Mellan den 10 och 30 maj var vi på Zanzibar. Meningen var att jag bara skulle stanna i ca 2 veckor, men när hemfärden närmade sig fick jag lite lätt panik och kände att jag absolut inte var klar med resandet. Det var liksom slutet på hela resan, som vi hade sett fram emot, planerat och varit på under så lång tid..och som nu var över. Det kändes inte bra alls, så jag valde att boka om min hemresa till en vecka senare.

De 3 veckor som jag totalt spenderade i Nungwi på Zanzibar var både helt fantastiska och ganska jobbiga. Vi bodde hemma hos en vän till oss och fick vara med i det vardagliga livet med allt vad det innebar. Handling, matlagning, tvättning, städning etc. och det var verkligen en förmån. Vi fick också uppleva stämningen som är under lågsäsong, när människor inte har någon sysselsättning alls, och hur det drog ner dem och gjorde dem nästintill deprimerade. Att vi hade rest jorden runt och hade, i deras mått mätt, väldigt mycket pengar, stack såklart i ögonen på många och det var en hel del som var bittra över det liv som de lever, vilket är helt förståeligt. Många gånger var saker och ting ett spel för att utnyttja till max, med mer eller mindre subtila hintar, och även det är något som man verkligen kan förstå men som också var väldigt jobbigt. Som alltid är det mycket lättare att blunda för hur människor har det i andra delar av världen, och hur de får kämpa för att ens få ihop till mat och husrum, än att leva mitt i det. Vi i västvärlden, och framförallt vi i Sverige,är så fruktansvärt priviligierade och det tycker jag personligen att vi måste ta tillvara på och dela med oss av.

För att återgå till vår tillvaro på Zanzibar.. Eftersom det var regnsäsong när vi var där så fick man ta tillvara på varje solchans som gavs och passa på att sola och bada. Zanzibar har för övrigt de vackraste stränderna jag sett! På grund av att det regnade så mycket så ägnades stor del av tiden faktiskt till att plugga. Vi hade det sista uppgifterna på kurserna kvar att färdigställa och eftersom Emilie och jag åkte hem i olika omgångar ville vi göra klart allt tillsammans, och medan man fortfarande hade alla kursböckerna. Vissa dagar kunde gå väldigt långsamt, speciellt om regnet vräkte ner hela dagen. Samtidigt var det på något sätt avkopplande att inte ha så mycket att göra, även om man blev rastlös. Men då kunde man sopa lite i sitt rum eller spela Uno

Vi åkte bara in till Stonetown, huvudstaden, en gång och då var det för att handla massa mat och andra grejer till Omar, som vi bodde hos, samt ta ut pengar. Allt var ett projekt, från att ta sig dit med buss, hitta vad vi skulle ha, hitta en fungerande bankomat, hitta en toalett osv. Men det är också det som är charmen. När man sitter där på torget med sina varor och det är hur mycket folk och bilar som helst precis överallt, och man ska ta sig hem på något sätt. Jag älskar det! Speciellt i efterhand Älskar också att när vi glömde matoljan i någons bil i Stonetown, så ordnades det så att den fick åka buss till Nungwi, att någon hämtade upp den och att man sen fick tillbaka det. Är inte det helt underbart så säg?

Planen med att åka in till Stonetown var också att jag och Emilie skulle inhandla saker och mat till en svensk femkamp som vi skulle anordna för våra gamla och nyfunna kompisar där. Vi bjöd in, förberedde allt, och väntade.. En person, utöver dem vi bodde hos, dök upp! Vilket antiklimax! I efterhand fick vi veta att "det ju hade regnat och då vill man ju inte gå ut". Jaja, vi gjorde inget nytt försök.

En annan underbar sak som vi fick vara med om var när två unga tjejer kom och skulle lära oss laga chapati (typ pannkaksbröd). Två morgnar i rad satt jag på golvet och tittade på när de måttade alla ingredienser, kavlade och stekte. Detta tog alltså flera timmar och jag hoppas verkligen att jag ska ha energi att göra det någon gång hemma. Första dagen upptäckte Emilie små larver i degen, från mjölet. Eftersom man inte är så känslig mot sådant där som vi är, "de dör ju när man steker", så blev chapatin lite extra proteinrik. Slemmigt, men mättande!

Det jag älskade mest med Zanzibar, förutom alla människor vi träffade och de underbara stränderna och allt jag beskrivit ovan, var att äta färsk mango, avokado och chapati till frukost, att gå genom byn och leta i de små stånden efter de bästa varorna, att sitta på en pall och äta kyckling mitt bland alla bybor, de underbara solnedgångarna, titta på när killarna spelade volleyboll/fotboll på stranden, gå promenader, dansa på de bästa uteställena, reggae-onsdagarna på den andra stranden, att även killarna skakar loss som att det inte finns någon morgondag, att bygga upp sin egen grill för att grilla färsk fisk, att inte ha något vatten inomhus men ändå tycka det är jättelyxigt att man har en toalett även om den inte går att spola, att efter ett tag känna igen nästan alla, att ha sällskap med kor ner till stranden..

Zanzibar är ett ställe som jag alldeles säkert kommer åka tillbaka till och som jag verkligen rekommenderar till alla!