Kota kinabalu och mount kinabalu

Avresedagen från koh samui var lång och ganska stressig. Vi hade beställt en taxi från Daniel och Goongs hus vid 05 som självklart var en halvtimme sen. Vi sladdade in vid Seatran färjeterminal vid 05:58, köpte biljetter och sprang uppför landgången som drogs in vid 06 för avfärd. Puh!
Färden över var lugn och fin då detta var en stor bilfärja. Efter det var det en timmes bussresa innan vi blev avsläppta någonstans i staden Surat thanis utkant och fick åka flaktaxi sista biten till flygplatsen. Mycket som hade kunnat gå fel där men som tur är har vi ju varit med i gamet ett tag nu och lärt oss om marginaler. Det tråkiga med de är att man får vänta ganska länge när allt flyter på. Efter ca 3 timmar på en flygplats i stil med Skavsta lyfte vårt plan mot kuala lumpur i Malaysia. Mycket tid att tänka på air asias senaste bravader i området. Vi lyfte och landade typ i tid men fick vänta i goda 1,5 timme vid bagagebandet innan vi kunde ta våra ryggsäckar och springa till nästa incheckning (bokade separata biljetter = ingen bagage-transfer) och gate med en kraftigt krympt marginal på endast 15 minuter (som vi sprang!). Nu hade klockan hunnit bli framåt 18 och vi hade inte ätit sedan tidig morgon men vi hann plocka upp varsin kopp snabbnudlar på väg till gate 18j. Medans vi hastigt slafsade i oss dom fick vi meddelande om att planet var en timme försenat. Så typiskt. Flygresan till Borneo och kota kinabalu tog ca 2,5 timme och gick bra trots lite turbulens.
Väl framme var vi hungriga som djur efter endast två koppar snabbnudlar de senaste 16 timmarna och tog en taxi till stan och första bästa öppna resturang. Sen var det dags att hitta boende för natten och klockan hade redan hunnit bli runt 23 men som tur är så är stan ganska liten och vi kunde lätt gå runt och kolla in olika ställen. Valet föll på ett billigt och lagom trevligt rum för en så kort natt.

Följande dag började med ärenden som att skaffa massa av den malaysiska valutan ringit, vantar och snacks till bergsbestigningen och besök på turistkontoret. Mitt i ärendena upplevde vi resans största motgång- vår kamera stendog. Precis innan berget som vi sett fram emot så länge. Som tur var har vi släpat på Johannas gamla kamera i reserv hela resan, men den är helt enkelt inte lika bra med sina sju år på nacken. Vi fällde några tårar men sen var det dags att hitta bussarna mot Mount kinabalu och Jungle Jack; mannen som anordnar trekken åt oss.
Vi hoppade in i shuttlebussen mot Ranau och förklarade för chauffören att vi ville kliva av vid jack, han visste självklart var det var. Resan var runt 1,5 h och ägnades åt att läsa guidebok och broschyrer vilket bara gav oss ännu mer beslutsångest om vad vi ska lägga vår tid på här på Borneo. Mycket att se och vi insåg nu att vi borde ha budgeterat mer tid här än de 12 dagar vi har. Vi hann inte bli något klokare innan vi var framme. Vi var nu redan på 1500 m höjd och det var betydligt kallare än nere i stan. Jeans på och sen åkte vi, jack, australiensaren Hugh (som skulle gå upp med oss följande dag) för att äta lunch. Även en fransos som precis kommit ned från berget joinade och vi fick höra lite om strapatsen. Efter det gjorde vi en räd i Jacks lånegarderob med fångster som mössor, regnjackor och extrastrumpor. Det regnar tydligen alltid, ibland så mycket att man inte tillåts slutföra bestigningen- håller tummarna för att vi får det! Under eftermiddagen dök även de två sista trekk-deltagarna upp; det svenska paret Alice och Fredrik. Sedan var det en lång och kall kväll i det spartanska utomhusköket medans vi väntade in resten av folket från berget innan vi åt en fantastiskt god middag på en kinesisk resturang i närheten. Direkt in i containern (ja, han har sina dorm-rum i fraktcontainrar) efter det för att vara utvilade till morgondagen.

Vi steg upp runt sju för frukost och bredde lunchmackor inför dagen. Jack körde oss till Timphonon gate där vandringen startade. Vi började gå uppför och nådde Laban rata där vi skulle övernatta fyra timmar senare. Det var en tung promenad på bara runt 6 km men med en stigning på runt 1400 m, övernattningen sker på 3200 m. Det var dock otroligt vackert att gå längs med orkidéer och blommande rhododendron mitt bland molnen. När vi kom fram tog vi en välförtjänt tupplur i dormet som vi var inbokade inföljt av middag, lite kortspel och sedan sänggång vid Bolibompa-tid.

Vid 01:50 ringde allas väckarklockor och det var dags att göra sig redo; styra upp packning, fylla på vatten och inta supé. Vi klädde på oss alla kläder vi hade, tände pannlamporna och vid 02:45 mötte vi vår guide Eddie och började gå för att hinna se soluppgången från toppen. Denna morgon skulle vi gå sista biten upp till Lowes peak (4095 möh); en blygsam sträcka på 2,7 km men med en stigning på nära 900 m.
De första 700 m var ungefär som gårdagens promenad med en blandning av stenblock och trappor omgivet av skog. Det var ju inte bara vi fem som skulle upp på toppen denna dag (vet inte exakt hur många men det ges ut runt 160 tillstånd varje dag) och starten var ganska seg med köbildningar på den smala stigen. Det är oklart vad som hände sedan med allt folk, kanske gav många upp och vände ner igen för längre upp var det ingen trängsel. De resterande 2 km följde vi rep över kalt berg helt utan vegetation. Det var ganska brant på några ställen och där fick man dra sig upp med hjälp av repet. Det var tur för höjdrädda Johanna att det var kolsvart ute så att man inte såg ner..för det mesta gick det dock bra att gå normalt uppför sluttningen.
Vi klättrade på stenbumlingar den sista biten upp till toppen som vi nådde vid 05:30. Sen var det bara att vänta på dagsljuset, det var mycket kallt där uppe men det var det värt då denna soluppgång var den vackraste vi sett! Efter ungefär en timme av fotande och beundrande av de omkringliggande topparna och molnen under oss började vi röra oss ned igen- denna gång i dagsljus. Promenaden ned var härlig, solen sken, utsikten var fantastisk och alla var glada för att de nått toppen.
Vid 08.00 kom vi åter till matsalen i Laban rata för second breakfast innan vi skulle ta resten av vägen ned vid 9.
Halvvägs ned så får man möjlighet att välja mellan två olika vägar och vi kände oss pigga så vi tog den 2 km längre vägen tillbaka för att få se lite mer av nationalparken. Det var en fantastiskt vacker väg som inte var alls lika tillrättalagd som den vägen vi gått upp. Vi såg många häftiga vattenfall, forsar och växter, bland annat den enorma köttätande växten "Pitcher plant". En klar fördel med denna väg var också att vi knappt mötte några andra då denna väg är ovanligare att ta eftersom den är längre (6 km istället för 4 km) och mer kuperad. 6 km låter inte så mycket men det var upp och ned om vartannat och mycket brant varpå det tog runt 4 timmar för oss. Vi kom ned till utgången Mesilau gate vid tre på eftermiddagen och var vid det laget ganska trötta efter ca 12 timmars ganska ansträngande promenad denna dag. Där väntade vår minibuss på att ta oss tillbaka till Jungle jack för en efterlängtad varmdusch samt lunch och bergs-eftersnack. Trots att vi alla var trötta så var det ett fantastiskt äventyr och vi hade inte kunnat ha bättre tur med vädret; det regnade knappt första dagen och inte en droppe andra dagen! Som en extrabonus så pillade vi lite till på kameran när vi kom tillbaka för att då få igång den igen!!! Så himla typiskt att den låg i koma just under berget men vi är ändå glada att den vaknade, kanske att den också är höjdrädd och visste vad som komma skulle?
Kvällen blev lite lustig med en lång tupplur följt av middag inte så långt efter lunchen och sedan stupade vi alla i säng igen. Matpaus i sovandet, liksom.

Dagen efter vaknade vi med ömma ben, åt frukost och tog farväl av Jack och alla hans hundar innan vi fick skjuts till busshållplatsen. Nu fortsätter vi att utforska Sabah!