För en vecka hände det. Vi bodde 3-4 mil i Dhulighel, en stad utanför Kathmandu efter vår rundtur med gruppen var slut. Vi var ute på en vandring med guide. Landskapet dominerades av risodlingar där man nu skördar på många ställen. Kvinnor i vackra röda kläder skär av riset, binder ihop riset i neker, som vi säger i Halland.

Då blev det plötsligt min syn alldeles suddig, massa p****r och svarta slöjor.
Min första tanke är att det är smuts men jag inser snart att detta är något annat.
Morgon efter åker vi till ett Dhulighel Universitetssjukhus och får hjälp direkt.
Efter undersökningar får jag veta att det är något på näthinnan och att jag måste åka till en ögonklinik Kathmandu, Tilganga Institute Of Ophthalmology.
Vi har fått ett namn på överläkaren som jag får träffa. Han konstaterar att jag har ett hål på näthinnan och blir direkt behandlad med laser. Dagen efter hittar man ett hål till som också behandlas.
Efter kontakter med SOS International bestäms att jag ska åka hem och SOS ordnar hemresan för oss. Det är för riskfyllt att åka till Indien och Maldiverna som vi planerat. Sedan vi kommit hem har jag hunnit med ett besök på Mölndals sjukhus,där jag fått laser igen.
Det är tråkigt, ledsamt och tryggt att vara hemma. Men det fanns inget val, de tre överläkarna i Nepal och SOS-läkare i Köpenhamn var rörande eniga om att jag skulle åka hem.

Innan det här hände hann vi uppleva mycket, besöket i Pokhara, Nepals andra stad. Det härliga vandringen i Annapunda distriktet. Boendet på tehusen, du bor enkelt och de serverar jättegod mat och tom havregrynsgröt till frukost. Vi fick ju också se mycket av ljusets festival, en hinduistisk festival, under festivaldagarna ärar man hunden, kon, syster och bror. Man gör girlander, lägger färg framför ingången till husen. Naturen är som regnskog och även här finns mycket risodlingar.

Vägarna i Nepal är en sak för sig, Nepal är otroligt fattigt. Det de kallar highway är en grusväg, 8-10 m breda, stora hålor, en halv meter djupa. Massa trafik, lastbilar och bussar, gamla och proppfulla med människor. Bob Marley Highway är nog den sämsta vi åkte på.
Den går längs en flod, branta stup när vi åkte där hade det regnat så det var en lervälling med stora hålor. I förra veckan störtade en fullpackad buss ner i floden och 31 människor dog. Bussarna kör så fort, de kör om även om de får möte.
Här märker man hur otroligt fattigt landet är. Det bor människor 2 meter från vägen. Bor i trähyddor, spisen är gjord av lera med två hål för att ha kokkärl på och ett hål på sidan för att lägga in vedpinnar i. Du kan inte förstå.

Vårt mål efter Pokhara var nationalparken Chitwan. Vi är nu i södra delen av Nepal, på gränsen till Indien.
Folkslaget som bor här heter Tharu. I Nepal finns det 53 olika folkslag och lika många språk. Tharufolket är mycket fattiga. Vi fick guidad rundvandring i den närmaste byn och fick också besöka en familj. Husen är byggda av bambu och lera behöver repareras varje år då monsunregnen kommer stiger vattnet 50-70 cm. Människorna lever på risodling, Tharufolket är immuna mot Malaria vilket forskarna inte har någon förklaring till.

Människorna i Nepal ser väldigt olika ut, hudfärg, ansiktsform. Efter Kinas ockupation av Tibet kom många tibetanska flyktingar till bl.a Pokhara.
I de södra och mellersta delarna av landet är de flesta hinduer, i de norra delarna är det flest buddhister.

Det är mycket spännande land, sagolik natur, snälla hjälpsamma människor.
Men med mycket att kämpa med.

Ja, vi vill gärna dit igen!

Elisabeth och Bengt