Första dagen på Koh Phangan! Efter en mastig frukost hade vi förberett barnen på en svettig och jobbig promenad, med ryggsäckarna, bort till piren ett par hundra meter bort där båten skulle avgå kl 12. Som lite kuriosa kan nämnas att Filippas ryggsäck vägde 8 kilo vid avresan, och nu när jeans, luvtröja och gympaskor ligger i ryggsäcken väger den säkert minst 9 kg. Stinas vägde 7 kg, min vägde 16 kg och Mattes 17. Till detta kommer varsitt handbagage om ca 2-4 kg. Vi var packade och klara i rätt god tid, så barnen hann bada pool en timme. Sedan släpade vi oss bort till receptionen. Men inte ska man tro att vi behövde gå bort till piren inte. Den trevliga receptionisten knäppte bestämt med fingrarna och vips! så stod det en pick up-truck framför våra näsor och en senig brun herre hystade upp våra ryggsäckar på flaket. Och sen viftade han in oss i baksätet (vi tycker inte längre det är uppseendeväckande att sitta en hel familj i ett vanligt baksäte. Man är så fastkilad att det inte ens känns farligt…) Nej nu överdrev jag lite för pappan i familjen satt faktiskt där fram. Sen fick vi åka ett kvarter eller så och så var vi framme vid båten. Det kändes faktiskt rätt trist att lämna det lyxiga paradiset Hut Cha resort. De kommer att få en femma av oss på Tripadvisor.

På båten träffade vi en trevlig stockholmsk familj. Vi tror de var stockholmare för mannen i familjen använde det karaktäristiska chyohh, ni vet det där lätet i stället för att säga mm eller jaa, i ett samtal när man liksom bara vill visa att man hänger med, så andas de in genom munnen och gör det där lätet chyohh samtidigt. Ni vet säkert vad jag menar. Den familjen skulle till en strand längre norrut än vi vilket var synd för barnen var i våra barns åldrar ungefär och de var som sagt väldigt trevliga.

När vi hoppade ur båten vid stranden Than Sadet, förstod vi direkt att det här, det är ett backpackerställe. Man ser det genast, det kännetecknas av ryggsäckar (förstås) och ungdomar. Vi hade redan på båten pratat om att det är ungdomarnas tid på Koh Phangan just nu, eftersom det världskända "full moon party" går av stapeln i övermorgon då det visst ska vara fullmåne. Då samlas under lågsäsong 3-5 tusen festprissar på en liten strandremsa på södra Koh Phangan, och vad de gör där kan vi bara fantisera om. Från en säker källa (stockholmskan) har jag fått uppgift om att det under högsäsong (vår vinter) uppgår till runt 15 000 festprissar på strandremsan. Jag har mycket svårt att föreställa mig hur det är möjligt. Stranden i fråga var inte stor. Hur som helst, så börjar tydligen festfolket samlas på ön dagarna innan, och det är därför det är så många av dem just nu. Inte mig emot, det är ändå lugnt och sansat här. Men jag är glad att jag befinner mig rätt långt ifrån den där södra stranden.

Den lilla kvinnan på ca 1.50 m lång och tio cm bred som skulle visa vägen till vårt rum, tyckte nog att vi tog lite för lång tid på oss. Vi släpade vår packning på en liten stenlagd gång rakt upp (fast i lite kringelkrok) på berget. Högt upp! Och genom en tunnel i berget så låg att man nästan fick krypa igenom med ryggsäckarna. Och upp för trappor, där trappstegen var tre gånger så höga som en vanlig trappas. Det var flåsigt, annorlunda och spännande. Men vår vägvisare, säker på foten och snabb som en sherpa eller nepalesisk bergsguide, fick plötsligt nog och tog ifrån oss den stora kassen i vilken vi hade dumpat ner allas handbagageryggsäckar och slängde upp den på huvudet, samtidigt som hon tog ett fast grepp runt Emanuel och slängde upp honom på höften. Och sen sprang hon vidare upp för berget. Vi bara gapade. Jag hade sinnesnärvaro nog att fiska upp kameran. Det vi alla frågar oss nu är hur, i hela friden, fick hon en stor kasse (tänk ullaredskasse) fylld med fyra mindre ryggsäckar och lite andra lösa pryttlar, att sitta som gjuten på sitt lilla huvud samtidigt som hon bar en fyraochett halvtåring på höften samt springande tog sig upp för detta branta berg med en lutning på ca 70 grader?