Hittills under resans gång har vi haft ett antal bussdagar. Alltså när vi åker buss konstant från morgon till kväll. Det är faktiskt inte den allra roligaste delen av resan, men även det har sin charm. Vi i Pelle-bussen är ändå ganska duktiga på att underhålla oss. Vi har allsång, spelturneringar, pratar, lyssnar på massa musik, läser, sover.. Det är väl så dessa dagar ser ut. Jag är väldigt glad att vi har några bäddar på bussen (madrass på en plywood-skiva dvs) så man kan sträcka ut sig då och då och sova lite. Om det inte skumpar för mycket för då är det fasen en sport att hålla sig kvar liggande på sängen. Det kan också komma både flaskor och datorer flygande från hatthyllorna. Säkerheten i bussarna är något man måste förtränga när man ligger och rullar på madrassen.

Vi har två bussar; Pelle och Trisse. I vår buss är vi 21 st med Marco och chauffören och i Trisse är de 23 st tror jag. I bussarna har vi alla varsitt nummer, jag är nummer 16, så för att räkna in oss måste alla ropa sitt nummer. Bra, man vill inte bli kvarglömd nånstans :P Vi har också en liten plastlåda med vårt nummer på, där vi kan förvara lite saker. I min låda ligger det självklart snacks, toapapper, diverse rygg- och nackkuddar, kanske någon nässpray ibland. Typ. Resten av sakerna ligger i resväskan, som ändå ligger hyfsat lättillgänglig i bussen, och ryggsäcken. Där ligger alla andra förnödenheter. Men man tappar alltid bort något. Hittar inte i väskan etc. Så man får planera sin packning inför varje bussresa.

Vi har kisspaus ca varannan timme. Men ibland är man så kissnödig däremellan att man tror att man ska sprängas, eller ännu värre, kissa på sig. Så tänker man att "vi stannar säkert snart, jag säger inte till än" och så stannar vi inte på väldigt lång tid. När man sedan väl säger till, finns det inte tillfälle att stanna till på rätt länge. Som ni förstår har det hänt. I början gick man ofta långt från bussen för att kissa. Vid ett tillfälle var jag så kissnödig att jag bara satte mig utanför dörren medan alla satt kvar i bussen. Så man slutar bry sig. You've gotta do what you've gotta do liksom. Men lite jobbigt är det fortfarande.

Vid varje bussdag har vi matlag om 4 pers. Då har man ansvar för att laga alla måltider den dagen. Det kan vara både bara lunch, eller frukost, lunch, middag. Frukost är tråkigast för då måste man gå upp först av alla :P Det har heller inte varit så roligt de gångerna det regnat, vilket det gjorde på min matdag. Sedan ställer vi upp alla bord och bänkar och så äter vi på vår medhavda tallrik med våra medhavda bestick. Dessa måltider brukar nästan vara de godaste tycker jag.

I början kunde det vara rätt kallt på bussen men den senaste tiden har det varit så varmt att man nästan smällt bort. Bokstavligt talat. Med 40 grader ute, och bara två små takluckor att öppna, är man så fruktansvärt svettig att kläderna är helt dyngsura. Man försöker hålla sig så nära takluckan som möjligt. För att iallafall få en liten vindpust på sig.

Vi har även sovit ett antal nätter på bussen nu. Både på bush camps och på camping. Bush camp innebär att vi kör tills chaufförerna inte orkar mer, till typ kl 23, sen stannar vi vid första bästa ställe där vi kan parkera. Någon gång har det varit vid en bensinstation men oftast inte någonstans där det finns toalett tyvärr. Det är tragikomiskt hur man nu mäter allt i om det finns toalett eller inte, haha.

Nu är dock just denna delen slut för min och Emilies del. I 40 graders värme längtar vi mer efter bad, lata dagar och drinkar på Copacabana. Så idag flyger vi till Rio de Janeiro. På torsdag kommer resten av gruppen så vi har fyra heldagar där själva. Det är med lite sorg i hjärtat jag säger hejdå till bussarna. Tur man inte behöver säga hejdå till folket också just idag.