Nu ar vi tillbaka i huvudstaden San Jose! Ett kart aterseende har det varit. Aterigen tacksamma over att vistas i en riktig stad har vi agnat dagen at massiv shopping! Louise har tjackat ett nytt linne och sjalv har jag slagit till pa en skonare luvtroja. Klimatsmart kaffe odlat i Costa Rica har vi ocksa hunnit med, tillsammans med en helt okej brownie med florsocker och strossel. Som gradden pa moset har Louise inhandlat presenter infor analkande fodelsedag. Fjarde mars, for er som undrar och kanske vill skicka over ett bidrag till var resekassa: Maila mig sa far ni vart kontonummer som svar ;)

Egentligen ar sjalva staden inte sarskilt mysig. Atminstone inte dar vi har vandrat omkring. Slitna byggnader och galna billister, toppat med stressad lokalbefolkning. Men vi har anda haft en skon dag har. Vi ar ocksa, faktiskt, lite lattade over att ha flytt undan den GASSANDE varmen i Jaco, som var vart senaste tillhall pa Stillahavskusten. Vadret har i San Jose kanns mer som en varmare svensk sommardag (27 grader) med svalkande vindar. Skont!

Idag har vi dessutom varit lite bakfulla bada tva, nagot som inte har hant sarskilt ofta pa den har resan. Vi traffade tva svenskar fran Varberg i Jaco som vi pratade med, och sedermera slot upp tillsammans med pa (den enda, typ) baren i Jaco. I brist pa ol, som efter en tid levererades med hjalp av flakmoped, bjods vi pa tabascoshots som smakade H-VETE! Och resten kan man rakna ut pa egen hand. Vi drack nagra ol till och havde i oss en pizzaslice, och efter detta gick vi loss pa en nyinkopt KUBANSK CIGARR! Det ar nagot som inte heller har hant sedan Hjalmaren brann (eller sedan nyarsafton), men gott var det.

I Jaco fanns inte sa varst mycket att gora mer an att surfa, om man inte kande for att punga upp 100 dollar for en fyrhjuling, sa jag passade pa att aterigen ge mig i kast med vagorna medan Louise battrade pa brannan pa stranden.

Imorgon bar det av igen, denna gang till Panama, narmare bestamt Boquete. Aven denna gang har Ticabus fatt aran att fora oss over ytterligare en grans och genom en kaosartad tull, for cirka 40 dollar per person. Vi hoppas att bussen anlander i utlovad tid, men vara forhoppningar ar inte alltfor hoga.

Efter drygt halva tiden av resan, har vi slagits av ganska manga funderingar och tankar. Nagra av dessa stolpar vi upp nedan for att ge andra en liten inblick i hur det ar att leva har:

- Costa Rica, dar vi for tillfallet befinner oss, ar det land som vi hittills uppfattat som rikast. Gratis sjukvard, skola och barnomsorg ar tre exempel pa detta. Folk fran grannlandet Nicaragua invarderar darfor hit, manga ganger illegalt, i jakten pa jobb och ett battre liv. For att fa stanna sa valjer manga kvinnor fran Nicaragua att foda barn i Costa Rica, som darmed erhaller landets medborgarskap. Detta verkar inte alltid uppskattas av de lokala "Ticos".

- Skonhetsidealet har i Centralamerika ar VALDIGT mycket kurvigare an hemma i Sverige. Nagot som framforallt marks pa skyltdockorna har, som alla har Dolly Parton-tuttar och riktiga brasse-rumpor. Vi har aven noterat att manga kvinnor, troligen de rika, stoppar in silikonimplantat lite har och var. Plus att manga fargar haret blondt.

- Som tillagg till punkten ovan, ar det status har att vara sa ljushyad som mojligt. Trots att den inhemska befolkningen oftare har en morkare hudton. All reklam som vi har sett har endast ljushyade aktorer, och nar vi vistas i omraden som vi vet ar lite mer valbargade, dar ar det ocksa flest ljushyade. Ironiskt nog kampar bade jag och Louise med att bli sa morka som mojligt, eftersom vi vill imponera med det nar vi kommer hem till Sverige.

- Nagot som ar valdigt vanligt forekommande, vilket saklart inte bara hor till Centralamerika, ar droger. I varje land har folk pa gatan forsokt att salja, mestadels gras, till i synnerhet mig (Kristoffer). Det kanns for oss tva ganska obehagligt och lite konstigt, men verkar helt klart vara en accepterad del av kulturen i dessa lander. Aven om det pa vissa stallen har upprattats stranga lagar mot narkotikabruk ar detta nagot som sallan efterfoljts. Ibland har vi sett barnfamiljer dar bade mamma och pappa opper roker gras infor sina barn (atminstone har vi trott det pa grund av den sota doften).

- Centralamerika, framforallt i Guatemala och Nicaragua, har kantats av turistande HIPPIES som vi har kommit att stora oss valdigt mycket pa. Hippiekulturen som vi hade forestallt oss, fran de glada 70-talet med peace and love, verkar inte langre ha riktigt samma filosofi. Vi har alltid trott att hippies med sitt alternativa levnadssatt ar valdigt oppna for allt mojligt och alla olika manniskor. Det vi har mark av har ar att fallet ar tvartom. Manniskor som inte har pa sig konstiga klader, inte skoter sin hygien och later loss och myror bo i sina dreadlocks, som inte roker gras pa daglig basis och som inte valjer att ta avstand fran samhallet i stort - sadana som vi alltsa - de uppfattas som ointressanta idioter som man inte ens vill prata med. Till alla hippies: tank om och gor ratt!

- Olen har ar valdigt blaskig och det gar att ta pa franvaron av valsorterade olhak, nagot som kan bli lite trist i langden. All inhemsk ol vi provat, fran Corona i Mexico, Lighthouse i Belize, Gallo i Guatemala, Tona i Nicaragua och Imperial i Costa Rica, har varit ljus och smakat likadant. Men a andra sidan har olen manga ganger varit ett uppskattat satt att kyla ner kroppen i den manga ganger groteska hettan. Fint!

- Annat ar det med kaffet. Visst, pa manga stallen far vi vanligt blaskigt naskaffe, men nar det val traffar ratt - da dansar smaklokarna och vi inser att det faktiskt finns en kaffegud. Lokalt producerat och av manniskor som har lagt ner sin sjal i produktionen gor att kaffet har ar det basta vi nagonsin druckit.

- Det basta med Centralamerika har nog anda varit solen, som gjort att vi hela tiden kannt oss pigga och friska, den storslagna naturen med rik flora och fauna, samt alla snalla manniskor vi mott, bade inhemska och andra kringresande. Pa det hela taget en fantastisk resa, som snart gar in i andra halvlek.

Attonde mars flyger vi till Ecuador och QUITO! Nu vankas matlagning i det gemensamma koket.

Ma gott vara kara vanner och familj. Vi saknar er!
Kram fran Louise och Kristoffer