Inkaleden, Machu Picchu... Var ska jag börja?

Ni vet sàdär när man ska till en vacker plats, sà säger man till sig själv att "jag hoppas pà fint väder, men det ska sàklart bli underbart ändà", fast innerst innerst sà vet man att man KOMMER bli besviken om det, till exempel, ligger moln och regn över ett av världens sju underverk när man har vandrat i tre dagar för att fà se det. Vi hade molningt och regningt väder hikingdag ett, tvà och tre (vilket för övrigt bara var skönt, det hade varit näst intill outhärdligt att vandra en mil om dagen i bergsmiljö annars!). Pà den fjärde dagen, när vi nàdde vàrt màl Machu Picchu hade vi STRÂLANDE SOL. Vi var pà ett av världens sju underverk och det var STRÂLANDE SOL under regnsäsongen, och guiden sa att de senaste fyra grupperna han hade gàtt med hade haft dàligt väder. Obeskrivlig lycka!! :) Men mer om sistadagen senare!

Förutom vädret den sista dagen var det ytterligare en faktor som starkt bidrog till att Inkaleden är en av de BÄSTA upplevelserna vi har haft pà vàr resa; JAG ÄLSKADE VÂR GRUPP!!! Vi var 6 personer i samma àlder; tre "par", tre killar, tre tjejer. Det var jag och Emilia, tvà killar fràn Norge (Jonas och Stian) och ett par fràn Australien (Xenia och Cameron). Vi hade SÂ kul ihop och jag ár sáker pà att vandringen inte hade blivit samma sak om vi var i en annan grupp! För det var ju inte ALLTID kul att gà den sista biten uppför berget, eller gà pà den äckliga "toan" pà kvällarna (läs bajshàl i marken) eller sova pà ett stenhàrt underlag i tältet, där för övrigt stanken fràn dina blöta/svettiga skor härjar ;) Men eftersom vi hade en sàdan underbar grupp kunde man skratta àt allt detta och se det som en del av upplevelsen, och jag kan bara sammanfatta hela Inkaleden och Machu Picchu med att det var SÂ UNDERBART, definitivt ett minne för livet!!

Turen var organiserad med företaget Bamba och alla vi som gick hade bokat hemifràn, typ 6 mànader innan. Det gick, om man hade tur, att fà tag pà sista- minuten-platser pà Inkaleden, men det skiljer pà företagen och Bamba var RIKTIGT, RIKTIGT bra vad gäller organisation, service och mat!! Guiden berättade dessutom att han hade bytt till Bamba, just för att de gav skäliga löner sàväl till guiderna som till bärarna, "the porters". Det enda vi behövde göra egentligen var att gà. The porters (lokala bönder fràn trakten som fyllde ut ekonomin med att ha detta som extrajobb) bar alla tält, all köksutrustning, samt, om man hade betalat extra för det (vilket alla hade utom de hurtiga norrmännen) sà bar de även ens sovsäck, liggunderlag samt 2,5 kilo av ens personliga tillhörigheter. De var SÂ fantastiska, och vi slutade aldrig imponeras av hur hàrt de arbetade. Nár vi kämpade oss fram med stavar och vàra smà ryggsäckar SPRANG de om oss, i slitna sandaler, med stora SÄCKAR pà ryggen som vägde ungefär 30 kilo!! Det var en tydlig hiearki pà vandringen som ibland kändes lite märklig, men första morgonen hade vi en hälsningscermoni där alla stod i en ring, presenterade sig och tog i hand, och sista kvällen hade vi en avskedscermoni där vi uttryckte vàr tacksamhet samt gav dem ganska mycket i dricks, sà det kändes väl ändà okej antar jag, och det hopppas jag att de ocksà tyckte! Men det är àterigen en pàminnelse om hur dessa länder fungerar, hemma tror jag inte (?) att sàdana slav-liknande arbeten hade funnits...? Förurtom de 6 bärarna hade vi även en kock med oss och han var fantastisk! Det var helt sjukt vad bra mat vi fick pà en VANDRING!! Varje frukost, lunch och middar dukade de upp àt oss i ena halvan av ett större tält. I den andra halvan av tältet lagades maten och en pressening skiljde oss och dem àt. De ropade pà oss när maten var klar, utanför tältet stod skàlar med varmvatten samt en liten handduk till var och en. Till frukost fick vi bland annat pannkakor, rostat bröd, peruiansk gröt och varm choklad. Lunchen var alltid minst trerättig (ex advokado med sâs, soppa och kött, ris, potatissallad) pà kvällen fick vi även efterrätt; en kväll fick vi en slags CHOKLADPUDDIG!!! ;D All mat var god, nyttig, mättande och peruiansk. Helt fantastiskt och över alla förväntningar, med tanke pà att de bar alla varorna med sig!! Tälten var alltid ocksà uppsatta när vi kom fram, sà det var bara att krypa in och ta en liten eftermiddagslur! Vi sov tvà och tvà, sà jag och Emilia delade tält. Överlag gick det väldigt bra att sova i tält, även fast det sàklart var hàrt och obekvämt ibland. Det jobbigaste tyckte jag var det här med att behöva gà upp och kissa pà natten. Hehe. Överlag kan jag ju säga sàhär om hygienen: föreställ er själva att vandra drygt en mil om dagen (i BERGSMILJÖ, dvs antingen jävligt mycket upp eller jävligt mycket ned) i tre och en halv dag utan att duscha! :P Det fanns "toaletter" men det var alltsà stinkande smà hus med hàl i marken. Inget större problem för killarna kanske, men som tjej fick man ju tänka pà att man stod i rätt vinkel alltsà (samtidigt som man höll andan dà)!! ;) Toorna làg ofast ocksà en bit bort ocksà fràn campet. En kväll gick vi alla 6, pà gàsmarsch i beckmörkret med vàra ficklampor över smà broar pà kollektiv kiss-runda innan vi skulle sova! Jag och Emilia gjorde alltiod sà att en stod och lyste in pà toaletten med ficklampan genom en liten dörrspringa när den andra var därinne. En kväll bad jag Emilia att sjunga lite medans jag satt (stod) där, varpà hon sjöng "Bä bä vita lamm" och nàgra andra, men när hon, utan att tänka pà det, började sjunga "Det var en gàng en daggmask..." skrek jag "Nej för fan, inte den!!" innifràn toan, och vi skrattade sedan hela vägen tillbaka till campen. (För närmare förstàelse av det roliga i detta, se sista inlägget fràn Colombia, parasiternas land;)).

Nä, ursäkta, nog om toalettbesök!! Vi byter tema till guiden och själva vandringen i sig! Vàr guide, Ramirio, hade gjort 782 vandringar till Machu Picchu och var därmed känd bland de andra guiderna som den som hade arbatat längst (17 àr!). Vi fràgade honom första dagen om han aldrig tröttnade, och pà den fràgan svarade han "No. Never. I could do this every day, you will see why". Och det fick vi! Vandrandet överlag var jobbigt, sàklart, men fullt genomförbart och jag är verkligen STOLT över den fysiska bedriften! Skön känsla att man är ung, frisk opch iunte helt otränad!! :) Jag och Emilia höll oftast nâgorlunda samma tempo som norrmännen; typiska hurtiga norrmän som bar sin egen packning och extrajobbade som personliga tränare!! :P Utan dem som dragplàster hade vi förmodligen tagit längre tid pà oss! Miljön var lite varierande, ibland en stig längs berget, ibland gick man mer inne i skogsmiljö. Som jag sa innan var vädret oftast mulet med lätta regnskurar, men det var bara skönt att det inte var för varmt! Det var mycket làgt liggande moln som gav en karaktäristisk, magisk känsla pà landskapet. Vi fick ocksà nàgra solglimtar under vandringen.

Liten dag- för- dag- översikt:

Dag 1: Vi blev hämtade pá hostelet kl 6 och ákte därefter buss längs bergsvägarna i ca 2 timmar till den lilla staden "Ollantaytambo" där vi át vár första máltid tillsamans; en supergod frukostbuffé. Efter detta ákte vi pá skumpiga grusvägar längs floden i ca 1 timme till starten för Inkaleden. Vi hade alla fátt biljetter att visa tillsammans med vára pass vid ingángen. Pá min biljett var det inte mánga rätt, bland annat stod det att jag var "masculino",alltsá man, vilket Emilia hade mycket roligt át! ;) (De släppte igenom mig ändá) Vandringen denna dagen var den lättaste pá hiken, vi gick 11 km i ett relativt platt landskap, det var egentligen bara pà ett ställe som det kom en uppförsbacke pà 80 meter. Vi gick bàde innan och efter lunch. Várt camp lág i en liten glänta. Vi somnade ca 20-21, vilket vi för örvigt gjorde varje kväll.

Dag 2: Hard day!! Blev väckta kl 05. Totalt gick vi 10 km, men det var mycket kuperat landskap. Uppàt, uppàt, uppàt, 1,115 meter klättrade vi till "Dead womans pass", högsta punkten pá Inkaleden, 4,215 m.ö.h (kan eventuellt vara betryggande att veta att det heter sà för att berget pà hàll ser ut som ett avlidet kvinnoansikte i profil, inte för att nàgon har dött där). Efter att vi hade gâtt upp skulle vi dá gà ned igen, 700 meter och det var BRANT! Hade man halkat där pà en av de blöta stenarna hade det inte varit bra, kan jag säga!! Jag fràgade Ramirio vad som skulle hända rent praktiskt om nágon bröt benet och han sa att en av the porters hade fâtt bära en ned till starten, helt enkelt! Denna dag gick vi sá att vi var framme vid campet lagom till sen lunch, sedan var vi lediga pá eftermiddagen. Jag somnade som en stock i tälten och sov tre timmar innan kvällstéet och kvällsmaten och kunde sen knappt somna pá kvällen, oups! ;)

Dag 3: Upp kl 05. Var den längsta vandringen, 15 km, varienrande upp och ned, mest ned. Det är slitit pá olika sätt att vandra upp respektive ned; uppát har du fláset, ned är det muskulärt páfrestande. Hemligheten med vandrandet var dock ATT GÁ LÁNGSAMT! Vár guide var mycket noga med att instruera om detta. Sáledes orkar man längre och drabbas inte av höjdsjuka. Höjden var aldrig nágot problem för oss. Vi var ju i Cusco (3300 m.ö.h) ett par dagar innan turen startade just för att vänja oss vid höjden. Inga problem. Vi var lite flásiga och jag hade lite ont i huvudet, men annars märkte vi inget. Det är mánga som har cocca-blad i munnen när de vandrar. Kokain görs av OFANTLIGA mängder coccablad samt kemikalier. Har man bara coccablad i munnen ska de inte ge nágon effekt mer än att man fár energi, typ. Jag och Emilia hade dock kolor i stället som vi käkade i pauserna, och det gick UTMÄRKT! ;) Pá eftermiddagen den tredje dagen, várt sista camp, var jag och Emilia SÁ trötta och urballade! :P Vi tvingade oss själva att hálla oss vakna för att kunna sova pá natten, sá vi satt uppe i várt tält och bara skrattade át allt och inget... Vad de andra tyckte om detta är fortfarande lite oklart ;) Pá kvällen spelade alla kort, guiden lärde oss ett spel som heter "The donkey" och den som förlorar ska göra en utmaing. Stian förlorade en omgáng och fick dansa med kocken, haha, sjukt kul! :) Pá kvällen skingrades molnen och en OTROLIG stjärnhimmel cirkulerade över oss, magiskt!

Dag 4: Vi gick upp 03, át en skyndsam frukost och var sedan den första gruppen att anlända till kontrollstationen. Där satt vi i mörkret och väntade typ 1,5 timme. Spelade lite kort pá min regnjacka. När vi kom igenom var det en timmes vandring till "The sun gate", en utkiksplats pá berget varifrán man fár sin första glimt av Machu Picchu. Ursprungligen var jag, Jonas och Emilia först av ALLA turister pá hela Inkaleden (ca 200 turister och minst lika mánga porters/guider startar vandringen dagligen) där i gryningsljuset vilket var häftigt, men sedan blev jag och Emilia omkörda av nágra hetsiga norskor som fan máste ha varit maraton- löperskor eller nát! ;) Hursomhelst, vi nádde Sun Gate och ság Machu Picchu och solen som gick upp över bergen, otroligt!! Sedan var det nedförsbacke till Machu Picchu och vi kände oss alla SÁ jäkla lyckliga, inte minst med tanke pá solen!!! Machu Picchu var magiskt. Sá overkligt att vara pá en plats som du sett sá mánga bilder pá!! Var som att kliva in i ett vykort!!! Vi tog bilder, Ramirio guidade oss runt i staden och ber[attade om historien, och sedan la vi 6 oss bara i gräset och NJÖT!!! Ett underbart ögonblick i livet!!!!!! :)

Efter detta át vi glass och vandrade ca 1 timme ned till staden, där vi át en sista lunch tillsammans pá en fin restaurang (snacka om att man kände sig SKITIG!!) innan vi tog táget tillbaka. Táget tog ca 2 timmar, ett lángsamtgáende, Hogwards-Express-liknande mystág!! :) Vi spelade kort. Emilia förlorade, hon blev sur och norrmännen tyckte det var skitkul ;) Efter detta ákte vi buss 2 timmar och i Cusco tog vi ett sorgligt avsked av varandra. Kändes konstigt att säga hejdá till människorna som man umgátts med dygnet om i fyra dagar och delat en sádan otrolig upplevelse med!!

Väl pá hostelet lämnde vi in tvätt, tog VÄRLDENS SKÖNASTE dusch, somnade typ innan vi fátt vár mat, át, och STUPADE sedan i säng ;)

VILKEN UPPLEVELSE!!! :) Nágot av det häftigaste jag har gjort!! :)

KRAM!