Ska nu berätta om mina första dagar på resan, som jag har spenderat i Peru. Kan börja med att berätta att jag nu ligger i en hängmatta på en skön innergård tillhörande vandrarhemmet jag checkat in på :)
Anyway, jag landade i Lima för drygt en vecka sedan. Den staden är sjukt stor! Tyvärr kan man se ganska stora klyftor i den staden, men Miraflores, området jag bodde i, var rent, modernt och som vilken storstad som helst. Faktiskt väldigt vackert, och stranden helt fantastisk. Likaså maten!

Hursomhelst, efter ett par dagar anslöt jag till gruppen som jag hade bokat Inkaleden och Machu Picchu med. Blev positivt överraskad av att alla i gruppen var sköna människor från olika hörn i världen och att alla var i åldrarna 25-35 ungefär. Inga käcka eller jobbiga typer som tur var! Faktiskt var alla öppna, glada och avslappnade. Det fanns ett par grabbar från England och ett par från Australien som var sjukt roliga, och en jättetrevlig tjej från Indien som numer är bosatt i London. Man kan väl säga att jag var lättad att det var en bra grupp, men jag hade ingen aning om att de skulle komma att kännas som en familj över den kommande veckan. Vi åkte till Cuzco från Lima, och där mötte vi vår guide Percy, en peruansk man med Quechuaursprung (urbefolkning i Peru). Btw: lägg det namnet på minnet, för han kommer att dyka upp längre fram :)

Cuzco är en väldigt vacker, pittoresk liten stad mitt i Peru. Namnet betyder världens navel på språket Quechua. Den är omgiven av berg på alla håll och är belägen ca 3300 m över havet. Första kvällen kändes den höjden kan jag säga. Huvudvärk, snabb puls och andfåddhet vid minsta ansträngning. Men som tur var räckte det med lite vila och vätska. Vilket var bra, för nästa dag började vi resan mot Inkaleden. Vi stannade till vid en liten by i bergen där Quechuabefolkningen tillverkar textilier från Alpacaull, och använder urgamla metoder för färgning och vävning. Faktiskt ganska coolt. En mössa rikare fortsatte vi mot en by som heter Ollantaytambo, som ligger i ena änden av the Sacred Valley och bredvid Urubamba, the Sacred River. Här besökte vi ruiner och stannade för natten på ett mysigt hotell. Några av oss utforskade en liten ruin på ett berg i utkanten av byn, och sedan åt hela gruppen middag (Alpacakött) och drack den traditionella drinken Pisco Sour. Percy berättade mycket om ruinerna, Quechuabefolknigen, maten, traditionerna etc. En gemytlig kväll helt enkelt.

Nästa dag började kl 6, och vi åkte till startpunkten för Inkaleden. Nu var alla peppade och sugna på att börja. Startpunkten ligger ca 2700 möh, och den dagen vandrade vi ca 11 km i uppförsbacke, for att slutligen komma till var campingplats ca 3000 möh. Omgivna av berg och dalar på alla sidor, med en klarblå himmel och solen i ryggen var det svårt att inte känna sig som ett med naturen. Om vi bara visste vad som väntade!

Vår grupp hade bärare som gick före med tälten och sovsäckarna, och de tillredde även maten varje dag. Denna grupp män av Quechuaursprung bor i bergen, och arbetar normalt med jordbruk, men de arbetar som bärare ibland för att få en extrainkomst. Åldrarna varierar fran 18-66 år. Dessa män är helt fantastiska kan jag berätta! De sprang (!!!) uppför och nerför Inkaleden, som om det inte vore minsta ansträngande, och detta med en packning på ca 20-25 kg på ryggen! Man skulle kunna tro att maten under sådana förhållanden skulle vara spartansk, men jag kan berätta att vi åt varm, färsk mat varje dag, och så hungriga som vi var efter all vandring har mat aldrig smakat så gott!

Nå, nu kommer vi till dag 2 på Inkaleden, med det berömda och fruktade "Dead Woman´s pass". Man kan väl säga att vi vandrade rakt uppåt till detta pass som ligger 4200 möh, uppför branta backar och ännu brantare trappor. Detta med vår packning på ryggen, och medan luften blev allt tunnare, och Percy som drev på oss. Musklerna värkte, benen sa ifrån, hjärtat bultade. Stannade man för att vila blev det nästan värre, så vi fortsatte långsamt knata uppåt. De sista 100 metrarna av trappor gick på ren och skär vilja, och jag grät nästan av lättnad när jag väl satte foten på sista trappsteget! Men jag klarade det! Definitivt ett fall av "Mind over matter"! Efter det var det raka vägen ner till vår campingplats. Nu hade det börjat småregna och campingplatsen måste ha varit mitt i ett moln, för allt kändes lite fuktigt och det var helt vitt runtomkring. Musklerna värkte, men alla var nöjda över att ha klarat den fruktade andra dagen.

Nästa dag fick vi veta att det skulle bli var längsta dag, och det började med en lång uppförsgång igen!!! Höll nästan på att tjura just då, men det fanns ju ingen återvändo, så det var bara att envist gå och gå lite till. Men det lättade faktiskt, och jag hittade en bra rytm och kunde tom gå om ganska många. Kom på mig själv med att sjunga och nynna lite för mig själv, skrämde antagligen iväg alla djur på flera kilometers håll. Nu hade vi hamnat i ett molnlandskap omgivna av jungelliknande flora. Tänk er filmen Avatar, så fattar ni. Det började även spöregna och alla var dyblöta när vi kom fram till raststället. Som tur var klarnade det lite medan vi nu fortsatte ner till den sista campingplatsen, och där märkte man hur alla slappnade av, den jobbiga biten var avklarad!

Sista dagen vacktes vi kl 03:30, i mörker och regn. Vi vandrade sista biten av Inkaleden i dimma, som såg ut att kanske klarna upp. Sista passagen är en klättring i princip rakt upp, vertikala trappor som kallas "the Gringo Killer". Tänk er trappor så branta och smala att man måste klättra med både armar och ben, som om det vore en stege. Flåsiga, svettiga men förväntansfulla nådde vi Solporten, som är belägen på bergskammen med utsikt över Machu Picchu, eller så ska det vara iaf. Men när vi kom fram var dimman så tjock att vi kunde se ca 5 meter framför oss, och inget mer! Alla blev ganska besvikna. Percy började hålla låda om hur det är resan och inte målet som är det viktiga, och jag var nog inte ensam om att vara nära att be honom hålla käften! Lite dämpade började vi vandra neråt, tills vi kom till övre kanten av komplexet Machu Picchu. Nu hände det något, plötsligt kunde vi ana konturen av ett berg och ruiner framför oss! Vi började plötsligt alla tjoa, klappa händerna och kramas! Hoppet hade återvänt! Medan vi nu fortfarande gick neråt såg vi hur dimman plågsamt sakta lättade, och sögs upp mot himlen. Och som genom magi började bergen, ruinerna och omgivningen framträda! Solen började sända iväg fler och fler strålar, och det verkade nästan som om någon plötsligt hade målat omgivningen runt omkring oss. Det var helt otroligt! Jag önskar jag kunde beskriva det bättre! Det blev en helt fantastisk dag sedan med strålande sol, och vi var alla lyckliga och smått euforiska resten av dagen! Vi kom tillbaka till Cuzco sent den kvällen och firade med middag och öl. De andra 15 främlingarna känns nu som familj, och när vi sa hejdå kändes det lite vemodigt, men på något sätt ganska skönt.

Sammanfattningsvis: De senaste dagarna har varit bland de jobbigaste jag varit med om. Att fortsätta vandra och klättra med ömmande muskler och leder, för lite sömn, för lite syre, för mycket regn var utmanande! Men samtidigt är det få saker som har varit så tillfredställande, så vackra och härliga, och belöningen var verkligen värd mödan! Jag har skrattat som jag inte gjort på åratal, och jag har träffat sköna och härliga människor, och sett ett av världens under! Om inget annat händer under min resa har det här ändå varit nog, och jag har svårt att se vad som skulle kunna toppa detta!