Profile
Blog
Photos
Videos
Jag tänker börja där Sara började på förra blogginlägget. Varför? Enkelt, för att hon missade vissa detaljer som jag verkligen vill dela med mig av och minnas. Varför missade hon det? Jo för att vi umgicks inte så mycket under helgen fastän vi var med samma kurs på samma plats under samma tid. Varför inte? Därför vi bodde i olika stugor som låg tio minuter bort och när vi gick vandringarna så gick vi olika grupper.
Således vet ni vad vi gjorde och varför, därför tänker jag enbart behandla vissa specifika tillfällen.
Det första är indelningen av stugor, vi blev sex grabbar i en, stor barrack med massa sängar. Eller inte. Den mest slitna stugan av alla och med enbart två dubbelsängar. Detta var ju inte ok så de fixade fram en ny stuga åt oss så vi blev uppdelade i två mindre grupper om tre man. Jag, Eric och Skotten Fergus hamnade i en stuga. De andra tre var Amerikanare. Två av dem, riktigt otrevliga, osköna och dryga. De trodde de var roliga och häftiga och var helt ovilliga att ens prata med oss. De höll sig långt ifrån oss och mötte aldrig en blick...
Den tredje av Amerikanarna var dock av en helt annan kaliber. Riktigt trevlig och rolig. En sund inställning och ett moget beteende, vilket var skönt för omväxlingens skull. Annars så höll vi oss mest till Fergus som också han var råskön.
En av kvällarna samlades vi en stuga och gick igenom lite saker för morgondagen osv. I slutet sa läraren att de som ville gå och lägga sig fick det och de som ville var kvar kunde stanna och lära känna varandra... Fransmännen var borta innan han ens hade börjat meningen, och några andra följde kvickt efter. Vi stannade. Det var en presentationsrunda där alla skulle säga vad man hette, var man kom ifrån och vad andra kunde förvänta sig av en. Det visade sig att alla, verkligen alla där inne förutom jag och Eric var från staterna. En del kaxigare, en del ödmjukare och en del mer högljudda än de tidigare nämnda.
Nu kanske det låter som att jag trycker ner Amerikaner, men det gör jag inte, för jag lärde känna ett antal och de flesta var verkligen riktigt trevliga och roliga att ha att göra med. Sådetså!
Men andra små anekdoter som jag samlade på mig under helgen:
Att vara på hajk är inget självklart för alla andra, och mitt uttalnade om att jag tycker trappor är lyx om man går på en vandringsled blev något de andra skrattade åt, de höll inte med. Således kul att driva med. När någon frågade om jag ville ha karta och kompass svarade jag "nej, jag kollar på solen", fyndigt, hmm kanske lite, men kul. Läraren gillade inställningen vi hade, vi svenskar som bara kör på och klagar inte. Så jag körde på med den imagen. Han pratade om superhjältar, givetvis frågade han oss vilken våran favvosuperhjälte var i Sverige. Som tur är har jag sett The Avengers och vet att Thor är inte bara en gud från våra ättlingar utan även en superhjälte skapad av Marvel, så även då kunde vi leverera och bygga på den töntiga bilden av svenskar som jag redan innan lyckats skapa. Oj, det blev ett jobbigt stycke, men jag orkar inte skriva om...
Som sagt drog Sara på sig någon form av mindre trevlig sjukdom som tvingar henne till att hosta konstant. Sjukt trist. Inte nog med att hon ligger i sängen mest hela tiden av matthet, hon missar även massa skojigheter. Till exempel satt jag och Eric både måndag och tisdag sent in på natten och jobbade med vårat Kex. Dagarna fylldes med plugg, pl,ugg och plugg. Men vi har börjat få resultat nu, så det är ju trevligt. Tyvärr har våran mindre super supervisor inte lika höga ambitioner och brukar vänta ca 3 dagar med att öpnna mailet, ytterligare tre för att svara på det och då är det mest i form "jo men det ser bra ut, jobba på grabbar"... Men det ska nog lösa sig.
Onsdagen blev ett avbrott i denna gråa vardag. Vi var inbjudna till en husfest i Edgecliff där några bytisar bor. Några av dem går samma kurs (learning in outdoor) som oss och således har vi lärt känna dem. Vi började dock med en burgare och öl i Bondi med trevligt sällskap av andra svenskar innan vi tog oss dit. Festen fylldes på med massa folk, okända och kända och det var verkligen trevligt. Dock lite för mycket tjejer. Jepp, jag sa det, för mycket tjejer. Varför? Jo tjejers frekvens är mycket högre och när många tjejer pratar samtidigt försöker de överrösta varandra... Det gjorde stundtals ont i öronen...
Mer om festen. Jag nämnde inte det tidigare men jag är en av de yngsta svenskarna här, de flesta är födda 88. Men kommer man från USA eller de flesta andra länderna i världen där man börjar universitetet när man är 17 så är man ungefär 19 när man kommer hit... Små skitungar är vad de är... Och om det är många på en´husfest som är ovana med att dricka alkohol, vilket de verkligen är... Asså, familjen, tänk inte på mig som någon sorts alkoholist nu, så är det inte. Men jag vet hur mycket jag tål, att man ska äta innan, osv, jag har ett moget uppträdande och en sund inställning till alkohol. De har inte dem... Så givetvis blir det bråk... Inget allvarligt men jag pallar bara inte med såna töntbråkstakar. Därför var vi några starka som beslöt att lämna festen och drog till Kings Cross istället. Där ramlade vi in på någon pub och höll ställningarna till 4 när de stängde. Sedan tog vi bussen till Bondi för att sova. Kul notis, på vägen till bussen mötte vi massa folk med kaffe i händerna och med tjocka kläder, på väg till Anzac Parade. Den börjar tidigt. Och där var vi på väg hem...
Dagen efter vaknade jag av solljuset vid halv 10 så jag fick ungefär 4 h skön sömn, välförtjänt. Käkade lugnt, tog en promenad och sen tog jag och Eric oss in till The Rocks. Anzac day. Anzac day är en helgdag här och de firar att de spöade på turkarna eller något sånt under första världskriget. I grunden, men många hedrar istället de som gått bort i de moderna krigen i Iraq och Afghanistan istället. Många i uniformer eller kostymer med medaljer.
Vi kom dit vid ett ungefär och mötte upp en god vän, Jennifer, och hennes väldigt trevliga pojkvän James som är Aussie. Han hade lovat mig tidigare att ta mig runt bland pubarna under Anzac day. Vi började på "The Argyle", ett ställe där det var knökfullt med folk. Vi började motsträvigt med varsin cider och kollade på Twoup. Twoup (eller hur de stvas, heter, kallas...) är ett spel som spelades mycket av soldaterna under första världskriget. Det är förbjudet, förutom just på Anzac day. Det går ut på följande. En person har en liten bräda med två trämynt. Varje trämynt har två sidor (såklart), heads and tails. Om du ska spela så tar du en sedel (valfri valör). Bestämmer dig för vad du tror på (heads or tail). Om du tar heads, håller du sedel tydligt med handen vilande på huvudet. Om någon tror tails och vill satsa samma summa söker de ögonkontakt och ger dig sedeln. Detta görs med en stor dos heder och ingen fular sig. Den som har mynten kastar upp dem, om två heads kommer upp vinner den som satsade på det, och tvärt om med tails. Om en av varje kommer upp måste den som kastar mynten kasta om. Ifall detta sker många gånger kommer antagligen gruppen av spelande människor börja skrika Push-ups och då måste den som kastar göra armhävningar som bestraffning för att denne kastat dåligt.
Efter den puben tog vi oss till "The hero of Waterloo" där de hade liveband med en sångerska som säkert var över nittio. Skitball. En stund efter våran ankomst går en lagom tjock gubbe i hatt och massa medaljer upp på scen och river av den gamla goda klassikern "Waltzing Matilda" eller hur det nu stavas... Strålande vackert och jag sjöng med i refrängen. Efter hans eminenta uppträdande tog jag mod till mig och gick och snackade med honom. Det visade sig att han en gång tillhört de Australiensiska kommandotrupperna och han blev väldigt nyfiken på mina erfarenher. Jag berättade vad jag gjort och helt plötsligt tog han av sig en pin som visar hans förbandstillhörighet och satte den i min tshirt. Jag försökte att låta bli och ta emot den men han ville verkligen ge den till mig. Dock vågade jag inte bära den under kvällen, men den ligger här på bordet och det är nog den finaste souveniren jag fått i Australien.
Vi fortsatte våran barrunda med James i spetsen och vi kom till "Lord Nelson Brewery". Där var James bror och vänner vilket var väldigt trevligt och vi stannade här för två ölomgångar, då ölen var exemplarisk. Vi fortsatte sedan till nästa pub som jag inte minns vad den heter men det var också trevligt. Mycket glada och berusade männsikor. Vi började känna oss trötta och det var mörkt, känslan var som den brukar vara vid 1-2 tiden på natten, bara det att klockan var 6 på eftermiddagen...
En pizza och sen tåget mot sista stället i Paddington på Paddobowl. Kul avslutning på ett absolut turistfritt ställe. Summasumarum, trevligt värre, en bra dag med massa minnen och en något jag kommer avundas alla Aussies nästa år.
Nu ska jag schlafen och i morgon blir det tillbaka till verkligheten igen med skolarbete, hurra.
Hoppas allt är gott hemma i Sverige, nu är det ju bara två månade kvar tills skolan slutar här, vilket innebär att jag har varit här i över fyra månader. Sjukt...
Över och ut
Johan
- comments
HåkanBråkan Tvungen att skriva en kommentar bara för att hinna före vissa andra :-) Helt underbara upplevelser. Dem lär ni kunna leva länge på.
Birgitta Mys-Johan!! Vad rörd jag blev när jag läste om pinne där gjorde du allt kraftfullt intryck. Vilken dag-natt. The rocks höll dom på att gräva i när vi var där 1 gången och var urstolta över sina arkeologiska fynd. Måste säga att dina föräldrar lyckats med den äran att uppfostra dig till en självständig ung man. Bra att du står för den du är. Tack för underhållande berättelse. Må gott och hoppas Sara kryar på sig och ni grabbar slipper få nån smitta