Are har nu väntat nästan en timme på flygplatsen i Kansas City utan jag och Sebastian hämtat honom som vi lovat. Det enda han har är ett sms från natten för.
- Allt har gått åt helvete, jag är på Polisstationen, kommer så fort jag kan. /Sebastian
Följt utav ett dussin missade samtal utöver natten, Are sitter förtvivlat på trottoaren utanför flygplatsen utan att veta vad som väntar. Efter otaliga försök att nå både mig och Sebastian anländer Sebastian flygpltsen. Den svarta Ford Mustang Cabrioletten som vi under den senaste månaden kört runder med i USA var dock inte det fordon som Are blev hämtad i.
Are som längtat i månader efter att få möta oss i Kansas möts nu utav en 2 dörrars gammal chevy bil. I en chock kastar han sig in i bilen och möter Sebastians ögon som skriker av något som skulle kunna tolkas som en blandning av rädsla och bakfylla. Are som ser att det endast är Sebastian i dessutom fel bil kommmer snabbt ihåg smset som Carl skickade tidigare kvällen innan.
- Ikväll ska vi på cowboy bar, yihaaa..
Ett och ett började kopplas ihopa och innan Sebastian hunnit öppna munnet bryter Are ut, vad fan har hänt? Sebastian tar ett djupt andetag.
- Du vet att vi skulle ut på byn igår va? Jo det gick inte helt som vi hade tänkt, vi måste nu till Polisstationen igen för att hämta ut Carl. Jag har varit där hela morgonen men mitt kreditkort räcker inte för att få ut honnom eftersom kostnaden är 3000 dollar. Kvällen började egentligen ganska bra, tills vi mötte ett par nissar på motorsyckel som tyckte att vår bil inte var häftig nog. Carl som var någorlunda förfriskad bestämmde sig för att visa killen hur häftig vår bil faktiskt var. Tilsammans for det iväg och kom aldrig tillbaka. Ett par timmar senare får jag ett samtal från Polis stationen i Kansas City och får höra att Carl nu sitter här och påstår att det är Jag som är hans närmaste släkting. Jag for till polis stationen och det visar sig att han natten för tilsammans med ett par andra nissar på motorcykel bestämmt sig för att "trimma" bilen samt röka maruijana. De hade vi detta tilfället anslutit en större grupp cyklister längs landsvägarna i tro om att här kunde de "leka" fritt. Detta hade förståss varit sant om inte Polisen dökit upp.
Carl sitter nu inne för fylle körning samt innehav av Maruijana och riskerar att åka hem från USA.
Dessutom är cabrioletten ett minne blått då Hertz har dragit tillbaka den.

När Sebastian har berättat fördigt om vad som har hänt påpekar han nu efter 20 minuters körning att de är på väg till Polis stationen för att försöka lösa problemet. Under ytterligare några minuter samtalar Sebastian och Are om hur de ska gå till väga för att få mig ut ur cellen.
Efter en stund inser Sebastian dock att han inte känner sig hmma på vägen. Tvåfiliga motorvägar har bytats mot majsfält, kullar och långa raksträckor. Sebastian saktar ner för att ta en titt på GPSen medens Are lägger märke till en bil i backspeglen som beter sig ovanligt annorlunda på vägen. När bilden kommer närmare börjar den tuta hej vilt och ganska snabbt märker han att stereon också är på högsta volym. I irritationen som hänger över han kommenterar han ganska enkel, vilken idiot. Sebastian som nu börjar smeta ut ett brett leende på läppparna stannar på vägen för att invänta den kommande bilen. Bilen har nu kört upp bredvid dem och stannat. I händelser av några sekunder inser Are följande.
Bilen är en svart Ford Mustang Cabriolett, Den spelar en Svensk sommarlåt på högsta volym, i den sitter En blond svenskt med filmkamera i handen samt världens största gapskratt. Are inser att han blivit totalt grundllurad på sin första dag i USA.
Jag själv och Sebastian kunde under den närmaste timmen inte hålla oss för skratt. I dagar planerade vi hur vi skulle lura Are och verkligen göra det verklighetstroget. Sms, missade samtal, parkerade bilar, hyrbilar samt hur vi fant den perfekta platsen i det som beskriver Kansas. Långa vägar med majsfält. Det var och förblir det perfekta skämtet.
Välkommen till USA Are.

Men en månad har gått sedan jag tilsamamns Med Sabastian startade får Roadtrip gjenom USA och innan dagen vi mötte Are har det hänt mycket som ganska snabbt lagt sig på listan av livsminnen.


Det är två år sedan jag tilsammans med far och Måns tog taxituren från flygplatsen in over Manhattan. En syn helt obeskrivlig som även den här gången sväpte marken under mina fötter.
Den här gången skulle The big apple träffa mig ganska hårt i pangloben. En kort beskrivelse på mina dagar följer. I tro om att jag är ganska smart väljer jag en svart taxi in till byn som slutligen lurar mig på allt för mycket kostnader. Hostellet som jag skulle bo på hade gått i konkurs och pengarna jag betalt lika så.
Jag checkade in på hostellet där Emer och Christiana bodde. Två av de irska tjejerna jag rest med hade två dagar tidigare anlänt New York tilsammans med några av deras andra tjejkompisar från Irland. Vi traskade ner på Times Square som alltid är och kommer vara en favorit scen i New York.
Under två dagar traskade vi runder i New York, såg på oändliga mängder bygnader, affärer, parker samt allt annat som New York har att erbjuda. En värld av underhålling. Men nu var det dags för nästa äpple i huvudet, denna gången välte det mig. Jag tappade plånboken i en taxi. Very clever Carl. Jag har grubblat tillräckligt över det så allt jag ska säga är att det har varit ett helsike att ordna med nya kort, körkort, osv.

Jag har nämt det tusen gånger men nu hände det igen. Den här gången var det dock lite annorlunda. Känslan av att lämna nya vännskaper. Denna dag, dag 3 i New York. Efter segelturen i Belize lämnade jag de flesta av de Irska tjejerna, nu skulle jag lämna ytterligare tre. De tre som kommit mig närmast.
Det var strålande solsken, jag satt med en bandspelare i handen utanför hostellet på en av New Yorks bakgator. Med ett tungt hjärta kan jag inte låta bli att le. Efter månader av planering var det nu dags att möta Sebastian. Allt skulle hända samtidigt. Jag satt och väntade på att de tre tjejerna skulle komma förbi och säga hej då samtidigt som jag väntade på att Sebastians Taxi skulle anlända. Jag visste inte om jag skulle gråta eller hoppa av glädje. Helt enkelt en underlig känsla.

En koncert skulle vi också hinna med, vad vi inte visste var att det skulle bli en dålig en. Jag hade som överrasking till Sebbe bokat biljetter till en koncert i Radio City Music Hall. Bandet vid namn The Nationals är som en kopia av U2. Skillnaden är att U2 är bra och The Nationals suger. Förutom jag och Sebbe hade jag fixat biljetter till Louize, en av de "nya" Irländarna samt Thea, en gemensam vän till mig och Sebbe som råkade va i New York under samma dagar som vi. Mina tre mål under dagen var att fixa biljetterna som skulle vart sända till mitt hostell men som nu var vilse i New York eftersom hostellet hade stängt. Detta var mål nummer ett. Att hitta dem. Mål nummer två, var att få ordnat tillstånd för att köra bil i USA eftersom jag som nämt förlorat plånbok med körkort och allt. Mål nummer tre var att fixa ett nytt kreditkort så att jag kunde betala allt som komma skall. Att få tag i biljetterna var det lättaste vi åkte till Times Square där vi hämtade dessa efter ett par dyra samtal med svensk telefon. Nästa mål var kreditkort, jag fick inom ett par timmar utskrivet ett nytt kort som visade sig inte fungera. Detta märkte jag efter att jag änn en gång blivit lurad i en butik. Ett nytt besök hos huvudkontoret och ett nytt kort beställdes, denna gång skulle det ta 40 minuter för ett nytt kort att bli producerat. Under tiden tog jag tunnelanan till södra Manhattan där jag skulle anlända ett buisness center där jag skulle få möjligheten att ringa otaliga samtal till Sverige och Norge för att ordna ytterligare bank kort och körkort. Efter att ha slösat två timmar får jag besked att det inte är möjligt. Då återstår ett alternativ. Nu skiter jag i allt. Jag har spenderat hela dagen på att åka runt till olika kontor på Manhattan, säkert spenderat otaliga hunratals dollar. Nu ringer jag mamma, så får mamma fixa resten. Jag tar upp telefonen ur fickan och slår telefonummret. Till min smärre förvånad fungerar telefonen inte längre. Efter att ha svurit ett par gånger utanför World Trade Center ingången inser jag att människor börjar bli irriterad på mig och förlåter området. Jag åkert till Polis kontoret för att fråga vad jag måste göra för att kunna köra bil i USA utan mitt körkort. Får besked att åka till nästa kontor som ligger 18 gator längre norrut. Efter en kort luch och tur genom Central Park lämnar jag dem för att återgå till arbetet. Anländer polis stationen på west 94th street. Damen som assisterar mig är övertrevlig och vill bara veta allt om svensk mat. Det är svårt att berätta om svenska köttbullar med potatismos och hur god svensk mat är när kvinnar framför dig väger 200 kilo. I looooove swedish food. Samtidigt som jag bara vill ut därifrån och fortsätta med min New York upplevelse.

När dagen är över och kvällen börjar närmna sig är vännerna klara och väntar på hostellet. Jag, som nyss satt mig i en taxi från östra Manhattan till västa där jag skulle möta dem inser att jag är så sen så att jag måste slänga mig ur taxin och börja springa. När jag anländer slänger jag på mig kläderna för kvällen, tilltalar mina vänner med sorry och gör mig redo för kvällen. Dock var jag inte klar. Jag var tvungen att hämta kreditkortet på Times Square inna koncertern och samt hinna med ett par föröl på nämraste pub med goda vänner. Klockan var nu 19.50 och concerten började 20.00 Tilsamman springer vi ner mot Times Square och får veta att kortet tar ytterligare ett par minuter så vi väntar otåligt. Med väl kortet i handen och biljetterna i fickan börjar jag koppla av och se fram emot kvällen. Dock hade jag glömt att jag faktiskt inte hade några biljetter vilket jag inser ganska sanbbt. Dessa hade jag glömt på hotellet. Så tillbaka till hotellet springer vi, sätter oss på närmaste pub och klockan är nu 20.20 koncerten har börjat och vi sitter på krogen. Efter ytterligare 20 minuter anländer vi Radio City Mmusic hall och går in i koncert hallen. The Nationals som bandet hetter var helt enkelt skit vilket vi också insåg ganska snabbt. Dock var vi fulla av oss själva och njöt i form utav konversationer mellan varandra gjenom hela koncerten. Vilket inte var till nöje för andra. Vid slutet av koncerten fick vi orden " Thank you for ruening my concert" slängt i våra ansikten.
Trotts bandet och allt kludd innan koncerten var det en hel lyckad dag precis som alla andra dagar i New York City. När jag ser tillbaka på det är det ganska enkelt att beskriva det. Trotts alla tabbar i New York är det minnena av det goda som sitter kvar. Ett gott skratt förlänger livet and all the rest of it is just Cofféhouse Bulls***!

Miami, Sunsshine State of Florida var nästa mål. Tillsammans med Sebastian tog vi flyget från New York till Miami. Ocean Road on Miami Beach var ställer där det hippa folket bodde så naturligtvis tog vi inn här. Dagarna bestol av bad och sol. Black and White skulle var en annan beskrivning för det eftersom jag var solbränd och Sebastian kritvit. Så där låg vi som två fån på stranden och pressade.

Leonard, en kille jag mött under min resa gjenom Panama. På min födelsedag till och med mötte jag denna Colombianska kille som sedan några år tillbaka bosastt sig i Miami. På min födelsedag i Bocas Del Toro kom jag in på en väldigt intresant samtalsämne med den här killen. Det visade sig att han jobbade för Hertz. Samma företag som vi hyrt bilden av som vi skulle hämta i Texas den 6 Juli. Ganska sanbbt började jag jobba mina charmtekniker i hopp om att han skulle kunna fixa något bättre för oss vilket han också lovade. Nu var det dags att möta honom i Miami och vilket succé det blev. Leo visade oss runt i Miami, vi körde till Key West som är en ögrupp söder om Florida, 90 miles från Cuba. Vägen bstår av oändliga broar över små små öar. Fantastisk vacker körning. Tilsammans med hans colombianska familj tog vi båten ut till en av små öarna i West Palm Beach för en heldag med sol bad och Colombians Barbeque. Ytterligare en succé. Färsk Guaccamole med ribbs och kockta potäter. Mormorn i familjen som forftarande var bosatt i Colombia men som hälsade på kunde inte ett ord engelska. Men ganska snabbt såg hon till så att jag åt tillräckligt och proppade i mig mat bit efter mat bit. Samt såg till så att jag hade tillräckligt med solkräm på huden.
Miami är staden med oändliga möjligheter men höjdpunkten var när vi anlände Hertz kontoret där Leo jobbade för att slutligen hämta vår bil. När vi kommer upp från uppfarten och blickeen möter den svarta cabriolén hoppar vi av lycka. Priset jag fick från Hertz innan jag reste från Norge var 6000 dollar för 1 månad och två veckor. Leo ordnade bilen för 2 månader till priset 2600 dollar. I stunder som det här kan jag inte låta bli att skryta om mina talanger att skaffa riktiga vänner. =)


Vi passade också på att att ta ett stopp innom Orlando och Disney World innan vi tog oss vidare till Panama City Beach i florida. En liten sommarstad med sol och bad även här. Ganska snabbt drog vi os vidare till New Orleands som är en smuttsig men fantastisk stad. Vi tog in på Hostel där vi återigen mötte oändligt med folk varav en av dem skulle visa sig vara den värsta vi har mött.


Austin och Dallas, två stora städer i Texas har varit höjdpunkten på resan så här långt. Båda två med mycket att erbjuda. Vi började med Austin där vi kväll efter kväll besökte 6th Street som är en relativt känd gata. 4th of july spenderades här tilsammans med ett gäng ungdomar vi mött tidigare med sprudlande måltid. 6th street som är fullt med tusentals människor som går från utestället från uteställe hade på 4th july något magnifikt att erbjuda.

Jag inveg Dallas med att gå in i en glasdörr som var stäng i tro om att den faktiskt var öppen. Luis som ägde dörren vägrade att tvätta av ansiktsavtrycket på rutan eftersom det gav han och hans vänner ett gott morgonskratt varje morgon. Luis som vi bodde hos visade oss alla hörner och kanter av Dallas under en hel vecka och dessa dagar kommer jag minnas länge. Sebastian som aldrig hållit i en "gunn" fick skjuta både shotgunn och Ak-47. Efter Dallas begav vi oss till Kansas City för återförening med Kuin Anna och hennes familj för en tredje gång. Jag sitter nu och skriver i Anna och Charles nya hus utanför Kansas. En chock var det att komma hit. Kan fortfarande inte släppa synen av deras tomt. Helt fantastiskt vackert och en storng uppgradering. Jag har nu jobbat hårt för att försökta övertala Chuck att inköpa ett par mjölkkort och hästar till att beta av hagen framför huset. Vi har nu varit här i ett par dagar och ska strax lämna för Selina där jag skra träffa Måns värdfamilja från hans äventyr i USA.
Snart tar vi sikte mot Colorado, Las Vegas, Phoenix och slutligen två veckor roadtrip upp längs the west coast of USA