Sepilok!!
Vi tog buss till sandakan för att besöka orangutangerna. På kvällen tog vi in på ett budget hotell och träffade två svenska hårdrockare som vi gick ut och tog en bärs med. (Vi tog ingen bärs, det blev pepsi och kaffe). Mycket trevliga människor! Dagen efter åkte vi till orangutangernas rehabiliterings center. Centret består av 43 kvadratkilometer regnskog. Dit tar dom apor som blivit av med sina föräldrar, antingen pga skövling av skogen, eller för att dom stulits från skogen och blivit "husdjur". Bebisarna blir omhändertagna för sig i "barnhemmet" där dom får umgås med varandra och undersökas dagligen för sjukdomar eller skador som uppkommit av misshandel. Dit fick vi inte gå eftersom dom vill begränsa deras kontakt med människor så mycket som möjligt- dom ska ju bli vilda apor sen! Men vi fick se bilder och dom grät man ju nästan av. Dom är verkligen små bebisar som behöver varma tröjor om natten och massa gosedjur som ersättning för "mammamys". Under deras uppväxt får dom en "Buddy" som är en av de äldre aporna. Tanken är att dom ska lära bebisarna att klättra, vad man kan äta och sånt som mamman egentligen skulle lärt dom under de sju åren de egentligen skulle varit tillsammans. Allt eftersom är det tänkt att dom ska anpassa sig till djungeln för att sedan kunna leva fritt så oberoende av centret som möjligt. När vi kom dit fick vi ta en promenad i djungeln för att sedan komma till en matningsplats. Här matar dom aporna varje dag, men alltid på så tråkigt sätt och med så tråkig mat som möjligt för att uppmuntra djuren att gå ut och leta sin egen mat. Därför garanterar inte centret att man får se några oranger- får man inte det så är det en bra sak. Det betyder att dom skaffat mat åt sig själva. Men när vi kom fram till matningsstationen började det rassla i träden. TVÅ mammor med sina barn på magen kom dit för att äta. Oj, så häftigt det var!! Dom svingade sig fram i rep med sina långa armar och efter ett tag dök det även upp en liten hane!! Detta berodde antagligen på att det inte är fruktsäsong, så det är inte lika lätt att hitta mat åt sig själva, samt att mammorna har en tendens att alltid komma och äta när deras bebisar är små eftersom dom ammar och då behövs det mycket mat! Så vi hade tur. När vi gick vidare så kom det ännu en liten hane gåendes mot oss och vi var faktiskt tvungna att backa för att han skulle kunna komma fram och för att han inte typ skulle få för sig att slita av oss benen. Närkontakt!
Detta var helt enkelt perfekt upplevelse, framförallt för att centret var mer måna om apornas liv än att det skulle vara en bra turistupplevelse. Så känner ni att orangutanger är något man borde satsa att donera till så rekommenderar vi sehpilok! Det ska iaf vi göra när vi kommer hem!
Vi tog oss tillbaka till kota kinabalu för att vi ska trekka dagen efter imorgon! Det blir 2 dagar 1 natts djungeltrekking samt survivalskills. Vi ska ta med oss våra stora ryggsäckar sa dom för man får varsin machete som måste få plats. Det låter som att det kan bli kul!!
Massa Goa och svettiga kramar!!