Da var vi framme i Dar es Salaam! Med en halv tandoorikyckling och nagra naanbrod i magen (hostelet vi bor pa, Jambo Inn, drivs av indier) tankte vi ta och beratta om varat Kilimanjaroaventyr.

Vi kom tillbaks till Arusha och Outpost Lodge sent pa eftermiddagen efter safarin. Det var riktigt gott med en varm dusch, nagra ol och riktig sang efter fem natter i talt bland lejonen. Storre delen av kvallen gick dock at till att packa om vaskorna infor vandringen. Da vi genomforde en sk "budget trek" fick vi inte lov att lasta bararna med mer an 10kg av personliga ting. Tillslut blev det sangen och alarmet stallt pa 06:30.

Dag 1: Klockan ringde punktligt, vi steg upp, at frukost pa Outpost och vantade in chaufforen som skulle ta oss forst till Safari Makers kontor for vagning av vara saker samt hamtning av ytterliggare utrustning och sedan transport till Machame gate. Vi mistankte att det skulle vara Tiger, var guide pa safarin, som skulle komma och hamta oss och mycket riktigt dok han upp strax efter atta. Val framme pa kontoret fick vi reda pa att vi skulle ha hela !!!12!!! porters med oss plus guide! Senare under treken fick vi reda pa att det inte alls var sa farligt med 4 barare/person, manga grupper hade betydligt fler.

Innan vi fortsatter ska vi ta och definiera "budget trek". Vi hade tankt oss enkla forhallanden med vanliga talt, sovsack, grot till frukost och frystorkat till middag, ungefar som en vanlig fjallvandring. Nu fick vi ju forvisso vanliga talt, sovsack, hart liggunderlag och bla grot till frukost. Men vi hade med oss ett stort mattalt dar vi at pa bord och stolar varje dag. Middag samt lunch var alltid minst tva ratters. Frukost bestod av toast, grot, agg, korv, frukt mm. Detta var da alltsa "budget". Inte konstigt att vi behovde 12 barare. Vi hade inte med oss toalett och dusch som manga andra grupper hade utan vi fick noja oss med de hal i marken som fanns pa plats. Vilken "budgettrek".

Vi lamnade iaf Arusha bakom oss oh kom fram till Machame Gate nagon timma senare. Machame gate ligger pa 1800moh och ar startpunkten for machamerutten som vi skulle ta upp langs berget. Vi visste att det skulle vara mycket folk, det ar 50 000 personer som vandrar pa berget varje ar, men att vi skulle motas av ett sant folkhav var vi nog inte riktigt beredda pa. Men det var bara att finna sig i det. Medan guiden och bararna delade upp och vagde utrustning, varje barare far bara max 20 kg, at vi lunch och invantade startskottet. Halv ett borjade vi ga. Forsta etappen gick genom riktig lacker, tjock skog och efter 5 timmars ratt bekvam vandring var vi framme vid forsta kvallens lager: Machame Camp ligger pa 3000moh precis pa tradgransen. Vara talt var redan uppe och middagen holl pa att bli klar, alla barare springer i princip upp for berget och fixar lagret innan man sjalv kommer fram. Vi var ratt trotta allihop da vi inte fick sa manga timmars somn pa Outpost och Mathias och jag(Daniel) kande av hojden i form av huvudvark, Med mat och Ipren i magen somnade vi gott i sovsackarna.

Dag 2: Klockan ringer halv sju, personlig utrustning packas och sedan dags for frukost. Machame Camp bjod aven pa en riktigt lacker utsikt over toppen. Bade Mathias och jag kande oss riktigt bra, huvudvarken fran gardagen hade slappt helt. Vid halv nio var vi redo att ge oss av och hade siktet installt pa Shira Caves, 3800 moh. Det var en riktigt seg stigning med dalig och brant stig. Man kande helt klart av den tunnare luften da vi flasade som efter ett military fitness pass. Vi hade fatt lunchlador med oss som var tankta att atas langs vagen men nar vi nadde den tankta lunchplatsen beratta guiden att vi hade en dryg timmes vandring kvar och vi bestamde oss for att trycka lite dextrosol och ta lunch vid lagret istallet. Runt halv tva var vi framme. Enligt guidebok skulle dagens etapp ta runt 7-8 timmar, vi hade gatt pa fem. Vi kande att det nog hade gatt lite for snabbt idag och sa till guiden att imorn maste vi ga langsammare. "Visst, pole pole(langsamt langsamt)" sa han. Trots den snabba stigningen kande vi oss relativt bra. Huvudet dunkade lite latt och magen bubblade men inget som inte botades med en ipren och en go ranneskita. Malin klarade sig fortfarande battre en killarna i gruppen.

Dag 3: Samma morgonritual som dagen innan upprepades och vid halv nio gav vi oss ivag pa etapp tre, etappen som skulle bli den varsta, bortsett toppdygnet. Idag skulle vi upp till Lava Tower, en hojd pa 4600moh, ata lunch och sedan ner till Baranco Camp pa 3950moh. Stigen var mycket battre an dagen innan och vandringen upp till 4400moh gick ratt latt. Vi blev forvanade nar vi stannade och de sa att vi raden natt sa hogt och hade en knapp timma kvar till Lava Tower. Huvudet gjorde ont, helt klart, men inte olidligt ont. Efter en power bar och lite vatten borjade vi trycka pa upp mot LT. Nar vi tillslut nadde LT upplevde jag min varsta huvudvark nagonsin. Jag har aldrig haft migran men jag kan forestalle mig att det kanns nagot som det jag kande da. Mathias och jag satt helt apatiska pa varsin sten med huvuden som holl pa att sprangas, illamaende och ingen aptit alls. Vi fick tvinga i oss den torra kyckling som vi hade atit till lunch under hela safarin samt bestigning, hela tiden kampandes mot kvaljningarna. Minns att Mathias yttrade orden "detta ar den varsta lunch i mitt liv..." Efter en valdigt lang halvtimma borjade vi antligen ga igen och tappa hojd for att tillslut komma fram till Baranco Camp. Kroppen var valdigt trott efter dagens etapp men huvudet kandes helt okej, vi befann oss trots allt pa samma hojd som natten innan.

Dag 4: Etapp 4 gar fran Baranco Camp, upp langs Baranco Wall till dagens hogsta punkt pa 4200moh och sedan ner igen till Karanga Camp pa 3930moh. Natten hade inte varit god mot Daniel som hade fatt springa pa dass ett antal ganger. Men allas huvuden kandes bra och vi var redo for dagens utmaningar. Som tur var var det valdigt mycket folk som skulle samma vag som oss. Baranco Wall, eller Breakfast hill som den aven kallas, ar i princip en lodratt vagg pa 300hojdmeter som vi skulle ta oss upp for. Nu var det inte alls sa blodigt som det later och tack vare den stora folkmassan gick det valdigt langsamt och man hann aldrig bli riktigt andfadd eller tappa orken. Val uppe blev det ett litet fikastopp med powerbar och vatten. Sedan fortsatte vandringen langs en bred och lattgadd stig. Precis innan campen kommer man till Karanga Valley. Vi befann oss pa ena sidan dalen och kvallens lager var givetvis pa andra sidan. Det var bara att borja tappa de tunga hojdmetrarna vi tagit tidigare under dagen. nar vi val befann oss i botten av dalen skulle vi upp igen. Pole, pole tog vi oss upp och in i lagret. Huvudet holl pa att sprangas sa det fick bli en snabb ipren och en halvtimma i taltet innan nagot annat genomfordes. Karanga Camp kunde iaf stoltsera med den vackraste toalettutsikten, hoppas vi har nagon bild som visar detta.

Dag 5: Helvetesdygnet tar sin borjan. Fran Karanga, 3930moh, skulle vi ta oss till Barafu Camp, 4600moh. Vandringen gick mycket langsamt da det ar konstant uppfor pa denna etapp. Men efter ett par fyra timmar hade vi faktiskt natt hela vagen fram. Mathias hade inte tagit nagot malariaprofylax under hela klattringen och Malin och jag hade valt att lagga av med den i Baranco, iaf tills dess att vi kom av berget. Magarna kandes darfor mycket battre nu. Val uppe i Barafu blev det samma kur som i Karanga, ipren och sovsacken nan timma. Efter detta intogs lunch for att sedan dyka ner i sacken igen. Vi ville fa sa mycket vila som mojligt for inatt skulle vi vakna kl 23 och bestiga Afrikas hogsta punkt! Det blev tidig middag och sen sovsacken igen.

Dag 6: Guiden kom och vackte oss strax efter 23. Vi kande oss alla rikigt pigga och redo for ett forsok pa toppen. Efter en lattare frukost samt pakladning var vi redo att ge oss an denna sista mordaretapp. Vi befann oss pa 4600moh och toppen ar 5895moh, vi hade en rejal stigning framfor oss. Vi foll in i det jattelanga led av pannlampor som bildade ett parlband upp mot Uhuru Peak. Det kravs ingen klattring for att ta sig upp till toppen, bara en javla massa gaende. Sakta sakta gick vi upp langs de oandliga sick-sack stigarna. Vi stannade da och da for att dricka och trycka lite dextrosol. Vi var val pakladda och i borjan hade vi svettats. Men det blev snabbt valdigt kallt. Fingrar och tar borjade domna bort och kroppen fros varje gang vi stannade for att dricka. Guiderna pushade pa oss att ga snabbare men vi ville inte och blev rejalt sura pa dem for att de forsokte tvinga oss framat. Vi hade redan bra tempo dar vi till och med gick om vissa sallskap. Efter nagra timmars vandring borjade Mathias bli rejalt trott och fick hjalp av guiden som holl honom i handen och drog honom uppat. Timmarna flot ihop pa nagot sett och man tappade tidsuppfattningen nar man bara kollade ner i marken och lunkade pa sakta, sakta uppat. Nar klockan borjade narma sig fem och vi ahde varit igang i knappt fem timmar befann vi oss framfor den sista branten innan Stella Point, 5750moh. en stund innan hade jag borjat klaga pa att jag hade svart att halla balansen och kunde inte ga rakt. Jag hade fatt lana en av Mahias vandringsstavar att stotta mig med och Malin gick bakom och hjalpte mig halla balansen. Nar vi stannade infor den sista branten sa jag till guiderna att jag tror inte jag klarar av att ga sjalv langre. De sa att det ar ignen fara, ge mig din hand bara sa drar vi upp dig. Mathias och Malin kollade pa mig och sa att jag var likblek i ansiktet med franvarande blick. Mali var upprord och tyckte att jag skulle ner. Mathias forklarade for guiderna att om jag svimmar, klarar ni av att bara honom ner? Javisst sa dom. Jag ville ju fortsatta. Jag visste att jag fick diplom aven om jag bara nadde Stella Point och inte Uhuru som var ytterliggare 1km bort och 150 hojdmeter. Jag tog guidens hand och vi borjade den sista stigningen mot Stella Point. Tidsuppfattningen var helt borta nu men Mathias har berattat i efterhand att denna sista stigning tog en dryg timma. Klockan 06:32, lagom till soluppgangen nadde vi Stella Point! Val uppe kande jag mig forhallandevis pigg. Mathias gav sig av direkt mot Uhuru Peak medan Malin och jag satte oss en stund. malin hade tappat kanseln i fingrarna sa vi forsokte fa tillbaks lite liv i dem. Efter en stund kande aven vi oss redo att forsoka ta Uhuru. Men det tog inte manga steg innan jag kande hur benen vek sig och det blev svart for ogonen. Jag ramlade aldrig utan vaknade direkt igen men da kande jag att det nog var dags att ge sig. Jag ropade pa Malin som gick framfor att jag nog maste vanda nu. Malin var ledsen och arg for att guiderna hade tvingat mig sa langt men hon ville ta toppen bara for att bevisa for de javlarna att hon kunde. Malin fortsatte upp mot Uhuru med ena guiden for att komma ikapp Mathias som redan var daruppe medan jag vande om med var andra guide. Jag hangde bokstavligen pa honom hela vagen ner till Barafu igen. Benen var helt matta och det var knappt sa jag klarade av att sta upp sjalv. Val tillbaks i lagret fick jag juice och godis och sedan in i taltet. Jag aterhamtade mig snabbt och nagra timmar senare nar Malin och Mathias kom ner fran toppen var jag sa gott som aterstalld. Givetvis var vi alla dodstrotta och benen varkte. Vi visste att senare pa eftermiddagen skulle vi lamna Barafu och ta oss ner till Mweka Camp, 3200moh, for att sova var sista natt. Det var verkligen inget som lockade men vi ville heller inte stanna kvar pa berget. Vi var sa less pa skiten nu. Det blev nagra timmars vila sen en sen lunch och sedan borjade vi vandringen nerat. Mathias och jag var vid gott mod men Malin hade fatt fruktansvard huvudvark och illamaende sen hon kom ner fran toppen. Efter ett par timmars vandring i brant nerforsbacke nadde vi iaf sista lagret.

Dag 7: Vi vaknade lite tidigare for att hinna ivag innan resten av grupperna i lagret. Vi skulle namligen fa vara diplom nere vi Mweka gate, 1600moh, och det kunde bli langa koer dar nar alla ville fa ut sina diplom. Vi var alla sugna pa att komma ner sa sista etappen gick i en rasande fart. Terrangen liknade mycket den vi hade sett forsta dagen, men tjock regnskog. Strax innan lunch nadde vi Mweka Gate. Mathias och Malin fick varsit diplom som intygade att de natt Uhuru Peak, 5895moh, och jag fick ett for Stella Point, 5750moh. Efter lite vantan kom var transport till Bristol Cottages i Moshi dar riktig mat, dusch, sitt toalett samt skona sangar vantade!

Sahar i efterhand var det flera saker som vi tycker att guiderna kunde gjort battre. Vi gick pa tok for fort. Trots att vi gang pa gang sa till dem att vi maste ga langsammare drog de upp tempot igen efter en stund. Vi var ofta flera timmar fore den sista gruppen in i lagret. Bade Mathias och jag visade tydliga tecken pa mild hojdsjuka vid Lava Tower, guiderna borde reagerat da och korrigerat rutten for en anna typ av bestigning. Och givetvis skulle de skickat ner mig direkt sista dygnet, nar jag berattade att jag knappt kunde ga sjalv. Men man far val vad man betalar for. Var vandring kostade ungefar 1500USD/person. Nar vi pratade med andra vandrare som gick med andra foretag, ex alpine ascents, tusker eller seven summits betalade de sa mycket som 3500USD/person. Men da far man privat toa, dusch och de matar syrenivaer i blodet osv, mm, mm. Vi kom iaf upp och vi kommer aldrig gora det igen! :D

Puss hej!