Höjden av Hemlängtan

Nu har jag varit hos familjen Kaimmer i tio dagar och jag vill inte åka hem. Jag har aldrig känt mig så hemma sen jag kom till USA som jag har gjort när jag har bott här. Det gick så långt att jag självmant när jag kom till familjen Kaimmer började hjälpa till med disken eftersom jag upptäckt att det inte finns något som är ett så tydligt tecken på det är ens hem som just de där små vardagssysslorna som man så många gånger suckat över. Men nu mera är det en gläjde. Jag gläder mig över att få plocka ur diskmaskinen, över att få plocka in i den och över att få plocka fram och av från bordet efter middagen.

Hemma var det alltid sten, sax och påse som gällde. Vann man fick man välja om man ville ta bort varorna eller plocka in i diskmaskinen. Olle valde alltid varorna när han vann, och faktum var att jag faktiskt föredrog disken eftersom jag fullständigt hatar att plocka in hushållsosten i förpackningen. (Varför blir alltid osten kvar till sist? Man brukar ju säga att man sparar det bästa, och inte det värsta, till sist. Eller?) Så vi brukade gå jämt ut. Olle och jag. Med Anna kommer jag inte ihåg men jag misstänker att vi nog gjorde hälften/hälften av båda sysslorna, för vi brukar dela lika på det mesta. Men jag måste säga att jag ändå gillade Olle och mina battlefields med sten, sax och påse. Det var en spänning i det även om jag visste att det inte skulle spela någon roll om jag vann eller inte eftersom jag uppenbarligern ändå valde disken.

En annan sak jag saknar, eftersom jag i detta ögonblick inser att detta håller på att bli en text om vad jag saknar/längtar efter i stället för en redogörelse över hur fantastiskt mitt jullov har varit, är många tusentals småsaker från mitt år i Göteborg.

Jag saknar att småspringa vägen från Guldhedens studiehem till spårvagn nummer 10. Jag saknar att behöva gå till Coop en minut innan tio när de stänger för att än en gång köpa en till limpa fastän jag ju räknat ut att den jag har skulle räcka hela veckan. Jag saknar att byta på Wavrinskys för att ta 8:an, 7:an eller 13 till Psykologiska institutionen eller FIH och höra ljudet från när spårvagnen kommer. Jag saknar till och med att stå och vänta på 10:an på Wavrinskys en kall januarinatt, som aldrig, aldrig kommer. Oftast efter ett träningspass i FIH, med Ipoden i fickan, troligen lyssnades på Coldplay och antagligen låten Talk inställd på Repeat, med hörlurarna instucka i öronen och kanske saknar jag också att ha den fula adidas mössan på mig som jag vann på Lidingöloppet för en herrans massa år sedan för den gör faktiskt att lurarna sitter bättre. Ibland hade jag den faktiskt på mig även om jag vet att jag ser för täskig ut i den. Fråga Anna. Eller Robin.

Vad jag saknar mer är tågresorna mellan Örebro och Götet. Att packa väskan i mitt 17 kvadratmetiga rum en halvtimme innan 10:an går, för att svettig gå på den och inse att om jag tagit nästa hade jag inte hunnit med tåget på stationen. Det är något med mig och tiden. Sporten jag gör det till att alltid vara precis i tid. Inte för sent, och absolut inte för tidigt. Jag saknar att kånka på den blå KFUM-bagen ända till perrongen och att titta på en ANKOMSTtavla och inte ARRIVALStavla. Jag saknar att gå om bord, sätta mig till rätta, för att sedan inse att jag satt mig i fel vagn. Ta upp alla mina saker och gå vidare till den rätta, sämre vagnen. Jag saknar att fortsätta lyssna på låten som jag blev störd i när jag var tvungen att resa mig upp för att killen som sitter innanför mig på tåget kom efter mig, och jag saknar att hata att bli avbruten igen när tågkonduktörer kommer för att kolla biljetten. Till skillnad från spårvagnarna så betalar jag faktiskst för tåget. Alltid.

Jag saknar att notera att killen bredvid mig har råd att köpa mat i bistrovagnen medan jag har antingen a) SVENSKA pannkakor, inte amerikanska med sirap på, eller b) Det hembakta brödet jag jag bakat så att inte mjölet jag köpt gått till spillo, eller möjligtvis c) Polarbrödet jag köpt på Coop för alldeles för mycket pengar men som fortfarande är billigare än maten från bistrovagnen. Synd bara att inte ens polarbröd med messmör smakar bra efter att ha ätit det 3092930 frukostar i rad. Fast det är ju inte riktigt sant för Guldhedens frukost var ju faktiskt varierad och maten på SJ:s bistrovagnar suger häst. Så den amerikanska varianten är i det här fallet faktiskt bättre. Mycket bättre.

Jag saknar lukten i Friidrottens hus något otroligt och värmen i Guldhedens studiehems tvättstuga ofantligt. Jag saknar att gå till min hemliga utsiktsplats när jag behöve tänka. Där jag vet att ingen kan hitta mig och där jag får vara helt i fred. Den enda platsen på den här jorden jag någonsin känt till där jag har kunnat försäkra mig om att jag varit helt, helt själv. Och inte förrän där, just på den där klippan, har jag kunnat tänka riktigt klart och faktiskt tagit ett och annat beslut. Kloka beslut vet jag dock inte. Men är de beslut man tar någonsin kloka? Men ändå, känslan av att få reda ut sina tankar i ens egen takt.

Jag saknar även cykelvägen till Humanisten, och faktiskt inte bara nedförsbacken, utan uppförsbacken också. Gå förbi bageriet, skomakaren och pizzerian och sucka över att backen aldrig tar slut. Jag saknar den förbannade entimmesjoggen i Slottsskogen och därefter överkroppsstyrkan med alla SAIK:are och jag saknar att hoppa över staketet till Slottskogsvallen. Att stå och vänta i mina svettiga träningskläder och om det är en måndag, också valkade händer, på Marklandsgatan, efter 7:an 8:an eller 13. Ibland ensam, ibland inte. Jag saknar att ta 10:an heeela vägen till Nordstan, utan att behöva byta, för att sedan gå in på Nordstan och sucka över att man måste armbåga sig fram för att komma dit man vill. Lördagar är ju min enda träningsfria dag. Synd att det verkar vara shoppingdagen för alla andra också.

Jag saknar att gå in på Jiffys och leta förgäves efter fräsch köttfärs, och räkna ut om jag har råd med den dyra eller billiga muslin. Jag saknar att gå runt, runt och försöka komma på vad man kan variera maten med när man redan provat julkorv, köttförsås, köttbullar, fiskbullar, omelett (måste äta 1000 stycken för att bli mätt), alla tänkbara pastasåser för att upptäcka att det även den här veckan får bli Felix fiskbullar, makaroner, fiskpinnar och köttfärsås i alla tänkbara former kockar någonsin har kunnat komma på. Fattighet skapar kreativitet medan diciplin kväver den.

Men vad jag inser i allt saknande är att inget av det är längtande utan bara saknande vilket betyder att jag inte förväntar mig att någonsin få något av detta tillbaka. Det är en svunnen tid. Vad viktigare är som jag inser, är det faktum att jag kommer känna precis likadant några månader efter återvändandet till Sverige. Skillnaden kommer bara att vara att det istället handlar om matsalens frukost, sororityhusets mat, möbler och medlemmar. Kurserna jag tar och böckerna jag läser. Träningpassen jag gör och tävlingarna. Människorna och atmosfären. Vädret (?) och mataffären. Mötena och biblioteket. Man kan tråna efter mycket och sakna ihjäl sig. Bara för att komma på att de där obetydelsefulla sysslorna och detaljerna, som bara tycks ta upp en för stor del av ens vardag, senare kommer att bli det som man minns mest. Som är det tydligaste tecknet på att man hade ett liv någon annan stans med rutiner. En struktuerad tillvaro man byggt upp för att kunna leva, eller levt för att kunna bygga upp. Det kommer alltid finnas saker att sakna och längta efter, de byter bara skepnad. Och obetydelsefulla detaljer ska inte underskattas, för dessa är ibland de mest betydelsfulla. Som att plocka in disken i diskmaskinen till exmpel.