Hej alla dar hemma!

Det hander sa mycket saker varje dag sa jag vet inte vart jag ska borja! Min julafton var mysig om an lite omvalvande!

Dagen borjade med att vi vaknade sju pa morgonen for att forbereda oss infor Nevis, den skitlaskiga bungyjumpen, jag skakade hela vagen ut till sjalva stallet och aven om jag forsokte peppa mig sjalv med system of a down pa vagen sa skulle det visa sig att bli ett fiasko. Nar vi kom ut till stallet sa fick vi satta pa oss ett sele och lasa in vara grejer, jag blev mer och mer nervos for varje sekund, medan Fanny, som var min angel denna dag, verkade lugn som en filbunke! Nar vi hade akt ut till sjalva mitten, dar vi skulle hoppa, borjade jag kanna hur det borjade bli tjock i halsen och jag borjade fa svart att andas, skracken var oundviklig. Nar en annan tjej vander sig om till en av killarna och sager 'Jag kommer inte att hoppa' ser jag pa nagot satt min utvag och later skracken ta overhand. Jag tankte inte heller hoppa.

Jag sag en for en forsvinna over kanten, tva sekunder av skrackslagna skrik men sedan stralande overlyckliga med adrenalinet pumpande for fullt, en gladje som jag ocksa ville kanna. Sa jag bestamde mig for att satta mig i stolen anda, for att bli fastbunden vid den tjocka gummilinan av en man som tydligen hade jobbat med det har i tolv ar (sa nagot maste man ju fa ut av det). Jag berattade att jag var livradd och han svarade 'Ja, det ar det som ar meningen, det ar det du betalat for' och jag kunde ju inte direkt saga nagot emot, jag hade ju anda betalat narmare tusen kronor for att vara sadar livradd. Och det var jag ocksa.

Jag horde inte vad han sa, jag uppfattade inte vad dom andra bakom gjorde, allt jag kunde tanka pa var radslan. Radslan av att vara 134 meter upp i luften, i en liten kabin, och att frivilligt kasta mig over kanten. Frivlligt fa min kropp att tro att den hade tagit sina sista andetag, frivilligt tro att jag skulle do. Jag stod pa plattformen. Hans hand holl stadigt i selen och jag bad honom att inte slappa, medan jag sjalv holl honom stenhart i underarmen. Jag fullkomligt skakade i hela kroppen, hjartat slog sa hart att det kandes som om det skulle hoppa ur ur mitt brost, andningen okade samtidigt som det blev svarare att andas for varje sekund.

Han raknade ner '1, 2 , 3, 4, 5' Men jag hoppade inte. Jag formadde inte slanga mig sjalv ner for stupet. Utmed de klippiga bergsvaggarna stralade solen, himmelen var bla och jag kande hur graten var pa vag nar jag saktade backade bort fran plattan och bad han spanna upp gummibandet runt mina fotter.

En skam. Jag skamdes sa fruktansvart mycket. Alla klarade av det, alla utom jag. Jag grat som aldrig forr och tvingade mig sjalv att tanka over mitt beslut bade en, tva och fem ganger, flera ganger tankte jag att 'Nu gor jag det' men sen kom jag pa skracken av att sta dar ute och modet forsvann lika fort som det hade kommit. Jag grat. Fanny bidrog med en trostande axel, men allt jag kunde tanka pa var hur besviken jag var pa mig sjalv.

Efter ett tag bestamde vi oss for att aka tillbaka till den fasta marken och nu var det definitivt over, ingen chans att angra mig. Ju langre bort fran den lilla kabelstugan som jag kom och ju narmare fast mark, sa kande jag hur det blev allt svarare att andas och till slut fick jag ingen luft alls. Allt resulterade i en panikattack och att jag trodde att jag skulle do. Sa jag antar att jag fick min adrenalinkick till slut anda!

Skamtasido, det var verklgen ett av det absolut varsta jag gjort i hela mitt liv. Jag grat i sakert tre timmar efterat, for det kandes som att jag svikit mig sjalv, som att jag inte klarade det dom andra klarade. Och for nagra timmar var mitt sjalvfortroende som bortblast.

Men som tur var hade jag Fanny, som lat mig grata mot hennes axel och kramade om mig nar jag fick min panikattack. Vad skulle jag gora utan vanner? Det ar laskigt hur snabbt man faster sig vid folk har, och det var inte speciellt kul nar jag insag att jag hade mindre av ett dygn kvar att spenderna med henne! Sa jag bestamde mig for att sluta tycka synd om mig sjalv och istallet foresla en middag ute, vilket vart jattebra!

Vi at jattegod mat och gick sen ner till dom andra svenskarna for att ta ett glas med dom, innan Fanny akte, det var lika trevligt som alltid!

Den 25:e var en dag i bade sorgens och gladjens tecken! Pa morgonen akte min nyfunna van, vilket jag ar enormt ledsen over.. Men senare pa kvallen var jag pa ne liten julfest hos en annan svensk tjej som soff-surfar i ett hus och pa den festen vart jag erbjuden att sova pa soffan i ett annat hus! Vilket jag sjalvklart tackade ja till, sa nu slipper jag hostel ett tag framover och bor med ett asharliga manniskor, gratis, ett tag! Kan det bli battre?

Alla i huset jobbar typ som kockar eller servitriser pa samma restaurang och jag kanske kan fa jobb dar som servitris, ska ga o fraga nagon gang nu idagarna tankte jag!

Igar och idag har jag bara tagit det lugnt! Hur skont som helst att inte behova stressa med incheckning och utcheckning hela tiden! Sa idag tog jag en promenad i Queenstoqn Garden, jag hittade en fin liten parkbank under ett trad och bara lag o sola och lyssna pa musik dar ett tag. Sen tog jag mig ner till hamnen, dar var det lordagsmarknad, det fanns massor med Jadesmycken, tavlor, porslin och sa musik saklart, riktig smastadskansla!

Sen vart jag lite sugen pa att aka bat, sa jag kopte en biljett till en liten farja dar jag satt pa dack, lyssnade pa enya och tittade pa den fantastiska utsikten! Det var en gammal angbat sa den var himla mysig faktiskt!

Nu har jag nastan skrivkramp haha sa ska ta mitt glas med rodvin och mysa upp i MIN soffa och kolla pa TV!

Hoppas ni alla mar bra! Jag tanker mycket pa er!

Massvis med kramar!!

Video pa Nevis: http://www.youtube.com/watch?v=pIzZJSvKPqw