Jag vet inte vad jag ska börja men jag har besökt Mordor och det kändes som att orcher skulle komma ner från berget.

Det var den här dagen som jag har packat alla mina vandringskläder för, att gå Tongariro crossing i vulkanlandskap. Det är även här som Peter Jackson filmade in Mordor. Det var den värsta vandring jag gjort! Vi gick upp vid sex för att åka en och en halv timma till nationalparken Tongariro. I bilen gjorde vi mackor. Vi tjejer gick ihop med Christian, Andi och Jonasz och vi började vandringen från ena hållet och Malte, Miguel och Killian började från andra hållet. Så vi kunde ta varandras bilar tillbaka till campingen när vi var klara.
Vi valde såklart fel håll och när vi kommer fram till parkeringen så berättar en av parkeringsvakterna att det här hållet är det jobbigaste för vi kommer att gå uppför hela vägen och sluta med Domedagsberget. Yeay!
Ja det var bara uppför, de första 2,5 timmarna innan det planade ut lite för att senare stiga igen. När vi kom fram till esmerald lake tog vi en fika och njöt av utsikten med vulkaner och gröna sjöar. Nu blev det lite planare och ibland kunde vi även gå i nedförsbacke, men det tog slut snart och vi möttes av en lång uppförsbacke med rullgrus. Så ett steg upp ett halvt steg tillbaka. Här mötte vi även på Hanna som jag inte sett sen Auckland. Hon berättade att gå upp för Domedagsberget var tre gånger så jobbigt!!!
Efter fem timmars vandring var vi framme vid vulkanen, Domedagsberget. Vi funderade på att strunta i det men bestämde oss för att försöka. Blev klockan för mycket kunde vi vända.
Vi började gå upp för vulkanen och det kändes som en evighet där vi bara trampa grus och såg stenar rulla i snabb hastighet ner för berget. När vi kollade klockan och såg att det bara gått en timma började vi nästan gråta, åtminstone 45 min kvar till toppen.
Väl uppe på toppen hade vi en fantastisk utsikt över Tongariro och alla sjöar och vulkaner. Vi var över molnen och vi var ensamma här. Det var fantastiskt!
Nu började det svåra, att ta sig ner. Att försöka ta sig ner för ett brant berg i rullgrus var en utmaning och vi gled, ramlade och rullade tillsammans med stenarna ner. Mina händer var blodiga av att försöka hålla mig kvar och inte stupa ner för. Men det var kul och sammanlagt tog det tre timmar att ta sig upp och ner med en fika på toppen.
Nu hade vi lite mer än två timmars vandring kvar till parkeringen. Den sista timmen var enkel, plan mark och en början på solnedgång.

Jag, Janine, Celine och Daria åkte till de varma källorna efteråt och låg där och såg stjärnhimlen och bara njöt.