Gorillaz - On Melancholy Hill
Chinese man - Miss Chang

När jag inser att mitt hjärta längtar till nästa mål på resan och packar min väska är det dags för nästa sammanträffande. Jag har just ätit en hjärtlig frukost och sölar på tågstationen när en lätt blek och fagert blond varelse kliver in igenom dörren och strosar fram mot mig i stark kontrast mot hundra väntande Kineser. Ida har bestämt sig även hon att ta just detta tåg, trots att sex stycken går per dygn och vi dessutom gör det på samma dag, jag är ingen matematiker men oddsen för detta sammanträffande är ju inte stora direkt. Vi sitter på olika vagnar men hinner träffas på stoppen och förolämpa varandra lite grann för att inte tala om en kväll med shackspel i Guilin. Det märks under den långa tågfärden att vi är på väg söderut och på väg ut mot landsbygden från de mer urbaniserade kuststräckorna, det enda som skådas så långt man kan se är små av hand formade risfält med fritt strövande vattenbufflar som söker skugga kring vildväxande palmer och bambudungar. Värmen utanför är kvav och tung även om solen inte direkt har monopol på himlavalvet, den fuktigheten märktes även när jag försökte tvätta i dagarna. Det tog 2,5 dygn för tvätten att torka och det var under tak, hade det varit fuktigare i luften hade karpfiskarna simmat obehindrat kring axlarna på oss.

Ekonomiklassen "Hardseat" måste jag säga är relativt dryg att finna sig i på längre sträckor, speciellt när man får plats vid mittgången vilket jag till mitt hjärtas glädje tilldelas under resan utan undantag. I ett dygn (såsom resan hit) har man ingenstans att luta huvudet då sätena är 90°, hårda och orörliga, detta låter kanske reko men folk i Kina är rätt högljudda och springer mycket fram och tillbaka. Lämmeltåget till rökrutan eller toaletten stöter ständigt i huvud, axlar och fötterna dina och väcker dig därmed om du mot förmodan lyckas somna till, utöver detta så spelas skrikande hög discomusik på telefoner nonstop. Det sistnämnda är en populär ritual och jag tror alla här gör detta av ren tristess då de inte direkt verkar uppskatta skrålet. Detta är kanske den hittills bästa träningen jag fått för att behålla ett lättsamt humör och känna det lugn i sinnet jag med ljus och lykta söker. Ytterligare ett träningsmoment dyker upp när städaren (städare väldigt nödvändiga då folk slänger allt skräp på golvet) råkar slänga all min mat och all dryck medan jag sträcker på benen. Så var man asket helt plötsligt, berövad av mat, sömn och stimulus. Inte samma typ av meditation som en fakir på en spikmatta genomlever men utmanande för den oförberedde.

Guilin är som jag misstänkte inget för mig även fast det är mysigt, vad än många påstår om stället så är det nämligen en storstad och svångremmen är hårt åtdragen vad gäller både levnadsyta och frihet att gå var man vill, vilket städer förstås brukar innebära. Att gå upp på de vackra socketoppsbergen kostar t.ex här inträde och vill du ut på floden får du trängas med ett femtiotal andra dagstursbåtar. Nä tvi vale, det är en mysig stad absolut men städer har jag fått nog av, jag stannar bara här i en dag för att vänta in Ruby. Hon vill tydligen komma ner och kika hur det går för mig, så jag får inte vara utan sällskap i ytterligare någon vecka framöver. När hon sedan är nere bär det av till grönare gräs och enklare boningar. Tro då inte att jag menar det ännu mer exploaterade Yangshuo där turisterna och backpackers står och gnuggar axel mot axel med varandra längst gatorna, utan något lite mindre. Xingping är det mest oskuldsfulla jag finner på kartan, så dit får det bli.

Fruktansvärd jackpot blir det hela.
Vi åker en liten trasig buss från Yangshou ut på landsbygden, veckornas översvämningar syns tydligt spår efter då bussen i episoder plöjer igenom vattenmassor som fångats på de stökigt konstruerade vägarna. Xingping är ett sömnigt litet kyffe instoppat bland bergsknallar nere vid floden, det finns ett litet hostel nere vid änden på samhället där vi slår oss till ro och försöker förgäves duscha bort den beklämmande värmen. Hur fantastiskt mysigt här är behöver jag endast beskriva de första få timmarna för att illustrera. När vi kommer fram hinner vi just upp till taket för att se solen sänka sig bakom bergen och floden, det är obeskrivligt vackert och jag förstår varför de skyltar med det i alla reklamblad. Vi tar en promenad ned längst gatan och hittar ett litet kyffe där de vispar ihop en väldigt god tofuwok till oss, kocken skrattar gott när vi bestörta försöker klämma i oss de minst sagt rediga portionerna. Vi promenerar därefter ut i mörkret ned mot floden och när vi når en liten dunge lyser plötsligt skogen omkring oss upp. Hundratals eldflugor flyger långsamt och behagligt flytande runt oss och skapar en vibrerande och sjungande stjärnhimmel där vi går fram. Jag fångar en i handen, den slutar inte med sitt lyktspel och jag ser med en ogreppbar häpnad hur ljus pulserar ut mellan mina löst slutna fingrar, som i en saga eller en dröm. På vägen tillbaka köper vi en flaska rödvin för en tjuga och dricker det i stillsamheten på taket, vi har även där underhållning i form av åtta små geckoödlor som patrullerar runt på väggen och smaskar i sig malarna som tillkallats av lyktorna. Den största av dessa huliganer döps till Marvin, det märks helt klart att han bossar över gänget då det är han som får hedersplatsen på lyktans fäste. Atmosfären här är tät och mysig, man kan inte annat än att vara innerligt glad att man vågade ut över tröskeln och ut i världen för att uppleva kvällar såsom denna.

Dagen därpå är inte sämre. Vi gör något jag alltid velat göra nämligen "spelunking", eller grottdykning som det så fult heter på svenska. Det finns gömt i bergen nämligen en hel uppsjö av gömda, glömda och djupa grottor här. Flera är självklart exploaterade och numera avspärrade och omgjorda till ljusshower för den grå massan att bekvämt avnjuta. Men tack och lov finns det flera som ligger för knepigt till för gemene man att ta sig till och därmed vilar de ostörda i bergen. Vi börjar dagen med en kontinentalfrukost med banan och chokladpannkakor (Hin håle vad gott!) och därefter promenerar vi norrut in bland bergen och bort från allt vad skyltar och vägar heter. Vi lotsas med hjälp av de bönder som arbetar i dalgångarna längst med de hermetiska stigarna mot vårt mål, fagert är det här förresten, bortom beskrivning en oslipad yngling som jag kan yppa. Det växer vilda apelsin och limeträd i dalbottnen och de uråldriga byarna med tillhörande risfält är lugnande och behagliga att strosa igenom. Vi når först Hungry ghost cave som är en anonym håla i bergen norr om byn Guixiwan. När vi kliver in i den enorma kammaren inser vi snabbt att vi skulle tagit med ficklampor, gångarna är nämligen större och djupare än vad jag anat. Grottan är stor nog att flyga in en helikopter eller ett flygplan i. Allt eftersom vi går djupare in tynar ljuset bort och efter ett tag är vi omslutna av kompakt mörker. Det enda som vi kan navigera med är det svaga sökljuset på kameran och den än mer patetiska ljusfunktionen på min "Musse pigg" klocka. Vi vadar till och med igenom kalla källvatten för att nå som djupast in i grottan. Mäktigt något fruktat att kravla in mellan Stalagmiter och Stalaktiter djupt in i bergens svalg.

Vi går därefter till Luotian cave, denna visar sig svårare att nå. Jag pekar skämtsamt mot en grottöppning högt uppe på en av bergsknallarnas lodräta klippor när jag frågar en bonde om vägen till grottan, han nickar bara och skrattar, det är exakt dit vi ska. Ingen väg finns dit, ingen stig finns dit, endast ett svagt spår visar vägen upp efter berget. Aldrig har jag känt mig som en sådan stigfinnare när jag utan spår och mer på känsla navigerar igenom vad jag mer vill kalla en djungel än en skog. Det är helt omöjligt att människor tar sig hit annat än någon gång om året, allt är övervuxet och dolt. Precis som Indiana Jones måste jag röja väg där jag kliver i vegetationen. Efter en del krypande och ett väldigt mekande når vi in i den lilla grottan och kan beskåda hela dalen under oss, avstånd som vanligtvis ska ta minuter tar timmar då klättring inte går överdrivet fort. På vägen hem märks det att vi inte druckit sedan morgonen och svettats kopiösa mängder, Ruby vacklar av och an på vägen och är nära på att stjälpa, jag ser i min tur p****r framför ögonen. Vi får en hjälpande hand av de trevliga bönderna i byarna vi passerar och får till slut skjuts av en rostig liten traktor hela vägen tillbaka till Xingping. Att puttra i det lilla vraket för tankarna tillbaka till skjutsen jag fick till Lhasa från bergen för en evighet sedan, kanske man skulle tillbaka till Tibet ändå, det är rätt mysigt där.

Coromant fishing är även något jag sedan jag hörde talas om det velat se, det är den uråldriga konsten att fiska med fåglar som enda redskap. Tyvärr så erbjuds i stan bara en turistshow där man för en löjligt hög summa får se fiskarna fångas på ca 40 meters avstånd, från stranden. Detta är vi överens om är löjligt, så vi försöker istället muta oss fram till en bättre deal. Vi betalar först en bambubåt att ta oss över Li bort från alla guidade turer till andra stranden där en liten fiskarby ligger. Där hittar vi en gammal man som står i vattnet med fem Mellanskarvar, dvs en hop sjöfåglar i en prydlig rad på sin egen lilla flotte. Han går med på att ta oss, och endast oss ut på en privat fisketur med sina fåglar för hälften av priset en showbiljett hade kostat. Vi stakar oss stillsamt ut en bit bort från byn runt en meandringsbåge, där släpper gubben lös de två fåglarna han tagit med på färden. Han aktiverar dem igenom att guppa, vissla och hojta i en lustig liten dans. Det blir en jäkla **** på fjäderfäna utav denna spännande discodans, de åker som målsökande robotar fram och tillbaka under vattnet och jagar rätt på de fiskar som råkar befinna sig i närheten. Som en vacker avslutning på showen blir en av skarvarna placerad på min arm, hon spelar cool och verkar allmänt belåten med hela scenariot, Kan även tilläggas att hon tittar på mig som om jag vore en dum fisk.

För att poängtera att det är vi som bestämmer här numera så bestiger vi en av sockertopparna de 200 meterna rakt upp till vänskapspaviljongen som står vakt ovanför hamnen. Där får vi en helhetsbild av staden och utsikt över omnejden. Inte den typ av berg jag är ute efter men en söt upplevelse likväl. Eftermiddagen är ämnad till att sparka upp fötterna och ta in dagarnas strapatser, Ruby ritar av panoramat från taket och jag skriver ned det här.

Notis: Airconditioning sprutar kall luft på dig hela natten och du blir därmed förkyld, rumstemperaturen påverkas dock inte det minsta hur du än justerar och knappar runt. Det är kanske världens i särklass mest svårtämjda och motsträviga uppfinning. Blä.