Jag tar min väska strax efter elva, går ut och sätter mig i svarttaxin som ska smuggla ut mig ur Lhasa. Mitt tillstånd att stanna gäller endast Lhasa och man måste för att ta sig ut passera "checkpoints" med vakter, för att passera dessa krävs en guide eller skriftligt tillstånd. Lokalbefolkningen jag pratat med på hostellet verkar dock inte tycka att det rör sig om några faror och jag får åka med en minibuss fylld med matsäckar, föraren tjänar 100 spänn vilket är mer än tillräckligt då han ändå skulle ut till byarna. Vi åker bara förbi bommen och stoppet utan några som helst problem, tror alla är för trötta för att bry sig.

Efter någon timme så kliver jag av vid slätterna nordväst om Lhasa, det är mörkt som i ett bläckstop och jag kan inte ens se var bergen jag planerat gå till ligger, bestämmer mig för att följa den södergående vägen in mot bergen så jag i alla fall hinner in i bergsmassivet innan det blir ljusare. Paranoid som få, men jag får bara en chans att göra det här så jag känner att ninjafasonerna ändå har en mening. Efter några timmar möter jag bergets fot, jag kan urskilja bergstopparna mot stjärnorna och jag väljer den som ger mig den varmaste känslan i magen. Det tar dock hela morgonen att ens ta sig över de första få krönen, vartenda steg blir här kämpigt och det är av en anledning. Det är inte att man känner sig trött i musklerna, de slutar bara fungera när man anstränger sig och man får p****r framför ögonen om man älgar på för fort. Andningen är nästan panikartad utan att man tänker på det och ett lätt illamående kommer direkt man börjar svettas, det märks med andra ord att kroppen är berövad ett av sina viktigaste verktyg, syre. När klockan klämtar åtta ger jag upp och lägger mig i sovsäcken och dricker och äter så mycket jordnötter jag kan, inser att det hade varit skönare med lite lättare ryggsäck trots att denna är minimal. Det är verkligen iskallt och blåser rätt kraftigt på de lägre topparna men jag är nöjd över den lyckade natten. Jag tänker på varm choklad och tecknat. Oboy och Turtles.

När solen gnagt sig över krönet blir det fantastiskt varmt extremt fort och innan jag vet ordet av är jag topless, till jakarnas förfäran och grillas framför ögonen på dem. Strålningen från ovan är sannerligen giftig här, någon timme bränner verkligen bort alla minnen av den svaga Svenska sensommarsolen. Jag klättrar från krön till krön uppåt och försöker följa de små stigar jakarna trampat upp igenom åren. Fantastiska djur, de tycks beta på vertikala klippväggar och har lämnat spår även på de högre av bergen här, vilket i sig är galet imponerande. Jag går förmiddagen ut, i kortare och kortare etapper, beroende på lutningen kan man ibland bara gå ett par steg innan man måste sitta ner igen, verkligen en konstig känsla. De delar där jag klättrar går så långsamt att jag nästan börjar gråta (gör det en gång senare under dagen, wow vilken pärs för sinnet). På eftermiddagen tar energin slut och jag stannar på den högsta toppen jag förmår. Norrut ligger långt högre toppar som tidigare verkade snöbeklädda men som under stekande sol ser ut att ha blottats sedan natten. Topparna hånar mig att jag inte kom längre, men jag är nöjd som det är, kroppen verkar inte riktigt vilja samarbeta och försöker jag vara cool, klättra vidare och tvingas sova högre än såhär inatt kanske jag hamnar i trubbel på riktigt. Höjden gör nämligen konstiga saker med skallen. Huvudvärken blir mer än påtaglig när man stannat på hög höjd några timmar, speciellt om man anstränger sig. Jag får även spontant näsblod vilket jag först tror innebär att huvudet ska sprängas vilken sekund som helst men som lite snabb läsning i min AMS handbok snabbt motbevisar. Andra gången jag får lite fräsig panik över höjden på det här stället, touche Tibet! Hittar då något både roligt och kanske även användbart i ryggsäcken.

Tittade in i en hel del bergsbestigningsaffärer dagen innan det här, fanns inte något jag behövde där, utom en sak som var dum men rolig. Syrgas. Köpte det mest som ett kul skämt, fanns små flaskor till flygresenärer som tydligen vanligtvis såldes vid flygplatsen. Inte mer än några minuters andning i en flaska. Kroppen klarar sig såklart utan, men den vägde inte mycket och jag tyckte det var spännande, något jag sällan känner. Så det var bara ett dumt måste. Och då när jag satt och kände hur hjärtat slog frivolter i mitt bröst för att kompensera syrebristen tycker jag att det var en bra grej på nått fjantigt sätt, det lugnar och ger placebo att höra den pysa. Jag sitter i timmar på toppen och ser ner över världen, gick under förmiddagen igenom svaga och tunna dimbankar på vägen upp men dessa arbetar sig nu bort och upp mot de högre bergen i norr. Jag får fantastiskt väder med andra ord, som ni kanske ser. Solsidan av bergen är långt vackrare än baksidorna, här finns blommor och gräs och det kretsar stora rovfåglar strax över huvudet på mig. Lyckas inte lista ut om det är falk eller örn eller vad det är, vacker dock då de verkar undersöka mig och följer mig längst med bergsstoppen fram och tillbaka där jag promenerar. Lämnar ett minne på toppen av berget. Enda som jag är besviken över är att ingen snö finns att finna på toppen jag når vid skymningen.

Det är sent innan jag bestämmer mig att börja gå nedåt för att sova. Missar solnedgången men för en god anledning då det tar överraskande lång tid att gå ned för berget, hade någon drömbild av att bara skutta ned men det var verkligen inte fallet, behöver knappt några pauser men det går inte överdrivet snabbt det heller. När mörkret tillslut gör det omöjligt att navigera stannar jag i protest. Är absurt trött och lägger mig raklång på en liten brant bergsknall vid den bortre sidan av berget. Somnar direkt. Man ska inte jämföra sig med storheter som Heinrisch Harrer men nu vet jag ungefär hur han kände sig i alla fall, alldeles alena på en klippavsats bland världens högsta toppar.

Dagen därpå är bara vandring längst med de lägre bergen ut mot dalen igen, möter inga andra faror utom en arg tjur när jag kommer fram till den första byn, vad den gjorde på vägen vet jag inte men puls fick jag i alla fall när den gick fram och skulle kika, lite sådär aggressivt nervöst. Jag går bredvid de stora fälten där ortsbefolkningen tar in hö och kommer efter en god stund fram till storvägen där jag befann mig igår, gick tydligen runt berget, inte överdrivet smart gjort. Bara att promenera runt massivet tar nämligen hela dagen. Får lift med två glada lastbilschaufförer som ska in och sälja rotsaker i Lhasa, men är inte tillbaka på hostellet innan det börjar mörkna igen. Måste sova i en riktig säng och det är fort, dricker vatten och resorb tills jag nästan spricker och faller i djup dvala, tills nu!

Slår på Googlemaps för att se vilken knall jag egentligen klättrade upp på, kom inte så högt som jag trodde men högt likaså. En bra bit över 5000 meter tror jag. Inte fy skam för en amatör, med tanke på höjden jag startade. Vill ni se den toppen gå in på Googlemaps och sök efter kordinaterna "30.214983, 90.467684", jag tror att det är den men det är svårt att säga!

Det här gör jag gärna om, men då under lite säkrare former och kanske med sällskap. Kände dock att jag behövde en till verklig utmaning efter mitt misslyckande vid muren tidigare.