Halsningar fran en illgra Hanoi,

Att komma till Hanoi efter Angkor Wat var lika chockartat som att byta himlen till helvetet. Fyra miljoner manniskor och lika manga mopeder. Inga trafikregler och och inga fungerande overgangsstallen. Varje gang jag ska over gatan riskerar jag livet. Trotoarerna fungerar som mopedparkeringar och ar helt oanvandbara for de gaende. Alla tutar oavbrutet och skriker med skraniga roster och denna kakofoni fortsatter langt in pa natten. Jag fick bevittna ocksa en trafikolycka med dodlig utgang. Medan de svepte liket i trasor stod det redan en fargglad likkista pa plats. Eftersom ingen har pratar engelska kunde jag inte heller fa nagon vettig forklaring.
Varenda hus har har ocksa en affar pa gatuplanet. Alla sitter utanfor sin pa trotoarerna. Har lagar de sin mat och har ater dem den ocksa. Det ar inte sa manga turister har och folk har verkar inte vara vana vid dem. De glor pa en och kommenterar sinsemellan. Nagra kvinnor t.o.m. tog pa mig och jamforde min hudfarg med sin.

Jag hade oturen att ta mig in pa ett hotell som jag hittade pa internet och som hade bra reviews. Hotellagaren, en ung kille, tog tillfallet i akt, nar han sag att jag var trott och somnig efter resan, och prackade pa mig tva utflykter snabbt som attan. Nar jag fragade sedan runt visade det sig att jag fick betala det dubbla. Nar jag konfronterade honom vagrade han forstas blankt att betala tillbaka overpriset.

En dags rundtur i Hanoi tog oss till ett par tempel som inte var varda namnet och till Ho Chi Min mausoleet. Vi fick sta en och en i en lang ko och titta pa marscherande pionjarer. Vara vaskor och kameror beslagtogs. Jag hade en liten tygvaska med pengar och pass som jag fick behalla. Men nar den skulle securityskannas ville de se innehallet. De blev intresserade av min kodmanick fran Nordea. Jag forklarade att den var till inloggning och visa-betalningar men de insisterade pa att det var en raknare. Jag gav upp till slut och sa ja att det ar en raknare och da fick jag ga.
Den upplysta (eller belysta) mumien Ho Chi min sag liten och snall ut i sin kalla gra glaskista. Jag tankte da att hans sjal maste val forbanna den dagen då han bestamde sig för att bli kommunist och nu far han betala priset for det genom att aldrig fa nagon ro, inte ens efter doden. Efter mausoleet gick vi en runda i hans hus och blev upplysta om hur han avskydde rikedom och pampiga hus. Han alskade det enkla livet och bla bla bla...

Nasta utflykt gick till Halong Bay. Fyra timmar i en fullpackad minibuss till Haiphong city och vidare med en trabat runt Halong Bay. Halong Bay var i stort sett repris pa Krabi's skargard med tre tusen kalkstensklippor och grottor.
Otursamt nog bjod vader pa regn och rusk och ynka 12 grader. Innan jag akte fragade jag hotelltolpen om jag skulle ta med mig varma klader. Nej, forsakrade han bestamt, det ar alltid varmt i Halong Bay. Sa dar stod jag i min sommarklanning bland manniskor ikladda varma trojor och regnstall och fros hacken av mig och skakade tanderna. Till raga pa allt skulle jag dessutom sova over pa baten. Det var verkligen en mardromsutflykt. Nar jag atervande till hotellet packade jag min vaska och flyttade till ett dyrare hotell. Skulle jag stannat skulle jag nog slagit ihjal den girigbuken till agare.
Sa nu ar jag trott, grinig och forbannad och kanner inte att jag klarar av ett rodflagsland till, i alla fall inte just nu. Jag hort fran andra resenarer att i Kina konfiskerar man lonely planet's guidebok for att den inte inkluderar Taiwan. Nar vi skulle titta pa en grotta i Halong Bay fick vi hela tiden lyssna till patriotiska sanger i hogtalarna. Det ar sa lojligt att man vet inte om man ska skratta eller grata
Jag har nu bytt min biljett till Kina till en biljett till Bangkok den 25 februari. Jag kanner nu for en vilopaus fran resandet pa en resort vid en vit strand. Sedan far jag se vart det ska bara.

Puss o kram pa er
Saffran