Efter att ha blivit väckta fortsatte vi alltså vår vandring, denna förmiddag lite lättare än dagen före (tror att dom vet hur det känns i benen andra dagen). Vi gick till den vackraste sjö vi sett i hela vårt liv, och i mitten av den ligger själva vulkanen. Det blev ju lite konstigt, vi trodde att vi skulle bestiga vulkanen, men det är berget runtom den med samma namn vi skulle upp på. Det är alltså berget som är det andra högsta i indonesien, inte vulkanen. Sorry för förvirringen. Men jösses vad ni ska få se bilder när vi kommer hem! De flesta badade i den, kanske 10 grader varmt, men väldigt uppfriskande. Vi har alltså kommit såpass högt upp att det är bitande kyla om kvällarna när solen går ner, och det reagerade kroppen lite konstigt på. Snora i kyla på kvällarna i ett tält och vandra och svettas mer än någonsin på dagarna i stekande sol. Efter sjön gick vi till en hotspring som kanske inte var den renaste eller finaste vi sett, men vi hade med oss tvål och kunde tvätta av oss allt damm och svett vi samlat på oss. Ganska skönt för musklerna att få värmas upp i varmt vatten också! Efter detta blev det lunch och sen blev det precis samma visa som dagen före, evigt kämpande och grinande upp, upp, upp. Erik hade lite mer motivation än jag vissa stunder (kan ni tänka er?) och hjälpte mig att få tillbaka humöret de sista tre timmarna. Gruppen gick inte ihop, utan var och en i sin egen takt vilket resulterar i att man kommer till campet vid olika tider. När vi kommit upp till camp på kvällen serverades det middag, och helt plötsligt är dom väldigt noga med att fylla på våra tallrikar och ge oss lite extra. Det bådade inte gott. Det var som för att säga "imorgon ska ni upp till toppen, vi måste fylla er med ris så ni inte svimmar". När vi åt fick vi träffa en flock apor som gärna ville dinera med oss, vilket jag inte hade något emot! Men indoneserna var inte lika glada (dom hade ju koll på att aporna tar alla grejer dom kommer över, och även någons tallrik med mat som vi fick uppleva). Indoneserna var utrustade med slangbellor och stenar men där gick både min och Eriks gräns, framförallt sen dom inte gjorde det för att skydda oss från aporna (som var ganska snälla) utan gjorde det för skojs skull i branterna där aporna inte störde någon. Rent instinktivt blir jag rasande och skriker till på dom, och hör att Erik gör det med. Här ska inte skjutas på apor för skojs skull, det förstör dessutom nöjet av hela campingen.
När vi skulle sova börjar det kännas nervöst, många arrangerar denna hikingen utan att gå till toppen just för att denna biten är så krävande. Men vi var en av grupperna som hade arrangerat att vi skulle till toppen, och det suger lite i magen. Vi gick och la oss tidigt, för vi skulle upp klockan två på natten (!) för att kunna se soluppgången från toppen om vi kommer dit. Det skulle ta ungefär tre timmar att gå till toppen och de sista 350 meterna varnar dom för och säger "its all upp here the last bit" och knackar på huvudet. Jag är sjukt nervös och är säker på att det kommer gå åt skogen, det var allt för längesedan jag var aktiv för att kunna klara en sån här grej. Alla som klättrar upp är i bra eller jättebra form, sportiga typer! Och där står jag, jag som inte ens vet hur man stretchar och har varit ganska seg de andra dagarna av hikingen. Tur att jag har en pojk som försöker få in glada och uppmuntrande tankar i huvudet på mig!
Vi packar ihop det vi kommer behöva imorgon, massa varma kläder, ficklampa, jordnötter och en kamera. När vi går och lägger oss är det helt tyst och vi tänker att det bådar gott, äntligen lite sömn?! Nej. Efter en halvtimme tar vinden i, värre än igår, tältet lägger sig över oss och det sipprar in kall luft överallt. Ingen sömn inatt heller. Och vi som verkligen behöver den...