Efter en efterlängtad sömn i risstaden Batad och frukost av närodlat ris var det dags att besöka det omtalade vattenfallet. Efter gårdagens sju timmar långa vandring värkte benen rejält och vandringen till vattenfallet kändes betydligt längre än en timme. Att komma fram till vattenfallet var inte heller det lättaste. Vägen dit slingrade sig mellan risterasser, på trappsteg byggda av stenar balanserade vi mot vattenfallet.

Vattenfallet var otroligt fint, omgivet av höga berg och djungel, mitt ute i ödemarken. Vi hann med ett snabbt dopp innan vi var tvungna att vandra tillbaka en timme till vårt guesthouse där vi skulle starta promenaden uppför bergen mot "the seattle", vägen där man kan få skjuts från.

Genomblöta av svett och med trötta, ömmande ben fann vi tillslut en chaufför villig att köra oss för en rimlig summa pesos, samma väg vi gick igår, men mot Banaue.

Framme i Banaue väntade en efterlängtad dusch, dock med kallvatten och stearinljus som ljus då elen gått. Vid sjutiden hoppade vi på nattbussen mot Manila. Nio timmar senare, klockan fyra på morgonen anlände vi i Manila där vi fick säga hejdå till Manda och Viktor som flyger hem till Sverige igen.

Efter hastigt hejdå tog vi en taxi till flygplatsen för att se om vi kunde köpa flygbiljetter söderut. Tre timmar senare satt vi på ett flyg mot Cebu. Målet var ön Malapascua.

Väl framme i Cebu var tanken några timmars sömn, efter att ha varit uppe hela natten kände vi oss rejält slitna. Vi får dock reda på att det bara är fyra timmar till kajen, vilket resulterar att vi tog en buss och sedan en anslutande båt på 30 minuter direkt till Malapascua. Viljan om att inte förstöra fler dagar genom resandet tog över och 48 timmar senare efter riktig mat gick vi och la oss på Malapascua, helt slut.

Cheers!