Efter inkaleden var jag förtjänt av lyx. Och lyx skulle det bli!

Bara att jag fick sova ut i en säng, duscha under rinnande vatten och sitta på en toalettstol gjorde mig gråtfärdig. Älskade saknade vänner!

Resten av fredagen spenderades halvliggandes i en fåtölj på starbucks. Jag hade som plan att unna mig en massage, men jag orkade inte gå dit... :) Som sagt, lugn och skön dag som i denna stund var ren lyx!

På lördagen var dock lyxlivet över. Våra rosa hem hade blivit rastlösa och det var dags att rulla mot nya äventyr...

Tyvärr började äventyret lite tidigare än tänkt då den ena bussen valde att gå sönder. Mitt i en liten by där det verkade som att invånarna varken hade sett ljusa människor eller rosa bussar tidigare.

De hade definitiv inte sett 40 pers stå och äta kokt korv och pulvermos ur varsin matlåda i alla fall. Mitt i en rondell, samlade runt ett gäng kastruller och med varsin pannlampa på huvudet. Det var nog en lika kul syn för oss som för dem... :)

Hur som helst så kunde bussen lagas och efter den något annorlunda middagen rullade vi vidare. Strax innan midnatt slog vi bushcamp för några timmars sömn och återhämtning. Från refug till bensinstation.

När vi vaknade nästa morgon var det vår sista morgon på hög höjd och allt eftersom dagen gick lämnade vi höjderna och Anderna bakom oss för att rulla in ett allt mer stenigt och torrt landskap.

Och inte bara stenigt och torrt, varmt också. Vi hade nått nascaöknen med sin halvtimme regn vartannat år och min fliströja började helt plötsligt kännas väldigt obehaglig.

Efter några svettiga timmar genom öknen kom vi till slut fram till staden Nasca och till vår camping. Denna gång, en camping med pool!!

Och med tanke på att det var en bra bit över 30 grader varmt så behöver jag ju inte skriva så mycket mer om vad vi gjorde under resten av dagen... Det har ni redan listat ut.

Men även om poolhänget var underbart och efterlängtat så varade det inte mer än en eftermiddag. Dagen efter var vi uppe med tuppen och vid 07.30 satt jag på en flygplats. Något sömndrucken och förvirrad.

Anledningen till denna placering var att vi hade fått möjlighet att flyga över nascalinjerna och självklart var mitt namn med på intresselistan.

Så med tre andra hoppade jag in i en liten cessna och strax därpå flög vi över dessa välkända geoglyfer i form av linjer och figurer.

Hela området är ett stort nätverk av flera hundra linjer, figurer och andra motiv och ingen vet vart det kommer ifrån eller varför det finns där överhuvudtaget. Det har spekulerats i allt från religiösa syften till landningsbanor för utomjordingar.

Det var hursomhelst en mäktig upplevelse att från luften se bland annat figurer som hunden, apan, condoren och astronauten. Vissa av figurerna över 200 m långa och ytterligare ett världsarv jag nu sett med egna ögon...

Efter den 30 min långa flygturen for vi vidare till nascaindianernas kyrkogård. På grund av det varma och torra klimat som råder i området så har liken blivit mumifierade och deras kläder och andra textiler är oerhört välbevarade. Läskigt välbevarade.

De mumier vi såg satt alla i fosterställning vända mot öst. Vända mot soluppgången och på så sätt redo för att födas in i sitt nästa liv. Allt enligt deras egna tro.

Det var något makabert att se dessa mumier, en del bara barn och andra med hår över 2 meter långt. Hår snurrat runt kroppen likt en sjal. Runt våra fötter låg dessutom gamla revben och andra benknotor som hamnat utanför gravarna efter tidigare plundringar....

Och så, från död till att leka med döden. Efter mumierna gjorde vi av någon konstig anledning en sväng förbi en keramiker och en gruvarbetare. Keramikern var ok, men gruvarbetaren lärde oss hur man kan utvinna guld med hjälp av mannakraft och kvicksilver. Galna gubbe. Jag tror inte han var klok någonstans :)

Därefter var vi ett trött gäng när turen till slut gick tillbaka till campingen. Och som att denna dag inte innehöll nog med intryck och upplevelser hade vi där kulturafton under kvällen. Sång, spanska rytmer på gitarr, grillad korv, poppade popcorn och en lägereld som aldrig ville slockna. Riktigt mysigt!

Men efter en intensiv dag och sen kväll hade jag äntligen tänkt mig en sovmorgon. Så blev det inte. Klockan 7 höll solen på att steka mig till döds där uppe på busstaket och det var bara att ge upp... Argt klättrade jag ner för stegen, pulade in sovsäcken i ett alldeles för litet fodral och vinglade mig fram till poolen... Plask. Jag var sval igen!

Under eftermiddagen hoppade vi in i två stekheta bussar och åkte mot Ica, ännu en stad i den peruanska öknen. I Ica väntade ytterligare en camping, grillbuffe och pinkfest.

Pinkfest innebär att alla "pinkare" (resenär med rosa buss) klär sig i rosa och dricker medhavd dryck. För mig innebar det rosa klänning, rosa örhängen, vin, limbo och några galna moves till grease lightning. Så kul!

Efter denna vilda kväll behövde jag verkligen en sovmorgon. Men, det kunde jag ju glömma... Igen!

Med tre timmars sömn i kroppen hoppade jag i en bil. Eller bil? Jag vet inte om de kan kallas för bil, men den hade en motor och fyra hjul iaf. Och den kunde köra på sand...

Och varför nu detta. Jo, för att lite längre bort låg det ett stort sandberg och dessa bilar hade en förmåga att köra upp och nedför dessa sanddynor. Fort gick det och jag gallskrek likt normalt.

För de som ville fanns sandboarding
även tillgängligt (på fötter likt snowboard eller på mage likt en strandad säl). Jag tog ett vuxet och klokt beslut att tänka på knät medan jag förvandlades till allas fotograf.

En fotograf som under en halvtimme blev allt mer svartare i ansiktet av all sand som yrde. Jag hade ju nämligen tagit ett till vuxet beslut strax innan - att smörja in mig i en kladdig solkräm. Om detta var intelligent eller inte överlåter jag till er att bestämma...

Vad som dock inte var intelligent var att följa med på piscoprovning under eftermiddagen. Jag kan inte rekommendera någon bakfull person här världen att dels utsätta sig för den lukten som fanns eller testa den starka sprinten. Helt rent och helt rakt upp och ner. Jag ville skrika likt jag gjorde ute på sanddynorna, men jag lyckades hålla mig. Och hade jag vid detta tillfälle någon halsbakterie så kan jag garantera att den dog en snabb död. Tyvärr även flimmerhåren och magsäcken också... :(

Förutom pinkfest och sanddynor skulle även staden Ica bjuda på en stor förändring. Det var där vi skulle lämna bussen Pelle bakom oss och fortsätta vår resa och sista dagar utan honom.

Och lite vemodigt var det allt...

Han har ju ändå både tagit oss fram 530 mil genom Sydamerika, genom fyra länder, låtit oss sova på hans tak och tagit oss både upp och ner för Anderna. Så, Tack Pelle för dessa fem fantastiska veckor!!

Och med Pelle i garaget hoppade vi in i en normal buss. En sådan där buss där man fick sitt eget säte, där man faktiskt satt fastspänd i sätet och där det kom kalluft från taket... Mycket främmande och konstigt.

Denna lyxiga buss klarade likt Pelle av att köra oss under någon timma för att sedan stanna till i Paracas, en liten mysig fiskeby.

Där tog vi på oss varsin flytväst och placerade oss i en motorbåt för att besöka islas balletas, även kallat fattigmans galapagos. 20 min senare såg vi sjölejon, fåglar, pingviner och några få condorer. Fin syn och hemsk doft.

Utflykten till dessa djur och fågelrika öar var även vårt sista äventyr och efter ytterligare några timmar på den normala bussen nådde vi storstaden Lima. Och i Lima var där det tog slut, vårt fantastiska gemensamma äventyr.

Så med gråten i halsen och röda ögon så sitter jag nu och skriver mitt sista inlägg. Jag vet egentligen inte hur jag skall avsluta... Jag funderade en stund på om jag bör nämna personer vid namn, men jag tror jag skippar det. Ni vet redan vilka ni är och ni vet också att det var ni som var med och gjorde min resa till en helt underbar resa...

En resa som jag aldrig kommer att glömma. En resa som gett mig ännu mer insikt om att allt alltid ordnar sig, men även att livet kan vända snabbt och att man faktiskt bara har en möjlighet att leva det så som man vill. Och det är nu.

Och trots att det alltid är tråkigt när resor tar slut så måste jag ändå erkänna att det skall bli skönt att komma hem till mina nära och kära, duscha varmt (väldigt varmt) och dricka kranvatten...

Jag vet också att jag har den där längtan som aldrig går över och snart är jag säkert där igen. Med en väska på ryggen redo att se mer av denna underbara värld.

Det jag kommer sakna mest med denna resa är att sova under bar himmel, vakna till ständigt nya vyer och utan tvekan de fina vänner som kommit in i mitt liv. Vänner för livet.