Hej!

Denna gång börjar vi med lite bushcamp. Vad innebär då det?
Jo. Om man dessutom är dagens matansvarig innebär det att klockan ringer kl. 5.00.

Dåsig av trötthet och trevandes efter pannlampan startade jag (tillsammans med 3 andra dåsiga tröttmössor) dagen med att fixa frukost till alla. I bäckmörker.

Jimmy, igen. Tusen tack för pannlampan. Det är väldigt mörkt här på kvällar, morgnar och nätter och hade jag inte haft pannlampan hade jag gått in i ett träd eller ramlat ner i en grop för länge sedan! :-|

Efter frukosten hoppade vi in i bussarna och strax därefter rullade vi ut från Mendoza. Vissa sittandes, vissa ståendes och vissa i andra obeskrivliga sitt/stå/liggställningar.
Självklart med Elvis röst i bakgrunden.

160 mil hade våra rosa vänner framför sig och målet var Salta. Tyvärr hade vägen vi skulle åka på genom Argentina rasat och spolats bort av tidigare översvämningar.

Men det löste sig naturligtvis. Vi tog bara en annan väg och det tog oss två hela dagar av körning att nå vårt mål.

Vi körde förbi vinodlingar lika stora som landskap, genom små byar där barn spelade fotboll barfota i trädgårdarna, vinkade och skrattade när vi vinkade tillbaka. Vi körde genom ökenlandskap och på raksträckor där vägen inte tycktes ha något slut för att under nästa timme köra på serpentinvägar längs bergsluttningar. Mäktigt, väldigt vackert och varierande!

Hygienmässigt gjorde vi så gott vi kunde. När bussen stannade var det bara ut för att snabbt hitta den bästa lilla busken. Tjejer till höger om bussen och killar till vänster. Fanns inte tillräckligt med buskar delade vi och många gånger satt vi på rad. Inga kameror tillåtna! :)

Under natten stannade vi längs vägen på en liten grusplätt och slog läger (bushcamp). Mitt ute i ingenstans. Ingen ström. Inget ljus. Inget rinnande vatten. Bara två bussar, oss själva och en helt otrolig stjärnhimmel.

Och där somnade vi. På busstaket, under bar himmel och med ett oändligt antal stjärnor samt hela vintergatan lysande över oss. Två stora stjärnfall senare var jag i drömmarnas land.

Under nästa dag kom vi fram till Salta och till vår camping. Vi möttes av campingens vakthundar som skällde både glatt och nyfiket. Går man ut på stan följder de med och vaktar oss alla. I Santiago hade vi en stor svart hund med oss under hela stadsvandringen och även upp i linbanan till stadens utkiksplats. Sötis.

Och nu. Från hundar till äventyr. Såklart!

Dagen efter följde jag med på något jag inte visste om jag ville följa med på, men efter lite grupptryck var jag helt plötsligt anmäld.

Och innan jag hunnit fatta vad jag gett mig in på satt jag på en hästrygg och förväntades följa med på västernridning med indianer. Underskatta aldrig grupptryck. Jag är så glad att jag följde med!

I början var jag rädd. Jag var rädd för hästen. Jag var rädd för indianerna. Jag var rädd för alla hundar som sprang och skällde runt hästbenen. Jag var rädd för filtarna som skulle fungera som sadel och jag var rädd för att hålla båda tyglarna med en och samma hand och på så sätt styra och bromsa. Men det gick. Ibland tappa jag ena tygel och då var det helt plötsligt en ridandes indian vid min sida och tog hand om situationen.

Vi red genom små byar där små röster ropade hola och vinkade, där husen såg ut som små matkällare och med tvättlinor strax utanför som alltid tycktes vara fulla av tvätt. Vi red över små älvar, över ängar, genom skog och längs stora tobaksplantage.

Jag hade en häst som sparkade bakut på alla som kom för nära
(Förlåt Malin för sparken på ditt smalben! :() Så fort jag kom nära skrek alla "ta bort den där surkärringen". Äh, hur då? Min häst var inte direkt lättstyrd. Hon fick heta Respekt! :)

När vi sedan kom tillbaka blev vi bjudna på en stor grillfest med det godaste köttet jag någonsin har ätit. Till detta mängder av underbart rödvin. Vi var sedan ett glatt gäng som några timmar senare kom tillbaka till campingen.

Dagen efter var äventyrsgenen vaken och låg bara och skakade av aktivitet i någon av mina kromosomer. Och för att jag alltid lyssnar på mitt hjärta och kropp hängde jag med på fler äventyr. Denna gång rafting (forsränning).

Några timmar senare, sittandes i gummibåten med en paddel och hjälm, var själen glad. Det var inte den värsta varianten av rafting och en rätt så snäll fors. Det var däremot en fors med en helt otrolig omgivning.

Längs en del lugna partier stod vildhästar och drack vatten (raftingguiden ropade barbeque varje gång och pekade bort mot hästarna). På andra ställen beundrade vi fåglar, fiskar, fossiler och till och med gamla fotavtryck från dinosaurier längs en gammal bergsvägg.

Men den största upplevelsen under dagen var ändå när fyra condorer helt plötsligt seglade över oss. Tänk att jag fått se detta!? Jag glömde paddla, jag glömde var jag var och vad jag hette. Jag bara titta rakt upp och gapade av upplevelse och beundran. De var galet stora och skräckinjagande!

2 timmar och 15 km senare fick vi återigen en helt otrolig barbeque. Gudomligt kött, utsökt korv och en massa sallad och bröd. Och efter ett par tuggor av korven förstod vi att raftingguiden inte skojade... Där satt vi och åt häst.

Efter lunchen och efter mitt möte med condorerna kände jag mig helnöjd, men på grund av den relativt lugna forsen låg äventyrsgenen fortfarande och vred på sig.

En del av oss klättrade därför upp för ett berg och utförde canopying. Med sele, fastspänd i en vajer och ett par rediga handskar slängde jag mig sedan ut över dalen till berget på andra sidan. 400 m upp och med en maxfart på 50 km/h. Nu ligger genen äntligen i koma!

Nästa gång vi hörs får ni höra mer om höjder, majsmjöl och silver. Var rädda om er tills dess.

Puss och kram