Anledningen till att vi övernattar i en stad som Townsville är att vi vill åka färjan över till naturreservatet Magnetic Island. Vi drar upp madrassen, rullar upp "gardinerna" och skjuter fram sätena. Våra stora väskor har fått sitta i framsätena över natten och kastas nu in där bak. Vi kör ner mot hamnen för att parkera bilen någonstans. Att står här över dagen kostar några dollar. Mannen som tar betalt säger att vi får skynda oss om vi ska med båten, den går om 4 minuter. Nästa går om en och en halv timme. Försöker hitta en skuggplats till bilen men det verkar inte finnas. Skit samma, vi ska med båten nu! Tar våra väskor och går mot terminalen där vi köper biljetter. Damen bakom disken säger i sin walkie talkie att det kommer två passagerare till så att de inte kör iväg. I farten haffar vi en turistkarta över ön. Vi kommer att åka buss, och det verkar finnas en del olika hållplatser. Vi ska åka tillbaka med båten om ca 4 timmar, så det är gott om tid. Därför köper vi en dagsbiljett på bussen så att vi kan åka obehindrat á la Sydney. Solen skiner som vanligt och vi är på väg uppför backarna. Har beslutat att åka till Koala Village och träffa djuren som ska finnas här - djurfaunan är ju en stor del varför vi är i Australien. När vi kommer till receptionen får vi veta att nästa tur startar om en och en halv timme. Tjejen bakom disken skriver ner vårt deltagande och tipsar om att vi kan gå till stranden sålänge,  den ligger bara fem minuter bort. Så gör vi! Stranden är fin, men det är som bekant jellyfish season. Därför finns den en liten inhägnad med skyddsnät där man kan bada. Men vi känner inte för det just nu ändå, ska hinna käka lunch innan turen också. När vi går råkar vi höra en liten flicka som frågar en livvakt om ön verkligen är magnetisk. Nej, det är en myt. James Cook, som upptäckte Australien och där här ön, fick något oidentifierat problem med kompassen just här utanför, så därför trodde man att ön var magnetisk och döpte den därefter. På senare tid har man gjort undersökningar och kommit fram till att så inte är fallet. Efter en kort promenix hamnar vi på nåt mexikanskt ställe där vi dricker supergoda smoothies och käkar quesadillas. Och dricker vatten. Det måste man göra mest hela tiden. Vattnet i Australien smakar klor och är därför ingen höjdare jämfört med svenskt vatten, men det är samtidigt det första landet på resan där vi inte måste köpa flaskvatten. Vi köpte varsin vattenbehållare i metall på Bali som vi nu utnyttjar till fullo.

Efter lunchen vid stranden är det dags att traska tillbaka till Koalaplejset. I träden sitter stora spindlar. Alltså stora. Spindlar. Där vi samlas sitter en snett ovanför oss som är typ 15 cm mellan benen. "Öööörk!" som systerdottern säger. När jag tittat en stund ser jag att den är ganska fin ändå. Den är grå och svart, och hennes nät är typ två meter brett och skimrar i guld på sina ställen. En guldnätis.

När vi släppt spindeltankarna ska vi få träffa djuren. Det är runt 20 pers i gruppen och vi sitter på bänkar i kvadratisk formation med den kvinnliga zoologen (vi kan kalla henne för Eva eftersom jag inte uppfattade vad hon heter och hon ser ut att kunna heta så) och hennes assistent i mitten. Hon berättar att många av djuren här har ganska logiska namn, så om man vet hur djuret ser ut så kan man gissa vad det kallas. Assistenten hämtar Shadow, en röd-stjärtad svart kackadua som snällt stegar över till Evas arm där han sitter medan Eva går runt och berättar om hur snäll han är. Hon visar hur man kan sätta en bit fågelmat mellan läpparna varefter fågeln varsamt tar maten med näbben, så det ser ut lite som att man får en puss. Detta skulle såklart alla vi turister testa! Nästa fågeln är en vit kackadua (vars framfusiga släkt vi träffade i botaniska trädgården i Sydney) som heter Charlie. Charlie gillar att bli klappad och kliad i nacken av Eva.

Eva hävdar att Charlie kan lite olika tricks, såsom att säga "hello" och att dansa, fast om hon känner att hon inte fått kela tillräckligt så vill hon inte göra något, berättar Eva. Idag känner fågeln bara för att kela tydligen :) Nu till det alla väntat på, nämligen koalorna. Vi får gå och titta på några av de slöa djuren som kan sova upp till 19 timmar om dygnet där de sitter i sina tillfälliga inhägnader. Koalan som vi snart ska få hålla heter Pebbles. Eva går igenom och visar hur man håller en sån här björn. När jag får den i famnen är den lite tyngre än jag trodde att den skulle vara. Det e ju mest fluff? :P Pebbles luktar lite som ett stall luktar. Jag vet inte om det är representativt för alla koalor. Pälsen är oväntat tjock för ett djur i så varmt klimat och den känns som en blandning av get och får - lite sträv sådär. Hade trott att den skulle vara len som ett gosedjur (för visst ser det så ut?). När alla är klara med den stackars koalan som bara vill sova är det reptildags! Tillbaka till samlingsplatsen. Eva presenterar två ödlor små nog att hålla på en arm. Den ena kissar när den första turisten håller den på sin arm samtidigt som en svart-hövdad pyton vid namn Tinkelbell gör entré ombord på assistentens axlar. Vet inte riktigt om jag vill hålla i ormen, den är rätt stor. Jag är ju inte rädd för ormar förvisso, men känner mig samtidigt inte särskilt exalterad över det. Men det e klart jag ska ha en 12-kilospyton på axlarna nu när jag är i Australien! Tinkelbell är sval och slemmig och hon känns stark. När jag har henne över axlarna och hålla ena handen vid halsen (var sitter halsen på en orm?) känner jag hur svansen (var sitter svansen på en orm?) slingrar sig ett varv runt mitt lår och kramar lite. "She's hugging my leg" meddelar jag assistenten, och då tar hon försiktigt bort ormen från mig, och jag får hjälpa till att lossa svansen från mitt ben när resten av ormen är loss. Sisten ut är krokodilen Louie, som bara är en liten unge (såklart). Honom ska man hålla med tumme och pekfinger bakom nacken samt vid svansen bakom bakbenen i ett tvåhandsgrepp. Så nu har man varit i närkontakt med djurlivet!

När vi lämnar Koala Village inser vi att det var ganska onödigt att köpa en dagsbiljett på bussen eftersom vi bara åkt dit och tillbaka. När vi kommer ner i hamnen ger vi bort biljetterna till ett äldre par som tackar så mycket. Väl tillbaks på fastlandet runt kl.15.30 gör vi oss redo att köra ca 27 mil sydost till Airlie beach. Därifrån seglar vi imorgon bitti ut bland Whitsunday Islands i en annan del av barriärrevet. Keep left...!