Av nagon oforklarlig anledning har Australiensiska media inte uppmarksammat Kronprinsessans forlovning (tack Sussie och Josef for informationen). A andra sidan horde vi inte heller nagot om att jorden var nara att ga under i mandags da en komet passerade pa nara hall. Lyckligt ovetande om dessa handelser har vi under de 9 senaste dagarna kuskat omkring i var husbil.

Vi borjade i Hobart och gjorde det Tasmanska yttervarvet motsols. Tasmaninen ar ungefar lika stort som Smaland och har nastan samma form. Tasmanerna sjalva sager att Australien bestar av tva oar och att de bor pa den nagot mindre sydon. Landskapet ar lite som i Norge, med hoga berg och vackra kuster. I de dalgangar som inte ar skovlade vaxer det regnskog.

Nar vi laste igenom vart forra inlagg fran Alice Springs sa slogs vi av att det inte framgick hur trevligt vi har det och hur bra vi tyckte om det gang som vi reste med. Det var inte alls meningen. Vi hade det verkligen bra, men vi ville inte bara skriva att vi var glada och att solen sken och faglarna kvittrade (naja, faglarna kvittrar inte har - de later), ville vi formedla lite av den Australiensiska realiteten. Sa, for att vi inte ska fa nagra oroliga mail sa vill vi forst och framst saga att allt ar bra (dock skiner inte solen har). Under varan rundtripp pa Tasmaninen motte vi upp en av de vanner som vi traffade i Alice Springs, det blev inte sa mycket mer an en fika och nagon timmes prat for han skulle gora Tasmaninen pa tre dagar vilket ar nagot av en prestation. Vi har akt runt i sakta mak, men pa de vagar som finns har sa far man rakna med ungefar 5 mil i timmen. Enligt avtalet som vi tecknade med husbilsuthyrningsforetaget sa fick vi inte aka pa grusvagar. Vi begick avtalsbrott vid flera tillfallen under resan (tillaggas kan att vi, ordentliga som vi ar, gjorde ett tillagg for att fa hogsta forsakringsnivan). Det varsta var en 12.5 mil lang grusvagsresa som bast beskrivs som den resa som Langben, Kalle Anka och Musse Pigg gor varje julafton. Vi motte oss sjalva i kurvorna och vi var sakra pa att inredningen i husbilen skulle skaka loss fran vaggarna. Till detta kan laggas att lokalbefolkningen i sina fyrhjulsdrivna jeepar inte verkar ha riktigt uppfattning om vad som ar en rimlig hastighet pa en vad dar det star 25 km/h pa hastighetsbegransningen och att man uppmanas att tuta i varje kurva for att varna medtrafikanterna. Ironiskt nog fick vi ett stenskott pa framrutan, men inte pa en av de alla grusvagar vi avtalsvidrigt vistades pa, utan pa en fin asfaltsvag dar det var ett 100 meter langt vagarbetsavsnitt. I slutet av den langa grusvagsfarden kom vi till en bilfarja i en liten stad som hette Corina. Staden hade en 2500 invanare i slutet av 1800-talet. Nu bodde det kanske 25 personer dar. Bilfarjan hade plats for tva bilar, men vi var den enda bilen pa just den har turen.

En av de saker som gjort starktast intryck pa oss ar hur hart man har gatt fram i naturen, bade vad det galler skogs- och gruvindustri. Till detta kan tillaggas en del stora dammbyggen som gjort stora sar i naturen. En natur som pastas vara en av varldens sista riktiga vildmarker. Nar regnskogen avverkats och gjorts till massaved och fraktats till Japan for att bli papper planteras i regel tall- eller granliknande trad vilket sjalvklart gor att livsvillkoren andras totalt for bade djur och vaxter. Pa listan over utrotade djur finns var Tasmanska tiger (Thylacinus Cynocepalus) som vi hoppades kunna hitta under var resa, nagot som vi nu i princip har gett upp. Det narmaste vi kom var ett musem i en liten gruvstad som hette Zeehan. Museet oppnade pa 1960-talet och man verkar inte ha gjort nagonting at samlingarna sedan dess - musset blev ett museum i sig. Enligt informationen kring den Tasmanska tigern sa stod det att den var fridlyst och att nagra sakra observationer inte gjorts pa lang tid. Pa en plansch over djur man kan fa se pa Tasmaninen fanns tigern med. En annan krabat som har det svart ar den Tasmanska djavluen. 75 % av populationen har drabbats av en cancersjukdom och hela arten ar hotad. Det finns en halvo pa sydostkusten som inte ar smittad, sa visst hopp finns andra. Ett annat hot mot den Tasmanska djavulen, liksom alla andra djur, ar risken att bli overkord. Vi har sett atminstone en overkord Tasmansk djavul. Detta med overkorningsrisken ar nagot som galler djuren i hela Australien. Under var resa pa vagarna har vi sett hundratals doda djur. Varje morgon ar det en ny "skord".

Nu ar vi tillbaka i Hobart och i morgon tar vi bussen norrut for att jobba pa en vingard i ungefar tva veckor. Det blir saledes lite mindre runtflangande den narmaste tiden.