Byron to Sydney, a roadtrip

När våra helt fantastiska surfbrädor införskaffades i Surfers hade vi gjort en mindre noggrann undersökning av transportmöjligheter innan. En vänlig själ på ett vänligt bussföretag sa att alla brädor, oberoende av färg är välkomna så länge de inte är längre än 8 feet (1 är fot ungefär lika med 30 cm). Grymt, två stycken ivriga alldeles för gamla ungkarlar införskaffar således två stycken 7'6 fotsbrädor, det vill säga ca 230 cm långa. Lyckan skulle dock inte vara för evigt.

I Coolangatta uppdagas problemet då nästa bussföretag inte accepterar brädor över 2 m, inte tåget heller, och inte ens det väldigt välkända "backpackerbussföretaget" Greyhound. Citationstecknen är där för att förtydliga det förakt vi känner för dessa svennar som åker med dessa röda mainstreamtransportmedel. De missar allt, förutom de alldeles för turistiga ställen, och bor på svenskfyllda hostell, spännande…

Vi bestämmer oss för att åka med Countrylink, vilket givetvis hade en maximal tillåten brädlängd på 2 m och hoppades på det bästa. Det gick bara två sådana bussar om dagen, och transporter från hostellet som givetvis låg en bra bit utanför staden matchade perfekt, OM de hade varit samma tidszon. Eftersom staden delas i två delar av Queensland och NSW hade staden således två tidszoner. Vi fick således hänga på busshållsplatsen i tre långa timmar, som drastiskt förkortades ner av att Eric inser att han glömt badkläder och rushguard på hostellet. Medels buss och löpning hann han med fem minuters marginal. Han sov gott på bussresan ner till Byron, som för övrigt gick hur smidigt som helst. Chaffisen brydde sig inte om den mindre angelägenheten som längden utgjorde och vi satt mer eller mindre ensamma på en fräsch buss.

Byron bay var smockfullt, av turister och framförallt svenskar. Detta gjorde att vi hade fått ta ett lite finare rum, det vill säga ett rum för endast fyra personer. Vilket dessutom delade kök med ett dubbelrum. Riktigt nice. En britt bodde länge med oss och vi blev bra vänner och hade det riktigt trevligt. Men något jag inte vill glömma är det svenska paret som bodde i dubbelrummet första natten. De perfekta svenssons. Killen jobbade på posten, dömde fotboll och hade en åsikt om det mesta, och tjejen jobbade på vårdcentralen. På kvällen anslöt de ut på balkongen med datorn i hand och började visa sina semesterbilder. Vi trodde knappt att det var sant, men dagen efter insåg vi att det inte var en dröm. Detta då de lämnade rummet med bravur. Sandaler, shorts, turistig T-shirt och den obligatoriska solhatten, låter kanske som vanliga kläder, men de såg ut som att de var tagna ur sällskapsresan. Urgulligt.

Byron levererade lugn surf med små vågor, nästan för små då de nästan inte gav tillräckligt mycket fart för oss att ta oss upp på brädorna. Men vi köttade på och ett antal sköna vågor senare per dag var vi båda nöjda. Dessutom passade vi på att gå ut och ta pulsen på nattlivet, tyvärr träffade vi även här mest svenskar.

En av de dagarna i vattnet vi kommer minnas mest var andra dagen. Vi låg ute på brädorna, väntandes på de perfekta vågorna när det helt plötsligt dök upp 4 delfiner ca 10 meter ifrån oss. Efter lite plaskande återvände de till jakten på mindre sofistikerade djurarter.

Sista dagen i Byron fick vi tag i våran bil. Enligt en viss Jessica på uthyrningsföretaget skulle vi kunna spänna fast surfbrädorna på taket. Med hon tror nog också att all världens djur en gång samsades på samma båt, det gick alltså inte. Teknologerna fick således fälla alla säten på vänster sida och passageraren satt därför bakom föraren. Det gick men var långt ifrån lika trevligt som det hade kunnat vara. All packning intryckt, och vi var på vägen igen. Dock bättre vägar, vilket var skönt. Målet för dagen var Urunga, en stad vid början av Waterfall way. Där bor Tamie, en av Kylies goda vänner som jag träffade som hastigast under juletiden. Hon var mycket generös och erbjöd ett rum och gott sällskap och vi tackade tacksamt ja. Urunga bjöd dessutom på en fin miljö med mycket djurliv.

Dagen efter åkte vi längs waterfall way och stannade vid flertalet utsiktspunkter. Vissa vattenfall var belägna precis vid vägen, och andra i nationalparker eller en bit ifrån. Vi stannade till lite längre i Dorrigo national park där vi gick längs en vandringsled förbi ett par stora vattenfall. Mycket vackert och roligt då vi lekte bland lianer och såg en giftorm.

Efter detta åkte vi till Dangar falls, där vi tog oss ett svalkande dopp. Förvånande att vi blev så förvånade över att vattnet inte var salt. Det var hur härligt som helst och vi fick slita oss därifrån.

Nästa stopp blev ytterligare några fall innan vi nådde New England national park där de har gratis campingplatser. Dock innan sömn skulle intagas hade vi ett viktigt skypemöte med vår handledare på KTH. Vi åkte således till en utsiktspunkt och hoppades kunna ha skypesamtal med en vacker utsikt. Dock låg dimman tät så vi såg knappt 10 meter framför oss. Mötet gick dock bra och vi återvände till tältet, sov och taggade för en ny dag.

Vi skulle till Tamworth där Robyn bor. Henne träffade jag på Kylies bröllop för åtta år sedan och är en mycket god vän till min moster Karin. När jag frågade om vi kunde komma förbi blev hon väldigt glad och bjöd in oss med en enorm värme. Men innan vi kom dit stannade vi till vid Cathedral Rock national park, vilket var vackert, men som vi sa, inget mot Cradle…

Tamworth, en stad mitt i ingenstans, med enorm värme och massa sol. Vi hade lagt in hennes adress i min Iphone, då Erics var helt död. Ungefär 3 sekunder efter det att vi har lokaliserat hennes hus dog även min Iphone. Det är vad som kallas tajming.

På eftermiddagen körde hon runt oss och visade bland annat "The Goldene Guittar" innan vi satte oss framför hennes pizzaugn och gjorde hemmagjorda pizzor medans vi smuttade på rödvin. Inte helt fel.

Söndags morgon var lika vacker den, men inte lika varm. Därför var det verkligen helt perfekt att göra en utflykt, vilket vi gjorde. 45 minuters bilfärd senare stod vi alla på Johns farm, John som är Robyns kusin, lagom tjock och alltid redo att skratta, bjöd oss på en fantastisk dag. Vi satt på flaket på hans bil medan han tog oss runt farmen och visade massa maskiner, kor och andra intressanta delar av bondelivet. Vi åkte upp på en topp med en underbar 360 graders utsikt, och vägen dit var väldigt brant, så brant att barnbarnen som åkte med på flaket var tvungna att trängas inne i bilen. Efter den massiva utsikten bar det av nedåt till floden där vi badade och svalkade oss. Riktigt behagligt.

05:30 morgonen efter vaknade vi av alarmet och vi gav oss av mot Sydney. Tur det, bara en timme senare brakade ett ordentligt åskoväder loss och vi hade antagligen fastnat i Tamworth ett tag. Sex timmar i bilen senare var vi i Sydney och kunde återlämna denna till dess rättmätiga ägare. Nu befinner vi oss på Scotland Island och skall börja leta boende för terminen.