mötte ytterligare en kompis sedan förr. Egentligen känner jag inte honom eftersom jag aldrig träffat honom men sedan några år tillbaka har vi alltid sagt att vi kommer träffas någon stans i världen och vi höll våra löften. Lindsaw, världsrekord hållaren i hand skakning. Han är den på jorden som skakat en annan persons hand längst. 12 timmar för att vara mer exakt. En man jag känner gjenom Chris och äntligen var vi på samma plats på jorden. En härlig kille som snackar tills man får sår i öronen.
Huntington Beach hade US Open i surfnig under tiden vi var där medens Laguna Beach var platsen för de rika snorungarna. Hollywood har sin charm men även detta ett ställe för de tuffa killarna. Trotts detta spenderade vi en vecka i mområdena kring LA, kul hade vi, men det är en plats jag inte har något behov utav att besöka igen.
Highway 1 längs kusten tog oss vidare upp till San Francisco efter ett nödstopp i skogen. Detta skyldes på ett tapp av nycklar i bagage utrymmet och ett par timmar blev satt åt sidan för att lösa problemet. Vi hann också med ett surfstopp i Malibu där jag hade som uppgift att lära Are den ädla konsten av surfing. Resultatet blev dock inte som tänkt. Vi blev överkörda av otaliga proffs som mest tyckte vi var irriterande turister och det kan jag väl inte säga emot. Dock en kul eftermiddag i solen. San Francisco var och är en fantastisk stad med tusen av möjligheter. Visst, den är lite rutten och det är många underliga människor, men det är också variationen av karaktärer som formar en stad. Backe upp och ner, broar hit och dit samt havet som sträcker sig runt staden. En fantastisk by. Are fick dessutom chans att besöka sitt gamla hem. för tio år sedan bodde han under ett år i staden och det var ett nostalgiskt ögonblick för honom att komma tillbaka. Efter en vandringstur längs havet möttes jag av en skylt med orden. "86 beers on tap" Naturligtvis var vi tvugna att avbryta kvällens aktiviteter för att avnjuta denna bars utbud.

Roadtripen började gå mot sitt slut och det började kännas. Efter två månader på rymmen känndes det som en månads av terapi skulle behövas. Vi har forit fram och tillbaka frön storstad till storstad. Från hotel till motel och från bar till bar. Vi hade en avkopplande dag i vinlandets Napa Valley med vin och champagne smakning innan vi tog sista sträckan till Seattle. Vi tog en lång gåntur längs havet i Seattle och gick igenom våra två månader i paradiset. Sebastian och Are skulle nu åka hem och jag skulle ta äventyret vidare till Canada. Are var bestämmd, han skulle aldrig resa igen. Hans atletiska kropp var förstörd och skulle aldrig kunna återhämta sig. Sebastian skulle glömma allt som har med Norge och göra, sälja all sin egendom och flytta till Los Angeles där kärleken finns. Själv har jag upplevet något som jag sent kommer glömma och det bästa med det hela, det tar aldrig slut.

Vår Roadtrip har sannerligen satt sina spår, i visdom och lärdom. Från Miami i öst till Seattle i väst. Precis som Leo nämnde när vi hämtade bilen i Miami, skulle vi vara den enda i Seattle med Florida plate. Den totala sträckan vi kört landade på otroliga femton tusen kilometer. Det är som att köra från Johannegsburg i Syd Afrika till Calgary i Canada. Allt detta på två månader i vår nyfunna kärlek. En Ford Mustang Cabriolett. Jag vet inte vad som var värst. Att lämna Sebastian och Are eller bilen. ha ha. kanske inte, men det var som att förlora en liten del av oss själva.

Sebastian och Are, två nyvunna vänner för livet som jag är otroligt glad över att få ha mött. Jag längat långt om länge till den dagen vi sätter oss på krogen i Oslo och pratar minnen från USA Roadtrip 2010. De båda lämnade mig den 15 Augusti för att ta sig tillbaka till verkligheten, den plats vi alla en gång måste återsluta oss med. Men för min del var det inte över. Jag fortsätter med att öppna ytterligare en dörr mot framtiden och nästkommand dröm. Det var dags för The home of the Rocky Mountains, Canada.
24 timmar på buss, men äntligen anländer jag Calgary där jag möter en vän från tidigare resäventyr. Danika. Danika och hennes familj har släppt mig nära inpå deras familj och under min vistelse här har jag fått uppleva Rockie Mountains från sin bästa sida. De Canadensiska skogarna med isblått vatten som sipprad ner längs floden. Nationalparker och uteliv. Klimatet liknar det jag själv skulle uppleva i Sverige vilket avspeglade sig i en känsla av hemlängtan. i morgon lämnar jag denna fantastiska familj för att utforska den olympiska staden, Vancouver.

Europa, Afrika, Syd Amerika. Nu lämnar jag snart nord Amerika och tar steget till nästa kontinent. Mina dagar i väst har varit obeskrivliga och för varje dag som går blir jag gladare och gladare för att jag kastade mig ut i drömmens värld.
Nya Zeland och Australien är platsen där jag ska spendera obestämd tid. En ny kontinent, nya möjligheter och nya drömmar, men vad är egentligen en dröm?
En dröm är en längtan efter något stort, något som vi längtar efter att få se eller uppleva. Varför drömmer jag då om något mindre än det jag upplever, varför har min dröm ändrat sig från det att jag lämnade Sverige till den dagen idag? Varför fungerar mina vingar inte längre, varför kan jag inte flyga? Varför är verkligheten bättre än drömmen?

I´m living the dream.