Vad som skulle vara en helt vanlig dag i fredags visade sig istället bli en dag jag aldrig kommer glömma! Men jag återkommer till det...

Vi är fortfarande i Bundaberg på ett working hostel och har fått lite av en vardag här. Därför finns det inte så mycket att uppdatera om på bloggen dessa dagar! Jocke jobbar med att plocka vattenmeloner, otroligt tungt och slitigt jobb men bra betalt. Och jag har än så länge bara fått jobba ett par dagar med att rensa ogräs från ingefära-plantor, men imorgon ska jag äntligen börja på riktigt. Jag ska jobba på en farm med sötpotatis där man både är ute i fält och plockar första delen av dagen, för att sedan jobba i skjulet med att packa potatisen andra delen av dagen. Det ska hur som helst bli skönt att få börja jobba ordentligt!

För övrigt verkar det vara ett bra hostel. Det är rent och fräscht och en väldigt bra manager som är rakt på sak och försöker göra det så bra för oss backpackers som möjligt med jobb och allting omkring. Vi är ca 90 personer som bor här på hostlet och en salig blandning av engelsmän, italienare, tyskar, irländare, fransmän och förutom oss två så är det ytterligare en svensk. Eftersom vi trivs bra här på hostlet kommer vi troligtvis vara kvar här lite längre än vad vi först tänkte, minst någon månad till efter jul skulle jag tro.

Men för att återgå till fredagens händelse... Både Jocke och jag hade en ledig dag och bestämde oss därför att åka ner till en strand som vi inte hade varit på förut. Vädret var något ostadigt, lite molnigt och regn i luften men trots det 30 grader så vi bestämde oss för att ta ett dopp ändå. Precis innan vi ska hoppa i går Jocke ner på knä och frågar om jag vill gifta mig med honom! Jag blev totalt överraskad och chockad, men sa självklart JA! Det finaste med hela berättelsen är hur ringarna har kommit till.

När vi vaktade hus i Mission Beach under en månad så hjälpte vi också grannen Liz en hel del med hennes hus, och det var hon som fixade jobbet åt oss från början. Liz är konstnär och designar och gör smycken för egen hand. Innan vi åkte därifrån hade alltså Jocke frågat om hon ville göra våra ringar, och han fick till och med vara med och bestämma hur designen skulle se ut! Det är alltså väldigt unika ringar som hon har gjort just för oss, och speciella på det viset att vi också känner henne. Och såklart att Jocke fick vara med och säga hur han ville ha det! Vilken kille jag har alltså! Nu återstår det bara att se om bröllopet blir i Sverige eller inte, vilket jag vet är mångas önskemål där hemma. Men vi får väl se hur det blir med den saken...

Hoppas ni får en skön söndag där hemma. KRAM!