Idag var det dags att göra en aktivitet som jag har sett framemot jättemycket- att hika Tongariro alpine crossing. Förutsättningarna är följande; 19,4 km gång i blandad terräng om man håller sig till den tänkta rutten. Mycket kuperat område och man startar på 1100 meters höjd och slutar på drygt 800 m.

Vid halv elva svängde vi in på Tongariro national park och påbörjade gången mot parkeringen som finns 2 mil bort. Det finns två berg längs den tänkta gångvägen som är möjliga att bestiga om man avviker från rutten- varav ett är mount Doom som spelar en stor roll i Sagan om ringen. Det är där som den förrädiska ringen till slut kastas ner. Det är 2200 meter högt och jag ville verkligen upp där. Jag och Calle gick tillsammans till detta berg och sedan separerade vi då han inte var sugen på att ge sig upp i ett berg omgivet av moln och inte se någonting (det var väl inte jag heller egentligen men var fast besluten om att ta mig upp till toppen på något berg). När jag ensam påbörjade färden upp till toppen av mount Doom, som för övrigt har visat vulkanisk aktivitet så satte jag upp en regel gällande min egen säkerhet då det var väldigt dimmigt. Min regel var att om jag varken såg vägpinnen ovanför eller nedanför mig så skulle jag vända tillbaka. Jag ville verkligen inte gå vilse. Efter två tredjedelar av klättringen inträffade detta. När det dessutom var svinkallt och jag gick i ett par löparskor- vilket var helt fel för den tillfälliga terrängen- bestämde jag mig för att röra mig nedåt istället. En aning besviken över att jag lyckats p**** dagen då bergets topp var täckt av moln fortsatte jag på den angivna vägen.

Efter att ha vandrat ungefär en timme till kom jag till det andra berget som är Mount Tongariro. Det är betydligt mer lättklättrat och man behövde bara ta sig upp 100 m från den punkt jag var vid då. Jag tittade på klockan och såg att jag hade gott om tid för att hinna göra den bestigningen. Jag började gå ut på ett berg som det på vänster sida om mig var ett stup och på höger sida en stensamling. Det var brett där uppe så i vanliga fall skulle man inte behöva oroa sig för att ramla ner någonstans, men just då blåste det så mycket att jag stundtals kände att vinden tog tag i min svarta jacka och nästan förflyttade mig i sidled. Det var lite läskigt och jag funderade ett tag på att bara lägga mig ned och vänta tills det lugnat ner sig. Jag avbröt i alla fall bestigningen illa kvickt och tog mig tillbaka till den markerade gångvägen. Den var dock på hög höjd den med och det fanns ett stup på höger sida så jag fick ta det väldigt försiktigt. Lyckligtvis började vi gå nedåt strax efter detta och då avtog blåsten märkbart. Tilläggas bör att det på denna höjd var fruktansvärt kallt och att jag varken kunde stoppa in hörlurar i öronen eller öppna en dragkedja på grund av att mina händer var så kalla.

Området som jag just då befann mig vid var "Red Crater" och bergsväggen där var röd vilket var häftigt att se. Trots att det var så kallt och blåsigt var jag aldrig i någon som helst fara och jag såg till att njuta av de otroliga vyerna som uppenbarade sig så fort molnen skingrade sig.

På vägen ner passerade jag Emerald lake och Blue lakes vilket var en samling fina sjöar med extraordinära färger. Ni får se på bilderna som jag förhoppningsvis snart får chans att lägga upp.

Den sista biten ner till 800 meters höjd bjöd inte på några spektakulära vyer om jag jämför med det jag sett tidigare under dagen. Dessutom var den sträckan långtråkig då jag var tvungen att "serpentina" mig ner de sista två timmarna.

Mina tidigare fina löparskor ser ut som att de åldrats trettio år över en natt och jag har ett rätt stort skavsår på höger fot men för att summera dagen med fyra ord... DET VAR VÄRT DET!!

När vi sedan kom till ett fräscht hostel på eftermiddagen blev alla nöjda och glada. Jag åt spaghetti och köttfärssås och deckade sedan i min säng en stund innan vi socialiserade lite senare på kvällen. Efter att ha vaknat upp runt sju blev jag missnöjd av att läsa om Sveriges 3-0 förlust mot Kanada i OS-hockeyfinalen. Innan vi åkte sade jag även hejdå till Calle som nu ska tillbaka till Auckland för att jobba. HEJDÅ CALLE.

På vägen ner till Wellington hade Chooks planerat ett överraskningsstopp för oss. Helt plötsligt åker vi in i en stad som har en staty av en gummistövel som välkomnar oss. Chooks berättade att det var en person som ville göra sin stad känd och försökte göra det genom att få staden att bli den officiella för gummistövelskastning. Med andra ord- vi skulle alltså tävla i stövelkastning. Tjejer mot tjejer och killar mot killar. I tjejklassen var det många deltagare och det slutade med delad vinst. I killklassen var det desto färre deltagare och jag vann. Priset är en fri dricka av busschauffören och jag har nu två timmar på mig innan vi kommer till Wellington att bestämma mig för vad det är jag vill ha. Ikväll ska vi förresten bara ta det lugnt i Wellington- Nya Zeelands huvudstad- innan det tidigt imorn bitti bär av mot en färja som ska ta oss över till södra ön. Då börjar nya äventyr.

Vi hörs!!