Igår kväll fick vi ett telefonsamtal, efter mycket om och men, där vi fick beskedet att vi skulle befinna oss på hans kontor 8.15 på onsdag morgon. Klick. Här säger människor aldrig hejdå i telefonen, utan man blir lika förvånad varje gång samtalen bryts. Så ja, jag hann aldrig fråga vad han hade planerat eller om vi bara skulle prata lite. Vi fick bara reda på att vi skulle vara där 8.15. Okej. Vi får ta dagen som den kommer helt enkelt ;)

Vi satt och väntade på ett öde kontor imorse kl. 8.15. Ingen där. Helt plötsligt kommer chauffören gåendes förbi. Hejhej. Han försvann. Sedan kommer det tre personer till som stannar till i entrén. Vi började fundera på om han kanske hade glömt bort vår träff. Helt plötsligt kommer chauffören och säger åt oss att vi kan åka. Jaha, åka?! Vart ska vi tro? Går ut till bilen och där sitter mannen vi ska träffa. Vi hoppar in i bilen, vi tre plus de tre personerna som också väntade i entrén. Ida frågade lite försiktigt vart vi skulle åka, då han sa att vi skulle besöka en skola för döva och stumma människor som de hade byggt, även ett sjukhus. Ja, man vet aldrig vad som är planerat.

Väl på skolan fick vi rundvisning och det verkade vara populärt med besök. Kort skulle tas och alla ville gärna höra våra namn, så vips. Där fick jag en penna i handen och fick skriva våra namn på tavlan så alla kunde förstå. Kul när de är så gästvänliga! Klassfoto fick vi också vara med på, till vår stora förtjusning

Vi har nu besök inplanerade både imorgon och på fredag, eventuellt på lördag, så det känns väldigt roligt. Lättade över att det går framåt med arbetet!

Kramiz!