Starting where we left off from our last blog entry, we had arrived in a place called Bukit Lawang in Sumatra. For those of you unfamiliar with the name, it is one of the last places on earth that people can still travel to and see both wild and semi-wild Orangutans. We had only learnt of this recently after travelling with our friend Coen that we met in Singapore and travelled with in The Philippines. He had spent a month in Indonesia and had visited Sumatra for a couple of weeks. The stories he had to tell about the locals and the surrounding nature, jungle and monkeys sounded too good to be true, so after very little consideration we decided we would re-route and travel our way down through Indonesia before leaving for Australia.

When we arrived in Medan (The Capital) we noticed another backpacker upon leaving the airport struggling amongst the barrage of touts trying to sell transportation and decided to go and ask where he was headed. It turned out we had similar plans, but he had arrived a few weeks earlier than the friends he was going to meet up with, so we decided to leave together and take a Tricycle to the bus station. During our ride we learnt his name was Jeri and was from Finland, he had been working in Koh Lanta in Thailand as a chef for the past few months and had chosen to travel after his time there. After we arrived at the bus terminal, we headed to Bukit Lawang and arrived after 4 hours. When we arrived, we were greeted by a guide named Sunny that we had been in contact with and he arranged a bike ride into town. We arrived late that evening and spent the next two days resting because Emelie had been struggling with a cold and sore throat and I had one of my back and leg problems, (Grandma and Granddad I know) so trekking in the jungle would have been the last thing we wanted to do.

Because we were unable to go when planned, we were disappointed to learn that Sunny had arranged a 3 day trekking trip with another group the evening before we were scheduled to leave and this meant that we would either have to wait for him to return or go with another guide. We opted to do the latter and left early the following morning with our new guide Eddie. That morning, we woke up just before 8am, ate breakfast and left at 9. We began our trek entering the national park with our assistant guide and met Eddie after about half an hour. Within the next half an hour we would encounter our first Orangutan called Mina. Mina is internationally famous for having bitten many guides and tourists since having been released into the wild. For many years she was kept in cages and mistreated and has since remembered guides over the years that have been horrible to her. Because of this, many guides are frightened by her presence and often ask tourist groups to run which only further antagonizes her and makes the situation worse. We had asked before our trek what our guide would do if this were to occur and he claimed that he would not run but feed her and allow us to pass so that she would not become aggressive. Sure and fortunately enough, Eddie kept to his word and spent some time feeding Mina while we calmly stood behind and took Photographs and video. She was carrying her newborn at the time which only made the encounter all the more special!

Shortly after seeing Mina we trekked a little further and of course, like a true pro, I managed to be the first in the group to fall. The strap on my camera bag got wrapped around a tree branch and I went down face first, smacking my elbow on a stone in the process. At first everything seemed to be OK, just a little embarrassing if anything, but after getting up and continuing 5 meters I looked down to see if my camera bag had been damaged only to see it completely covered in blood. I'd managed to open a really deep cut in my elbow which needed stitching. Emelie managed to patch it up but not before our assistant guide had chewed on a medicinal jungle plant and put it inside the wound to stem the bleeding. A bit gross in hindsight! Anyway, shortly after the commotion we stopped for some lunch and ate fried rice with vegetables with our hands from palm leaves which were absolutely fantastic. It was great to restore some of the energy we'd used trekking around for the last couple of hours! Our group consisted of mainly young backpackers, most of which were of similar age but there was one guy in his 50's that commented that we needn't have to use a Finnish sauna again because of the amount we'd all been sweating! We later learnt that he was from Austria and was travelling alone. This was apparently a very normal yearly occurrence. For 3 months of the year he would leave his girlfriend at home to see different parts of the world, much to amusement of himself and us.

Shortly after lunch after having trekked through some really dense and difficult areas of the jungle we stopped for some fruit again. We were greeted by another female orangutan and her baby. They were very close only a few meters from us and had been attracted by our fruit! They stayed with us for 15 minutes or so giving us the opportunity to take some great photos again and stand back and watch. It was at this point Emelie noticed that one of the disinfection swabs she had used to clean up my arm had been taken by one of the orangutans and eaten! Luckily the guides hadn't seen as I'm sure they would not have been best pleased. It was at this point we could really take in the magnitude of the area we had covered; we were hundreds of meters above the jungle canopy and could see for miles and miles. It was absolutely spectacular being surrounded by the jungle and hearing the "jungle music" as Eddie liked to call it. The sound of birds, insects and monkey's echoing around us.

After trekking for a few more hours we were paid a visit by another Orangutan called Jackie. She was also carrying her baby! She approached us very quickly on the ground and Eddie told us not to be worried and that she was very friendly. With this, she walked straight up to the Austrian man at the front of our group and gave him an enormous hug which was just incredible to see. It was one of those moments that made sweating it out for the past few hours worthwhile. Whilst hugging him, we noticed that she was using her other hand to unzip his back pack in the search for food! After searching for a few minutes without success, she started to wrestle the bag from one of the guides and managed to steal a large bag of fruit and rice then scurried up the nearest tree at a safe distance so we weren't able to get the food back!

Shortly after giving up on having Jackie come down again, we continued towards our camp for the night. The weather had begun to look very overcast and we would have struggled getting to camp in the dark and rain so it was best we beat the weather. An hour passed by and we continued climbing really steeply downhill before we came to the river bank. Immediately the heavens opened and we found ourselves stripping down to our underwear to cross the river in rubber tubes as quickly as possible. Within minutes we saw our first sight of camp and stumbled in trying to get dry, take shelter and change into warmer clothes.

That evening was spent in the tents sharing stories and eating food before retiring for bed. We managed to get at the very least 2/3 hours of sleep but the hard ground and the 5mm thick mats made even that difficult. Every 10 minutes or so, you would find yourself subconsciously turning over trying to find a more comfortable position to sleep in.

The following morning we awoke, ate breakfast and then continued into the jungle again for a short morning trek. We had difficulty seeing more Orangutans, but came across a beautiful waterfall that we swam in for an hour or so before heading back towards camp and packing up ready to leave back down the river to the town. All of our clothes, bags and valuables were packed into dry bags and our guide group tied the rubber tubes together. There were 5 of us on each makeshift raft and the journey back down the river towards town took 35 minutes.

That evening we rested up back at our hotel and decided that because we had enjoyed the past 2 days so much we would like to go on another 1 day trek. Again we left early that morning and this time we went with Jere which was really nice. We saw a few Orangutans again which took our total to 11!

After Bukit Lawang we left and travelled 10 hours south to Lake Toba where we spent for around 4-5 nights. It was incredibly beautiful and is the largest volcanic lake in the world. Sadly, Emelie had not been feeling well again so we were somewhat limited with the things we did and saw but we managed a day walk down to see the stone chairs and batak houses. But the best part of our stay there was that we paid the equivalent of about 50GBP for 4 nights including breakfast, lunch, dinner, drinks and laundry for the two of us!

We apologize for yet another novel of a past, but we will try to cut down the texts from now on and post more often. Hope you're all well back home.

___________________________________________________________________________________

Hej alla mina vänner!

Nu ni har jag kommit igång med mitt skrivande. Som ni såg så skrev jag de första två långa "novellerna" på engelska för att alla skulle förstå, men nu tänker jag fortsätta på svenska så får Scott fortsätta på engelska så får ni väl bästämma själva vems text ni helst vill läsa.

Sitter nu på flygplatsen för andra dagen i rad i väntan på att få komma till Bali och Lombok. Igår vaknade vi i ökända Medan på norra Sumatra där vi tillbringat en natt. Vi kastade oss in i en av alla våra minibuss färder med lokalbefolkningen till flygplatsen. Eftersom vi har så stora väskor med oss och nästan alltid åker kommunalt så har vi vant oss att lokalbefolkningen skrattar, tisslar och tasslar och kikar på oss. :) Vi gillar bäst at åka kommunalt för vi träffar alltid så mycket roligt folk, blir bjudna på olika mumsiga delikatesser på bussarna, får tips och har intressanta politiska diskussioner, men vi har aldrig varit på en lokalbuss med någon annan västerlänning vilket vi tycker är lite konstigt.

Iallafall så kom vi till flygplatsen utan biljett för den hade vi tänkt att köpa där, men det visade sig vara det kinesiska nyåret just den dagen då så biljetterna var ju såklart skyhöga. Som vanligt så kommer en massa folk upp och vill sälja allt möjligt mellan himmel och jord sjuttioelva gånger per minut och en dam försökte ivrigt sälja en biljett för billigare pris än vad alla bolagen erbjöd, men fortfarande ett mycket dyrare pris än det var såklart eftersom hon varit där tidigt på morgonen och köpt upp biljetter som hon kunde sälja vidare. Det slutade iallafall med (efter några timmar) att vi köpte en biljett från henne som tog oss till Jakarta på kvällen. Detta betydde att vi fick tillbringa hela dagen på Medans flygplats fast det gjorde inget för de hade en lounge där som kostade 40 kr per person och då fick man sitta i väldigt bekväma soffor, äta hur mycket mat och bakelser man ville, dricka hur mycket olika drycker vi ville hela dagen , använda Wifi och se på TV och bli behandlade som väldigt speciella personer med speciell utgång till planet bara för oss i den loungen. Det slutade inte där för vi som är vana med budget flygbolag där man måste betala för mat och dricka på flyget hade tydligen kommit på en en och en halvtimmes flygning med middag, dricka, välkomsgodis och TV med underhållning i varje säte där flygvärdinnan skrattade när vi frågade om drickan kostade något.

Väl i Jakarta, sent kl 21:00 försökte vi mygla oss in på ett nytt flyg till Bali, men ville inte betala så mycket så köpte en biljett till ikväll istället och åkte in till Jakarta och letade boende i typiskt Indonesisk spöregns oväder tills vi var helt genomblöta och bestämde oss för att betalade vårt dyraste rum hittils på denna resa, 330 kr för en natt på hotell!! Dels för att alla budget varijanter var så snuskiga och dyra och för att det är Scotts 25 års dag idag! Vi åt jättegod hamburgare kl 01:00 inatt och likaså gjorde vi idag innan vi tog oss hit.

Vi stannade alltså i Sumatra i 12 dagar. Som så många gånger förut så hade jag gärna stannat längre där. Sumatra är tillsammans med Filippinerna det bästa stället i Sydostasien som jag har besökt. Vi landade i Medan den 5 januari och träffade där på den enda västerlänningen på flyget och han heter Jere och kommer från Finland. Han sprang runt som en förvirrad råtta och hade inte enns sett oss förrän vi nappade honom för att fråga var han skulle någonstanns. Tänkte att vi kunde ta en bajaj (en sån där trehjuls cykel med en liten låda man kan mosa ihop sig i som nästan är gratis transportmedel). Det visade sig att Jere var så förvirrad eftersom han inte hade något biljett ut från Indonesien och därför blev nekad Visum, men då han försökte få boka flygbiljett så fanns det ingenstanns att köpa biljetter för internationella flygningar. Han gick tillbaka till tullmannen och han tittade argt pa Jere och sa: gör aldrig om detta och stämplade sen två arga stämplar i hans pass. Jere som hade ägt ett hostel i Thailand som någon tuttat på hade ingen direkt plan på var skulle så han bestämde sig för att följa med oss till Bukit Lawang dit jag och Scott redan innan bestämt oss för att åka eftersom den enda anledningen vi flög till Sumatra var ju såklart för mina älsklings apor, orangutangerna! "The man of the forest". På flygplatsen i Medan så frågade vi som vanligt hur vi kommer till buss stationen på billigaste sätt och fick tipset om varifrån bajajarna åker från. Detta orsakade ju då en liten konfligt mellan informatören och taxichaufförerna som hade erbjudit oss ca tio gånger priset för ett åk såklart. Väl på buss stationen var det ett väldans liv igen eftersom vi redan visste priset till Bukit Lawang, en ca 5-6 timmars buss resa med lokalbussen för 7 kr. Vi anlände iallafall i Bukit Lawang på kvällen och blev hämtade av en kille som Coen gjorde sin trekking med. Bukit Lawang är ett samhälle som ligger på två sidor om en fors och mellan de två sidorna så har de tre stora svajande hängbroar som inte är allt för säkra att gå över, men det gör ju bara djungel upplevelsen ännu bättre såklart. Vi hade tänkt att vila en dag och gå på en två dagars trekking med Sunny; Coens trekking guide, men inte helt oväntat efter timtal på en svinkall AC buss i Malaysia så tappade jag rösten totalt och Scott fick ont i sitt elaka ben så vi använde olika djungel mediciner för att bli friska och fick med tiden känna oss som ett riktigt gammelpar. Vi gick iallafall runt i Bukit Lawang, tog en massa kort och blev intervjuade av lokalbefolkningen en massa gånger. Vi satt under en timmes intervju med några 16 åringar från Medan som gjorde deras examensuppgift med oss, filmade oss och tog bilder. Vi blev också stoppade en massa gånger för att bli fotade så det var liknande min Borneo upplevelse för sju år sedan fast det här var lite mer extremt men skojigt. Den tredje dagen flyttade vi tillsammans med Jere 278 trappsteg upp till gränsen till nationalparken till de finaste och speciellaste bungalowsen jag sett, alla med hängmattor ute på balkongen, men Jere hade sin egen hängmatta med sig som han sov i ute på vår balkong den första natten. Stället vi bodde på måste vara ett av jordens vackraste ställen med all den natur de hade att erbjuda. Thomas leave apor och Gibbons överallt runt omkring oss som svingade sig runt i träden och väckte oss tidiga mornar med att springa på taket och ha högljudda bråk med personalens två valpar som hette Bob och Marley och vi hade en otroligt vacker utsikt över forsen och djungeln. Dessutom så kom en orangutang hane och besökte oss tidigt den fjärde morgonen innan vi påbörjade vår djungel trekking. Helt otrolig för han satt utanför Jeres bungalow och han var så stor, över 100 kg och han var bara någon meter ifrån oss, stirrade på oss och tyckte väl vi va helknäppa där vi stod och glodde på honom. Efter en stund tröttnade han och svingade sig vidare. Vi påbörjade iallafall vår trekking precis utanför våra bungalows och rakt in i nationalparken där vi först kikade på alla gummiträden de har där och hur de samlar in gummit i kokosnötsskal och tar reda på varje morgon. Efter bara en liten stund såg vi Minna med hennes bebis. Minna är Orangutang honan alla frustar eftersom hon bitit så många turister och guider genom åren. Hon har tydligen varit tillfångatagen förut och några av vårdarna var elaka mot henne och det kommer hon ihåg så om hon inte får mat när man träffar på henne så kan hon bli väldigt arg och kan bitas. Det värsta är att hon lär sin lilla bebis samma sak, men man förstår ju varför hon är arg för hon kommer ihåg precis vilka vårdare som inte varit snälla mot henne. Våra guider gav henne iallafall lite morötter och bananer och hon hängde och gick runt oss där på marken. Hon har ett ärr i ansiktet från att antingen en turist eller guide slagit henne i ansiktet då hon bets. Det finns ett löv i djungeln som heter Paiko om jag minns rätt och det plockar Orangutangerna själva, tuggar det och sedan lägger i såret som antikoagulantia. Efter maten var slut så gick vi vidare och Scott ramlar då över ett träd rakt ner på en vass sten och slår upp ett djupt sår i armbågen och blodar ner kläder och kamera väska. En av guiderna tuggar då ett löv och lägger i såret och vi la om med kompresser. Nu hoppas vi ju då förståss att den här guiden inte har någon salivsjuka, men jag tvättade noggrant såret med Betidine och vi har sedan dess rengjort och lagt om ofta, har tagit antibiotika och nu börjar det se ut som det läker ihop.

Vi fortsatte trekkingen som faktiskt var ganska så kämpig i väldigt tät djungel och stup uppåt och nedåt. Vi stannade för god tropiskt fruktpaus där vi träffade på ytterligare en Orangutang mamma med bebis. De kom alla så nära och svingar sig runt omkring oss. Vi hade tappat en bit av vår desinfektionspaket på marken och mamman åt självklart upp det fastän vi försökte stoppa henne. Vi åt god djungel lunch på bananblad och med händerna, vi gick över små forsar och långt upp i bergen i djungeln med vackra utsikter. Vi var ca 10 stycken i hela gruppen från olika länder, alla med mycket olika personligheter, men myccket skojiga. De flesta av oss ungefär samma ålder, men vi hade en äldre man från Österrike med oss och han tyckte att vi inte behövde någon Finsk bastu eftersom han aldrig svettat så mycket. Han var dessutom super rolig under hela tiden och reste ensam under tre månader per år och lämnade sin fru hemma.

Efter ca sex timmars trekking träffade vi på Jackie och hennes bebis. Guiden sa till oss att hon kommer vilja kramas och det gjorde hon. Hon sprang direkt upp till oss och tog tag i en kille. Hon kramade honom tillsammans med sin bebis, höll honom i handen och med sin andra hand försökte hon öppna hans ryggsäck för att att leta efter mat. Det såg för roligt ut. En av guiderna lyckades lura henne åt sidan och de två borjade istället brottas om hans väska, men hon vann och öppnade blixtlåset, tog ut alla påsar han hade där i med en massa ris. Hon klättrade upp i trädet med sin bebis och så satt de där och åt bara på säkert avstånd från oss så att vi inte kunde ta tillbaka maten. Guiderna sa till henne flera gånger; Jackie, ge tillbaka maten och då bara kollade hon på oss och åt vidare, men delade vänskapligt med sig till sin bebis som kommer att göra precis likadant nu.

Jag ville jättegärna ha en kram från Jackie så jag var rätt så missnöjd när vi såg att det snart skulle börja regna och vi var tvugna att skynda vidare rakt neråt mot vårt läger, men vi skulle krossa forsen först. Ca en timme senare var vi nere vid forsen och regnet vräkte ner. Vi hoppade i gummiringar och blev transporterade över till andra sidan. Sedan var det dags för bad och att tvätta oss. Vi badade och åkte i forsen med strömmen. Det regnade då vi skulle äta middag så vi alla var tvungna att sitta inne i tältet och äta där vi skulle sova. Lite senare slutatade det så vi kunde göra upp eld. Det var rätt så kallt hela natten och vi sov på 1 cm tjocka liggunderlag så man vaknade ca var tionde minut för att ändra läge, men vi tog oss genom natten och dagen efter var det frukost vid forsen och sedan trekking några timmar till ett vattenfall i djungeln för att bada. Helt underbart var det och efter detta så åkte vi forsränning i gummiringar tillbaka till Bukit Lawang och vi åkte ca 35 minuter. Jätteskoj, men jag ville ut på mer trekking för jag ville ha en kram av Jackie så vi gick på en ny trekking dagen efter med en annan guide och tillsammans med Jere. Vi såg då två orangutang honor med två bebisar, men träffade aldrig på Jackie tyvärr. Vi ville träffa Soma för hon är också kramig och snäll och hon var nära oss, men vi såg henne aldrig. Guiden berättade dock att Soma inte är någon bra mamma för han har sett henne med sin bebis död hängande över axeln två gånger. Han säger att när bebisen dör så går mamman med den i en vecka innan hon lämnar den. Tydligen så gråter de också så det är så ledsamt. Jag frågade massa frågor om Orangutangerna och ena guiden sa att om de gör illa sig så hjälper de inte varandra alls, att de är helt självförsörjande och vet vad de behöver för att stoppa blödningar osv, men att guiderna tar med orangutangerna till Bukit Lawang ibland när de ser att någon brutit benen. De berättade också att modern och bebisen är med varandra ca sju år innan barnet går vidre ensam. Barnet kommer ihåg modern, men inte fadern eftersom fadern lämnar modern då hon blivit gravid.

Jag skulle ha kunnat gått på flera veckors långa trekkingar bara för att se fler orangutanger, men vi skulle ju göra andra saker på den här resan också så det fick räcka med tre dagar och 11 orangutanger och hundra tals andra arter av apor, fåglar, ödlor (monitor lizards), tusenfotingar osv. Jag höll föresten i en två decimeter lång tusenfoting och den var så äcklig och så vi alla blodiglar på oss som sugit ut blod så det var stora blodfläckar på strumporna, ush! Man kan föresten se tigrar på de här trekkingarna också men det gjorde inte vi. Ja, jag skulle ju kunna skriva hur mycket som helst om min favouritapa, men jag tror ni blir lite trötta av mina långa noveller. Just ja, bara en sak till. Förut så sköt elaka människor mammorna och tog bebisarna för att sälja dem. De lämnade mammorna ensamma döende. Fruktansvärt upprörande!

Efter Bukit Lawang åkte vi till Lake Toba som ligger söderut. Tror det tog oss ca tio timmar att komma dit. Det är en vulka sjö och en ö i mitten av en sjö, världens största. En massa olika folkslag bor där ute och de har en massa intressant historia man bör känna till om man varit där. Väldigt vackert ställe och man bor i speciella hus som kallas Bataks, men jag blev ju sjuk då igen tyvärr. Den här gången var det magen IGEN för fjärde gången på denna resan. Vi bodde på ett ställe för 26 kr natten vid sjön och jag lyckades ta mig ut på en promenad och kolla på stenstolarna där de avrättade folk förr i tiden och runt till lite restauranter där jag åt nyfiskad fisk från sjön, men inte mer än så. Vi bodde där i fyra nätter och åkte sedan därifrån. Jag ska läsa på om historian efteråt.

Hoppas att ni lyckats tagit er genom ännu en lång novell. Jag ska försöka skriva oftare och kortare hädanefter. Vi åker nog vidare till Sydney antingen den 25 januari eller den 30 januari.

Tusen kramar till er alla!