Trafiken i Indien är som jag nämnt tidigare helt galen, men det tåls att säga igen GALEN. Men efter några veckor här inser jag att vi börjar bli ganska nonchalanta mot den, ska man över gatan så är det bara att gå, bilar tutar mot en men det skulle de göra även om du står sällt kvar och väntar (å då kan man få vänta länge)

Indier äter så galet fort, haha på flera ställen där vi har varit och ätit med någon försöker vi kasta i oss maten så fort vi kan (att tillägga är att man äter med händerna OBS! bara höger hand!) men ändå hinner man få frågorna, var det inte gott? Varför äter du inte? Är du redan mätt?

Indier är så hjälpsamma! Dock tror jag att vi inte varit tillräckligt försiktiga då flera (av de vi träffat här) har påpekat att vi måste vara jättenoga med vem vi åker med, detta speciellt eftersom vi är tre tjejer.

Black coffee WITHOUT milk and sugar är vad man måste be om för att vi svenskar inte ska tycka att det bara smakar socker, sött ska det vara i Indien.

Indien är VARMT! Haha svetten rinnandes på ryggen är vardag här för mig men det är iallafall bättre än minusgrader ;)

Vi har haft kortare strömavbrott här några gånger, i Sverige tänker man på att det blir mörkt, kallt och att maten blir förstörd, här tänker vi endast på att det blir så sjukt varmt så fort som fläktarna slutar fungera, försöka sova utan dom går inte!

Männen går antingen klädda i fina kläder i form av jeans och skjorta eller så har de ett lakan virat runt benen. På byggarbetsplatserna är arbetsklädseln kjol och barfota, glöm det där med hjälm och stålhätta ;) Kvinnorna är dock alltid finklädda med klänning, sari eller byxor och tunika. Vi känner oss ganska slitna i jämförelse och saknar att kunna gå runt i shorts och linne nu när det är så varmt. (för att undvika för mycket blickar är det viktigt att som tjej täcka ben och axlar)

Åtta veckor och 1000mil långt borta från familjen och pojkvännen hemma är stundtals jobbigt, speciellt dagar man mår mindre bra. Men jag är så otroligt glad över att jag åkte hit med två underbara vänner Camilla och Josefin. Så mycket närmare varandra än så här kan man knappast komma när man lever 24 timmar om dygnet tillsammans i en miljö som är ny för alla och där vi delar alla motgångar och framför allt alla fantastiska upplevelser som vi får vara med om.

Tanken slår mig ibland, vi fick ett stipendie för att göra det här, än så länge har jag inte behövt betala en enda krona för detta äventyret. Hoppas vi får ihop ett riktigt bra examensarbete nu!!

Ha det gott alla!