För ganska länge sedan, innan vi begav oss ut mot Gilli Trawangan, hade vi kommit överens med en man på vårt Guest House att vi skulle åka till den största vulkanen på Bali för att vandra lite. Men under vår vistelse på ön blev vi allt slöare o slöare, vi började också fundera över riskerna med vulkanen. En man dog ju där ganska nyligen.... Man kan väll kort säga att vi kanske egentligen inte pallade trekka en gång till under denna resa.

När vi väl kom tillbaka till Padangbai tog vi skägget ur brevlådan och bestämde oss för att sätta ytterligare ett kryss på vår bucket list, vi hade ju båda två sedan länge velat se en vulkan, vem vill inte stå o stirra ner i en krater?

Sagt och gjort bestämde vi möte med vår chaufför vid midnatt för att ta oss till vulkanen Mt Angun, 3031 meter över havet!

Innan vi gick och lade oss för att sova lite gick vi till vårt favoritställe för att fylla magarna, vi gjorde ett riktigt dumt beslut och bestämde oss för att pröva något nytt på menyn. Fried noodles, det kan ju inte gå fel, tänkte vi. Nudlarna vi fick in var riktigt motbjudande, slemmiga av olja och riktigt vidriga. Trots dålig konsistens och smak tvingade Jonathan i sig maten som vanligt, Hanna däremot, gav upp efter några skedar och bestämde sig för att överge sin slemmiga sörja. Kanske ett klokt beslut.

Några timmar senare stod vi i bäcksvart mörker på en öde parkeringsplats, ur mörkret träder en gestalt fram. Han presenterade sig som vår guide och tilldelade oss en pannlampa. Mannen såg verkligen ut som en bergsbestigare med sina två storlekar förstora kängor, dessutom oknutna, och stora ryggsäck. Han var i 50 årsåldern och bestiger vulkanen ungefär tre gånger i veckan, trots sina magproblem.

Hajken började relativt lugnt med 300 trappsteg upp till ett tempel där vår första paus var, guiden ska be. Efter tio minuter fortsatte vi och det var ungefär då, i djungeln, som vi förstod att det är något kajkon med Hannas pannlampa. Nio månader i en ryggsäck har väl inte varit den bästa behandlingen för lampan (Jonathans gav dock upp redan efter två månader).

Efter någon timmes vandring blev vi varse om vår guides magproblem, han fes titt som tätt (precis framför oss, och då uppför, hans rumpa - vårt ansikte). Trevlig som han var bad han om ursäkt varje gång, men vad gör det när syret redan var lågt.

Vi kan beskriva bestigningen i tre olika delar.

Del ett bestod av tät djungel med inslag av barrskog. Stigen gick uppför och var fuktig och ibland även lerig. Naturligtvis också kolsvart, vi trevade oss fram med de två ljuskällor vi hade. Denna del var inte speciellt svår, men väldigt svettig då luftfuktigheten var extremt hög eftersom vi gick igenom molnen.

Del två bestod av lavastenar som låg mellan bergsprickor. Nästan som grus på vissa delar där stenarna var små. Här började det bli brant och det var svårt att få fäste i stenarna som lätt rullande undan under fötterna. Gällde att inte lägga för mycket tyngd på samma ställe för länge. Även vinden blev starkare när vi inte längre var skyddade mellan träden. Eftersom lavastenar är svarta blev det ännu svårare för oss att se vart vi satte fötterna. När vi var här hade vi gått två och en halv timmar och det började kännas i vaderna. Det var under den här delen vi för första gången kunde se utsikten över Bali nedanför oss. (Det är även här Jonathan får känna på sitt val av att ätit upp nudlarna. Toalett efterfrågas...)

Del tre, nu började den riktiga utmaningen! Under en timme och 20 minuter gick det konstant rakt uppför på en bergsvägg som ibland även hade samlat på sig stenras från vulkanen . Vår guide gjorde egen serpentinväg för att vi skulle kunna ta oss uppåt. När vi väl insåg hur högt upp vi var och hur farligt ett felsteg skulle kunna vara började benen darra. Det var fortfarande helt mörkt och det var svårt att få en överblick över hur berget såg ut, vilket visade sig på vägen ner.... På vägen upp gick vi som apor på alla fyra, och på vägen ner blev det krabbgång. Händer och fötter i marken och hasande ned på rumpan.

När klockan var strax innan sex på morgonen kunde vi se att det började ljusna på himlen och då var även toppen nära! När vi precis kommit upp över kanten visar sig den gigantiska kratern. Vi hade bilden om att hålet skulle vara ganska litet och runt. Men inte, det är ett jättehål som är oregelbundet och täckte nästan hela utrymmet på toppen. Det var med försiktiga steg som vi tog oss runt kraterkanten för att äntligen öppna vårt frukostpaket. Vilket visade sig vara en mindre hit. När Jonathan till och med klämmer ur sig "Allt vi har ätit här uppe är jätteäckligt" då vet vi att det är dåligt.

Frukostpaketet bestod av ett ägg som kokat i en evighet och en slemmig toastmacka med lite ost, ägg och tomat! Vem har tomat till utflykt?! Alla vet ju hur tomatskivor ser ut efter en färd i väska! Guiden hade med sig termos och både kaffe och te. Tyvärr odrickbart men det var ju i alla fall värmande att hålla i koppen. På toppen var det dryga 10 grader och blåste riktigt ordentligt. Gällde att hålla i peruken!

Vi hade riktigt tur med vädret (inga moln), vi såg nämligen hela Bali från toppen, och vackert var det!

När solen hade nått över bergens sista toppar var det dags att bege sig nedåt igen, väntar man alltför länge blir det nämligen väldigt blåsigt berättade guiden. På väg ned blev vi överraskade av vad vi hade tagit oss fram över, berg som var så branta att vi var tvungna att hasa oss ned, kanske var det tur att det var bäcksvart så vi inte kunde se stupen...

Plötsligt händer det förfärliga! Jonathans nudelmage slår bakut och det blev svårt att röra sig nedåt. Varje gång hälen slog emot sten bildades en stöt genom kroppen som påverkade hela tarmsystemet. Jonathan kämpade på ytterligare en halvtimme, men med en krampande mage blir inte bergsklättring speciellt kul (det hade ju vår guide lärt oss). Så när vi tagit oss tillräckligt långt från bakmovarande turister såg Jonathan sin chans, toarullen rycks fram och bestyren fick helt enkelt ordnas upp bakom en klippa. Nöden har ingen lag. Något kilo lättare kunde vi sedan fortsätta, de där många åren på mullekojan har satt sina spår...

Efter den långa vandringen som slutade upp på fyra timmar uppför och tre timmar nedför är vi nu rejält mörbultade och uttröttade, det känns i både knän och ben. Väl tillbaka i Padangbai lunchade vi på stsmmishawket, nu valde vi dock klassikern Carbonara vilket är ett säkert kort jämfört med nudlarna.

Nu ska vi få tolv timmars sömn innan vi tar oss ned imorgon till Kuta för lite shopping och en sista natt i Indonesien. Nästa blogginlägg blir förmodligen från Thailand och kanske det sista för den här gången.

Kramar från oss.