Dags för efterlängtad soltid! Vi åkte mot ön Koh Rong Samloem, där vi skulle spendera 8 dagar i sol och bad. Egentligen hände det väl inget superintressant mer än att slappa, men här kommer en lång utläggning ändå :)

Nu var det dags att åka propellerflyg från Siem Reap till Sihanoukville. Vår tidigare upplevelse av propellerflyg var ju sådär. I Panama var det silvertejp på propellern vilket oroade Linn. Denna resa gick dock bra, det var bara lite oroande rök runt motorn som skrämde henne. Vi landade på vår destination där flygplatsen var nästan tom.

Sinahoukville hade varit en mysig fiskeby som alla backpackers älskat. Men 2016 hände något. Stora grupper av kinesiska investerare hade bestämt sig för att i princip skövla staden och stränderna med marken och bygga en miljon kasinon och lyxhotell. Sen kom pandemin och allt tvärdog. Kvar stog en massa halvfärdiga byggnader och den gamla fiskebyn med den mysiga atmosfären och de fina stränderna var borta. Vi åkte bara igenom staden med taxi till hamnen för att åka direkt till öarna. Det lilla vi såg av den imponerade dock inte på oss.

Taxichauffören vi åkte med hade en kompis från Sverige "is very good friend, BUT she find boyfriend in germany. Now she dont visit anymore". Han pratade om lite allt möjligt, bland annat att hans äktenskap var arrangerat (det var tydligen vanligt i hans generation), men hans söner skulle få välja fru själva. Efter en stund kom vi fram till hamnen.

I en lagerbyggnad stog en container och en massa plaststolar, det var här vi skulle visa vår biljett och få ett litet papper. Sen var det bara att sätta sig på en plaststol och vänta på en båt. Det låg väldigt många ryggsäckar uppradade framför containern. Här använde de flesta, liksom vi, ryggsäck istället för resväska märkte vi. En kille skrek då och då nåt otydligt som ingen verkade förstå, men snart kom vår båt och det var dags att åka.

Båtresan började bra med att hoppa på speedboaten och vi for iväg. Den gled fram trots ganska stora vågor och Linns åksjuka kändes avlägsen. Ungefär halvvägs till ön skulle det dock ändras, då motorn tvärdog. Kapten försökte starta den några gånger men lyckades inte. Nu guppade båten rejält mellan de stora vågorna och innan de fått igång motorn hann man bli lite orolig. Kanske var det dock plast som fastnat i propellrarna igen, då den sparkade igång efter att de rensade lite. Resten av färden spenderade dock Linn med att försöka att inte spy, vilket lyckades. Sen var det bara en kort men guppig färd till första hotellet kvar innan vi vadade till strands!

Förutom en råttskit på en kudde och nån liten ödla kändes rummet hyfsat fräscht, även om vi skulle byta om en dag. Vi hade fläskat på och tagit ett av de finare resortsen från och med andra natten. Här skulle vi ju ta den riktiga semestern från vårat resande.

Vi bytte till vår nya resort. Första dagen var det lite halvmolnigt men solen tittade fram. Vi promenerade till andra sidan ön och lade oss på stranden "Lazy beach". Dit kom man genom att gå på en väg/stig i djungeln i cirka 1.5km. Vi hade tidigare googlat att det fanns endel orm här, t.ex. viper, men vi såg inte till något annat än mygg och några ödlor under våra vandringar. Stranden var väldigt lugn och mysig och det blåste betydligt mindre än på Saracen Bay, där resorten låg. Svingött!

Ön var förövrigt väldigt fin, även om det på vissa ställen syntes tecken på skräpproblem och avstannade byggprojekt. Den sidan som vi bodde på hade kritvit strand och vattnet färgades turkost/grönt när solen sken. På andra sidan ön var sanden gulare, men det var nästan ingen vind eller några vågor och väldigt lite folk. Tydligen är en av stränderna rankade ganska högt bland de finaste stränderna i världen.

De kommande dagarna gjorde vi inte så mycket mer än att sola och äta. Vi tog iofs äventyrsvägen till sunset beach också. Jag gick i sandaler vilket gav lite skavsår resten av tiden. En dag var nästan full av sol och den andra varierade mellan sol och moln. Därefter ändrades det.

De 3 efterföljande dagarna var det molnigt och regnade och åskade större delen av dagarna. Vi lyckades nog p**** in allt regn under hela torrperioden! Kollade man på radarkartan kunde man dessutom se att halva södra Asien verkade vara täckt i regn, så det var nog fler än vi som hade otur med vädret denna tid. Det är lite synd med det dåliga vädret, då de flesta aktiviteterna bygger endel på fint väder. Sola, bada, snorkla, dyka, båttur etc. Men man kan ju inte ha tur med vädret hela tiden, även om vi hade haft det hela resan hittills!

Snart var det bara två dagar kvar på ön och vädret började lätta, solen tittade fram och det blev riktigt skönt igen. Vi gick till Long Meng restaurant och bokade en tur med snorkling, fiske, besök till en liten by och självlysande plankton. 20 dollar per person skulle det kosta om vi var 5. Och 20 dollar per person om vi var 3st, eftersom två av våra reskamrater blivit lite kassa i magen (säkert det där veganstället som vi åt på!). Skumt tänkte vi, borde ju bli dyrare. Vi tog en lunch och sedan gick vi till vår båt.

Efter en kort färd med en liten båt kom vi till en större. Två motorer hade den, som startades genom att koppla samman två löst hängande kablar. Styrning och gaspådrag hanterades genom att dra i lite olika rep. Det var en stabil sjöfarkost!

Färden började med att vi, efter att ha puttrat ett tag på det lugna havet i solen, snorklade vid ett rev. Det var inte ett fantastiskt rev, men det fanns lite koraller och vi såg endel färgglada fiskar. Den finaste fisken var nog en lite större leopardfärgad jäkel.

Efter revet var det dags att fiska. Vi fick varsitt "fiskespö", bestående av en rulle med fiskelina och en krok agnad med lite bläckfisk. Vi åkte till lite olika ställen och kastade i. Kapten fick ganska snabbt upp 3 fiskar. Den 4e fisken han fick upp verkade han lite stolt över och ville visa, innan vår mästerfiskare fick upp sin. Det var Linn som kammade hem priset i fisketävlingen när hon drog upp en fisk på säkert 100g!

Efter fisket stannade vi till ut på havet för att se solnedgången över havet och visst var den vacker! Solen färgade himlen orange när den gick ner under horisonten, samtidigt som den skapade fina konturer av båtarna framför. Förutom oss stod det en till "turistbåt" och många stora fiskebåtar fullsmockade med nät och väntade. Vi vet inte riktigt varför alla fiskebåtarna stog där. Vi gissar dock på att de också beundrade solnedgången, eftersom de stojade och skrattade och åkte vidare när solen gått ner.

Efter solnedgången stannade vi till i en liten fiskeby som kändes väldigt mysig. Många byggnader saknade ljus och barnen sprang runt och lekte på gatorna. Den kändes lite "lokalinvånare" på något sätt, även om det fanns turister där också. Kanske håller de på och bygger upp turismen?

På vägen tillbaks till hotellet var det dags att se självlysande plankton. Strax efter att båten lämnat hamnen kunde vi se hur vågorna runt oss lyste upp av plankton. Längre bort såg vi ett fiskstim som plaskade så det blev en lysande cirkel i vattnet. Självlysande plankton lyser bara när något rör i det, så vi skulle hoppa i och simma. Det var häftigt att se hur det glimrade av ljus när man plaskade med händer och fötter. Sedan puttrade vi tillbaks till hamnen.

När vi skulle betala fick vi höra att det kostade 20 dollar. Vi la fram 60 dollar och kände oss nöjda med att ha jämna pengar. Men nej 70 dollar skulle det kosta, enligt killen som inte pratade engelska! Efter lite frågetecken kom damen som vi bokade med ut o sa "20 dollar". Vi tittade frågande och hon slog in 70 dollar på miniräknaren. Det visade sig att hon hela tiden försökt säga att det kostade 70 dollar för hela båten. Det förklarade varför det inte blev dyrare när vi bara var 3! Men det var det ju värt, så bara att betala. Sedan var det äta och sova. Vi satte oss på "Onederz" och beställde. "Aldrig mer Onederz". Segast i historien på att leverera och ta betalt, men okej mat och priser. Vi slocknade fort efter turdagen.

Sista dagen i vårat öliv vaknade vi upp 07.00 och solen sken som... solen. Vi åt frukost och placerade oss genast i strandläge för att maximera soltimmarna. Från 08-14 pressade vi ur den sista tiden innan det var dags att åka. Den lilla båten tog oss till speedboaten och iväg bar det! Det var nu väldigt lugnt på havet så båten guppade knappt, vilken kanonstart.

Väl framme i hamnen väntade en minivan på oss, som vi bokat tidigare. 140 dollar kostade det att åka de 20 milen till Phnom Penh. Oj vad smidigt det går, men ser den inte lite sliten ut? Aja, vi hoppade in och konstaterade att det saknades bälten, men den hade AC och skulle ta oss till huvudstaden på 2.5 timmar. Efter ett toastopp for vi ut på motorvägen och nu skulle det gasas på, 120-väg större delen av sträckan.

Vår minivan visade sig dock vara segare än väntat. Eftersom den inte hade någon hastighetsmätare var det svårt att veta hur fort det gick. Vi konstaterade dock att hastigheten låg någonstans mellan stillastående och åt helvete för sakta. Dags att bekräfta med GPS. Jodå... 60-70km i timmen beroende på väglutning (stor, bred, tom motorväg) gick det i, med en maxnotering på 76km/h. Vi hade allehanda teorier om varför det gick så sakta när de andra bilarna/bussarna blåste förbi i omkörningsfilen. Fick han inte köra fortare? Ville han spara bränsle? Hade en cylinder ramlat av och rullat ut i havet? Förmodligen låg det senaste alternnativet närmast sanningen, då fordonet inte verkade gå att pressa hårdare. Vid ett stopp kontrollerade de dessutom något under huven, vad får vi aldrig veta. De utlovade 2.5 timmarna växte snabbt till 4 och det gick FRUKTANSVÄRT segt. Men efter lite mer än 4 timmar kunde vi äntligen stiga av och checka in på hotellet i Phnom Penh.

Hotellet känns mysigt och fint. Nu sitter vi på takterrassen vid poolen och äter mat. Snart är det dags att sova och förbereda oss för morgondagen.