I tisdags tog vi tåget klockan sju till Nanning, där vi skulle växla pengar och sedan åka till vattenfallet. Vi köpte en biljett till vattenfallet till en buss somskulle gå två och en halv timme senare och började sedan leta efter en "Bank of China", där man kunde växla pengar. Vi mötte en hjälpsam tjej som visade oss vägen till banken, jag tyckte det var kojstigt att det inte stod "Bank of China på den, men jag tänkte att det kanske bara stod på kineiska på just denna. Efter en halvtimmas köande visade det sig vara fel bank. Den snälla tjejen tog oss till riktiga bank of China, där det blev problem att växla eftersom jag är svensk. Killarna på banken växlade i sina egna namn istället. I Kina ska det fyllas i papper och kopieras pass och grejer -inte som på forex hemma i Sverige!

Jag viasde tjejen våra bussbiljetter, och hon visste vilken station det var. Eftersom det blev lite bråttom ville hon åka med och se till att vi kom på bussen. Efter en taxiresa på helspänn och en springtur in på stationen visade det sig att hon hade tagit oss till fel busstation! Vid det laget var vi rätt leds på hennes "hjäl" och kände att vi var fullt kapabla att köpa nudlar utan hennes hjälp, men det var svårt att säga utan att såra henne.

Bussresan till Daxin var lite guppig men bjöd på fin utsikt. I Daxin träffade vi en man som ville ha våra pengar och erbjöd sig skjutsa oss fram och tillbaks till vattenfalet. Eftersom vi missat första bussen hade vi bråttom att se vattenfallet innan bussen kom, och nappade på erbjudandet. En resa i minibuss med technobeat och ett baksäte som inte gick att fälla upp. Tur att jag hade kudde med mig.

Vattenfallet var jättefint, 75 meter högt fast i etapper. Vi fick gå tillbaks därigrån i mörkret, men eldflugorna gjorde sitt bästa för att hjälpa oss när inte åskan lyste upp vägen.

Bussresorna blev värre och värre. Efter en smärtfri gränsövergång hamande vi i baksätet på en lokal buss/minivan med knappt tillräckligt benutrymme för mig. jag har aldrig sett Nils på så dåligt humör. Efter en och en halv timme blev det lunchpaus och vi kunde byta plats lite och det blev bättre.

Hanoi var mysigt. Många backpackers. Vi bodde i ett åttabäddarsrum på ett hostel med gratis öl och spenderade så mycket tid som möjligt på andra ställen. Sömmerskorna var snobbig och ville inte laga Nils shorts, och det var svårt att hitta matställen, men allt löste sig till slut. Jag antar att 24 timmar är fört kort för att göra en rättvis bedömning, men jag tyckte det skulle bli trevligt att lämna Vietnam och alla som försökte sälja dyra saker till oss hela tiden.

Planet till Laos var litet och såg inte så stadigt ut. Det var skönt att landa igen. Så fort vi satte fötterna på Laotisk mark blev vi lugna och glada. Stressen försvann, alla var trevliga och vi fick sitta fram i bussen. Inne i centrum tog vi en liten promenad med ryggsäckarna och tittade på olika hostel. Det var trevigt, och nu har vi ett fint dubbelrum med AC och bra toalett i ett mysigt område för billiga pengar. Wifi prioriterade vi dock bort, så det här blogginlägget har inte kunnat läggas upp förrän idag. Sedan ville Nils skriva om Laos, så jag lämnar de seanste dagarna åt honom...