De senaste dagarna har jag besökt en del intressanta platser. Jag gjorde ett tvånatt stopp i krokarna av Mount Cook och gick till Hooker Valley (lustigt namn) stannade en natt i Rangitata och gjorde en av Nya Zeelands bästa forspaddlingsaktiviteter och till sist så kom jag idag till det som brukade kallas "Garden City" innan jordbävningen- staden Christchurch. Ovan var en kort summering av mina senaste dagar och jag ska berätta lite mer ingående vad som har hänt nedan.

Då jag hört att området kring Mount Cook- Nya Zeelands högsta berg- är väldigt fint och att det finns många hikar att göra där bestämde jag mig redan innan ankomst för att stanna en extra natt. Väl där så droppade vi av våra grejer på hostlet och snörade på oss gångskorna samt tog på oss tunna kläder. Det fanns inte ett moln på himlen och det var dags att se Mount Cook från lite närmare håll. Vi gick en led vid namn Hooker Valley. Vid direkt översättning till svenska så blir namnet lustigt och det var väl tur att det vi gick in i och fick se var något helt annat. Leden var relativt flack, lite stenig här och där men inget jättefarligt. Vi korsade glaciärvattenforsen tre gånger på vår väg mot slutmålet och vi bjöds på en del spektakulära vyer. Ungefär halvvägs på vägen dit gick jag ikapp ett äldre par från Kanada och vi hade en jätterolig konversation resten av tiden. När jag kom fram till Hooker Valley såg jag ett vattenhål fyllt med stora ismassor som brutits av från glaciären ovanför. Flera hundra av de flöt omkring i vattnet. Efter att ha tagit lite kort så började vandringen tillbaka till hostlet, samma vandring som vi precis gjort men nu i motsatt riktning, tråkigt! Särskilt med tanke på att det tog ungefär 1.5 timmar enkel väg. Utan det kanadensiska paret hade det varit olidligt men till sist, efter att försökt ta lite genvägar här och där, kom vi tillbaka till hostlet. På kvällen spelade jag lite biljard och snackade med några från bussen innan jag gick och lade mig runt tiotiden. Det sliter på en att vara uppe och gå långa sträckor men på kvällen när det är dags att sova sover jag så skönt, så det är värt det.

Dag två i Mount Cook (området heter så, jag var alltså inte i berget) hände inte mycket. Jag tog en kort promenad för att se det 3700 meter höga berget från en annan vinkel, men mer spännande än så blev inte dagen.

Nästa dag for vi iväg med Straybussen till Rangitata. På vägen dit berättade chauffören att det fanns en möjlighet att forspaddla där och att det på två ställen i forsen var klass fem graderat. Jag hade inte tänkt betala för någon mer aktivitet innan jag åkte hem men detta var något jag kände att jag inte kunde låta bli att göra. När jag väl ligger på min dödsbädd så tror jag att mina 185 dollar spenderade på denna upplevelse kommer att ha givit mig mer än om jag sparat. I alla fall, jag bestämde mig för att forspaddla och strax efter lunch blev vi avsläppta vid det hostel där vi skulle utgå ifrån. Det började med att alla 45 deltagare hade lunch tillsammans- baguette och sallad- och sedan instruerades vi i vad vi skulle ta på oss, vilket var rätt mycket. Hjälm, tshirt, våtdräkt, vindjacka, flytväst och skor. De tillgodosåg oss med allt detta material vilket var mycket bra. Efter lite väntan rörde vi oss mot den buss som skulle ta oss ner till början av forsen. Väl där låg framför oss 8 stycken "luftbåtar". Båtarna var röda och svarta och var fyllda till max med luft. Anledningen till att de använder en sådan typ av båt är för att den måste kunna studsa på objekt, t.ex. stenar, den får inte vara alltför stötotålig.

Vi delade in oss i grupper om sex och hoppade sedan ner i vår lilla båt tillsammans med en professionell guide. De första 20 minuterna instruerade guiden oss om hur vi skulle bete oss i båten och var väldigt tydlig med att förklara att ju bättre vi gör jobbet, desto mindre behövde han jobba- och han ville gärna slippa jobba. Trots att han vissa gånger kunde verka lite oseriös märkte jag att han hade otroligt mycket rutin och att vi var i säkra händer. Plötsligt började det skumpa lite, det var vattnet under oss som spelade ett spratt och fick oss att åka upp och ner. Jag frågade vilken gradering denna del av forsen hade och han svarade "knappt en etta". Med vetskapen om att vi skulle kasta oss ut i två klass fem forsar blev jag lite mer nervös men såg samtidigt framemot att få göra något som är lite läskigt.

Jag tillsammans med en Kiwi (nya zeeländare) satt längst fram i båten och det krävdes av oss i de värsta strömmarna att vi paddlade på ordentligt för att vi skulle hålla kurs och inte välta över. Så trots att man ibland bara ville hoppa in i båten när det var vågor som slog mot huvudet var vi tvungna att fortsätta paddla. Så länge vi hörde hans röst där bakom kändes det säkert. Efter att vi tagit oss ner för ett par klass 3or så var det nu dags att ge oss på en klass femma. Vi stannade innan vi paddlade ner och gick upp på ett berg för att se hur den såg ut. De som ville skippa just detta parti fick även chansen att hoppa ur båtarna och vandra förbi, för att sedan återansluta med gruppen igen när den värsta delen var gjord. Detta var dock inget alternativ för mig då det ditintills gått väldigt bra och det var fruktansvärt kul. Vår guide förklarade hur viktigt det är med precision när man tar sig an forsar av denna kaliber och förklarade strategin för hur vi skulle ta oss ner på rätt köl. Han berättade att vid passagen in i forsen har vi bara 5 cm att spela med på bägge sidor om den 2 meter breda båten…

Nu var det dags. Vi hade klivit ner i båtarna igen, guider från andra båtar stod i slutet av forsen redo med livsnören att kasta till folk som eventuellt ramlat ut. Vi flyter in i passagen och tar den perfekt, det börjar skumpa REJÄLT och jag ser nu inget annat än vatten. Vi går emot en stor stenbumling och studsar perfekt ner vänster i nästa kanal och då kommer vi till det oundvikliga fallet- stället där vi riskerade att ramla ut om inte guiden tidigare spelat sina kort rätt. Fortfarande är min syn helt täckt av vatten men jag känner hur nosen på båten faller framåt, som att det inte fanns någon mark framför. I ett läge pekar nosen nästintill rakt ner mot vattenytan och vår guide har innan det kallat en "drop down"- vilket innebär att alla håller fast i sin paddel och kastar sig ner i båten och håller låg tyngdpunkt för att inte riskera att ramla ut. Nosen är nu riktad ner mot vatten ytan, kommer närmare och träffar till slut, går ner under vattnet innan vi slutligen blir uppkastade tack vare att båten är luftfylld. Efter en snabb titt över axeln ser jag att alla klarat det och lyckats behålla sin position i båten. Därefter skulle vi agera åskådare åt de efterföljande båtarna. Det var faktiskt riktigt kul och vi fick se en båt där guiden kastades ut och en annan som helt hamnade på fel köl. Det var dock aldrig någon fara, alla fångades upp av personalen som stod längs kanten.

Efter en liknande upplevelse i den andra klass femman, som var lite längre och ännu roligare, fick jag chansen att hoppa ner i vattnet och flyta med. Vattnet som jag flöt på var för tre timmar sedan en del av glaciären och därför kan ni ju tänka er att det var rätt kallt. Det var dock härligt att inte göra någonting och ändå ta sig framåt med en hastighet på cirkus 3 meter i sekunden.

Då de båda klass femmorna var avklarade bjöd inte längre de resterande delarna av forsen på lika mycket spänning, även om de fortfarande var roliga. Den sista aktiviteten som erbjöds av arrangörerna var att göra ett klipphopp från antingen 4 meter eller 10 meter ner i vattnet. När jag fick höra om erbjudandet fick jag en liten klump i magen. Jag hade själv aldrig hoppat från något högre än 5-6 meter, ville hoppa från 10 meter men visste inte om jag vågade. Jag beslöt mig för att börja med 4 metershoppet. Vi hoppade med all utrustning förutom hjälmen på och detta hopp var inga problem. Jag beslöt mig för att göra det stora hoppet men att innan inte titta ner. Jag klättrade uppför den utstakade vägen och närmade mig avsatsen. Ledaren säger till mig att det är min tur, jag kliver upp, tar en snabb titt neråt och innan jag hinner tänka mer befinner jag mig i luften och skriker så högt jag kan. Det kändes som att jag föll en evighet men om jag konsulterar de fysiska lagarna jag lärt mig i skolan så vet jag att det knappt var lite mer än en dryg sekund fallet pågick. När jag träffade vattnet så kom jag ner långt under ytan och det var skönt att ha flytvästen som drog en upp. Stunden jag kom upp till ytan kände jag mig väldigt bra och jag var exalterad över att jag gjort något som jag tidigare aldrig trott att jag skulle våga göra.

Kvällen avslutades med att vi grillade och kollade på fotografierna från dagen tillsammans.

Morgonen efter släpptes jag av vid Christchurch international airport- flygplatsen jag skulle flyga från den nästkommande dagen. Jag tog en buss in till city center och letade upp hostlet jag skulle spendera natten på. Senare på dagen mötte jag upp Miriam, en tyska jag lärt känna, och gick runt och kollade på den förfallna delen av Christchurch. Just när jag gjorde detta så mådde jag inte så bra, så inte mycket etsade sig fast på mitt minne. En sak som jag dock kommer ihåg är att sedan det hände för tre år sedan så är det vissa byggnader som det inte har varit tillåtet att besöka. I vissa av dem kan man se in och där ligger fortfarande tallrikar på bordet, ihopknöglade colaburkar på golvet samt massa rester från raset. Juste, en annan sak som jag såg var den botaniska trädgården mitt i centrum, den var riktigt fin. Utöver det så var inte Christchurch något att se enligt mitt tycke. Staden kändes lite död och jag hade inte velat stanna där mer än en natt.

På morgonen dagen då jag skulle resa hem var jag jätteexalterad över att äntligen få slippa bo på hostelsängar och få komma hem till min fina Safa. Jag hade vid denna tidpunkt börjat sakna henne jätte, jättemycket. Att ha sådana basala grejer som salt och olja vid matlagning såg jag också framemot jättemycket då detta bara var något jag skymtat i ögonvrån i matbutiken den senaste månaden. Min tid i Nya Zeeland var fantastiskt bra och jag är superglad över att jag åkte hit och gjorde precis dem grejerna jag gjorde, men det var samtidigt otroligt skönt att min resa inte var mer än en månad. Att sova i olika sängar varje natt, äta billig mat och spendera 5 timmar på bussen varje dag är något jag kan göra under en kort period, men inte mer än så. Jag är faktiskt inte lika sugen längre på att resa runt så mycket i Australien efter denna resa då jag för stunden känner att jag fått min dos, speciellt av bussåkandet. Jag kommer säker att flyga till ett par ställen och ta mig runt med lokalbussar i närområdet, men jag kommer inte att bussa hela östkusten här i Australien som det tidigare var tänkt.

I nästa inlägg kommer jag att berätta vad som hände när jag kom tillbaka till Sydney. En av de bästa veckorna i mitt liv utspelade sig.

Vi hörs!!