Hola!

Efter besöket i silvergruvan var vi ett tyst och reflekterande gäng som åkte vidare till Tarapaya, en vulkankrater fylld med vatten. Med min erfarenhet av andra vulkaner var jag en aning skeptisk, men efter att jag hade känt på det varma vattnet tog det inte lång stund innan jag låg där och plaskade. Inget utbrott. Ingen aska. Ingen snöstorm. Jag var glad.

Vi fick varken bada för länge (pga svavelgaser) eller simma i mitten av kratern (pga risk för kokning), så det lät vi bli. Men trots en kort vistelse så var det en härlig upplevelse att ligga där i kanten av kratern, i bikini, men hela det bergiga landskapet i bakgrunden. Fint!

Dagen efter hade det blivit dags att fortsätta vår resa genom Bolivia. Den lilla gruvstaden Potosi bjöd både på en glimt av en annan värld, en tillvaro jag aldrig helt kommer kunna ta del av och ett fåtal dagar jag aldrig kommer att glömma...

Och medan vi sakta körde ut från Potosi flockades barn kring bussarna och betraktade oss både nyfiket och glatt. De sprang efter så långt de förmådde. Skrattandes. Vinkandes. Barfota. Allt jag kunde tänka på var "hur ser framtiden ut för dessa små liv?"

Och med denna tanke om livet lämnade jag sakta staden bakom mig och efter ytterligare en heldag på bussen kom vi till slut fram till en annan liten stad i Bolivia, Uyuni.

Strax utanför Uyuni finns en stor saltöken. Eller rättare sagt en enorm saltöken och även en plats vi alla ville se...

Dagen efter blev vi därför upplockade av ett gäng jeepar som tog oss över hela den beundransvärda öknen. Vi blev snöblinda (saltblinda?), vi njöt av vyerna, vi fotade och vi blev även bjudna på lunch på en liten ö full med kaktusar, isla incahuasi. Självklart kramade jag en kaktus!

Efter saltöknen bytte vi färdmedel från jeep till rosa buss och begav oss vidare mot staden La Paz. Men eftersom städerna här inte ligger på rad och vår kära buss, Pelle, inte kan köra så fort så blev vi tvungna att övernatta längs vägen.

Och under detta bushcamp klagade jag absolut inte på min supervarma sovsäck och har jag gjort det tidigare tar jag tillbaka det! :) Det var en kall natt och vi befann oss på hög höjd.

Men vi överlevde såklart natten och under nästkommande dag rullade vi vidare mot vårt mål. Och denna dag blev intressant...

Efter några timmar i bussen stannade vi för att äta lunch. Det var en varm dag, alla var hungriga och något trötta. Helt plötsligt dyker en liten tromb upp och gör oss sällskap... Först på avstånd och strax därefter precis intill oss. En slingrandes liten virvel fångade därmed allas uppmärksamhet.

Jag höll dock hårt i hatten och min djupa tallrik och kunde slutföra min utsökta soppa. Utan problem.

Efter lunchen uppstod nya problem. På grund av tidigare översvämningar i Bolivia stod vi inför ibland obefintliga och ibland delvis raserade vägar. På grund av detta sprack naturligtvis planeringen för när vi skulle komma fram till La Paz. Vi trodde vid middagstid, men det hann istället bli sen kväll innan vi nådde vårt hostel.

Och under samma eftermiddag var vi nog samtliga lite hungriga, uttråkade och trötta på bussåkandet... Och hur löser man den tristessen på bästa sätt?

Jo, genom.... BUSSFEST!!

Så där satt jag sedan och drack ett argentinsk rödvin från en av vingårdarna vi besökta. Ur min militärgröna kåsa. Som sagt, intressant dag!

Men sedan kom lördagen då. Och då blev det istället en riktigt jäkla dålig dag... Det hade blivit min tur och vrålmagsjuk och feber var bara förnamnet! Jag vet inte om det var en liten bakterie/virus som hoppat på mig eller om det var höjden. Kanske var det en kombination?

Hursomhelst ägnade jag i alla fall hela dagen på rummet, mestadels sovandes förutom det ca 20 bönerna som porslinsguden krävde...
Ingen intressant dag!!

Däremot måste jag säga att det inte är jättejobbigt att vara magsjuka utomlands när man har fått in så många fina människor i sitt liv. Den ena köper kex, den andra ger bort sina bananer och den tredje springer ner och köper coca cola... Fina!

Dagen efter höll jag på att få panik på illamående och annat därtill och tvingade mig upp från sängen. Och istället för att ligga still tog jag en sväng på stan...

Det första jag gjorde var att bege mig till måndalen tillsammans med några andra. Det är en plats skapad av vindens erosion och som, enligt de som kan uttala sig, är väldigt likt ett månlandskap. Därav namnet. Vackert.

Sedan ville jag se fängelset San Pedro. Det omtalade och också det mest tuffa fängelset i Sydamerika. Det är uppbyggt som ett litet samhälle där man köper allt själv, inklusive sin cell. Den rikaste har därför jacuzzi på rummet medan de fattiga får tränga ihop sig 20 stycken i en cell anpassad för tre.

Ca 6 mord sker i månaden och det är djungelns lag som råder. Turister har under alla år lyckats muta vakter för att få komma in och sedan få en guidad tur av en eller flera fångar. Fängelset är därför stadens störtats attraktion. Sorgligt.

Jag blev dock bortkörd bara genom av att läsa på en skylt uppsatt på muren. Suck. Jaja, är det inte kaviarpoliser på Arlanda så är det skyltpoliser i Bolivia...

Men tur var väl det. Jag hade varken fysisk ork eller psykisk ork att se all misär som förmodligen finns innanför dessa murar. Eller förmodligen, efter att ha läst boken El choco om svenska Jonas Andersson som satt där inne i 3,5 år och som kämpade för sitt liv så vet jag att det finns misär. Och mycket mer än så...

Boken kan även, när jag ändå är igång, varmt rekommenderas.

Efter skyltbrottet strosade jag vidare och några kvarter bort blev jag helt frisk på en millisekund. Det var alpackatröjor och sjalar överallt!!!

Skönt att vara på benen igen!

Nästa blogginlägg kommer att heta "världens farligaste väg - dödens väg". Vill ni, så googla!

För att lugna mamma kan jag erkänna att jag ligger efter med blogginläggen lite och "yo hice el camino de la muerte y sigo vivo"

Chao!