Nu har det gått 19 dagar på vår G adventuretur i Peru. Imorgon måste vi säga hej då till alla i våran grupp. Det har varit extremt hektiskt och knappt någon sovmorgon men samtidigt helt fantastiskt. Kommer kännas jättekonstigt att säga hej då och fortsätta våran resa.

Sedan sista inlägget har vi bott hemma hos en familj vid Titikakasjön. Minst sagt annorlunda. De pratar ingen engelska och har inte ens spanska som modersmål, utan Aymara. Väldigt konstigt och det blev ett par pinsamma ögonblick. Vi hjälpte till med att ta in och ut får, mjölka kor, göra mat osv. Som tur var hade familjen två barn som var 6 och 10 år. Med barn behöver man inte prata så mycket utan kommer undan med en kortlek och lite leenden. Det var kul att se hur de lever iaf. Väldigt spartanskt. Alla barn hjälper till med hushållsysslorna och har knappt några leksaker. Man blir medveten om hur bra våra barn har det i Sverige. På vägen till denna by besökte vi de flytande vassöarna. Där bor familjer på öar gjorda av vass. Vi gjorde ett hopptest och hela ön började gunga. De måste göra om öarna lite då och då för att det ruttnar och riskerar att sjunka.

Efter Puno och Titikakasjön åkte vi till Colca Canyon. Världens djupaste kanjon med ca 4000 meters djup. Där såg vi kondorer. Riktigt mäktigt.

Hur som helst....

Vi klarade inkaleden!
Sjukt jobbigt men samtidigt ett av det bästa vi gjort.
Dag 1 var ganska enkel men ett stort test av vad som komma skulle.
Dag två, herregud! Det var uppåt och brant nästan hela tiden. Som mest var vi uppe på 4200 öh vid passagen vid "dead womans pass" Luften var med andra ord väldigt tunn. Jag fick stanna var 10meter den sista biten. Men både jag och Patrik var hela tiden i toppen. Hela vår grupp var tydligen snabb i jämförelse med genomsnittet.
Tredje dagen förstörde våra knän.
Mestadels av dagen är rätt ner med höga trappsteg vilket resulterade i högt tryck på knäna. Aj! Kunde knappt gå på kvällen.
Sista och fjärde dagen gick vi upp klockan 3.00 för att komma först i kön till entrén inför sista biten upp till solporten och Machu picchu. Där nere satt vi och väntade i 2,5 timmar.
En annan anledning till den tidiga uppgången är också för att alla bärare måste hinna med tåget hem.
Dessa människor alltså! Med 25kilo på ryggen springer de förbi en uppför, nedför och igenom smala gångar under hela inkaleden. Helt otroligt vilket jobb dessa män gör. När vi kom fram för lunch eller campingplatsen för kvällen hade de satt upp tält, hunnit koka dricksvatten (och fått det att svalna) och gjort mat. Vi bar omkring 3kilo var och kämpade för att ens klara det. Stor eloge till dem!
Nu är det som sagt gjort och det känns otroligt skönt. Skulle dock aldrig göra om det.

När vi kom tillbaka till Cusco beställde vi massage upp på våra rum. Så behövligt. När hon gick igenom vaderna var det svårt att inte skrika av smärtan från vandringen.
Vi hade en extra dag i Cusco innan vi flög till Amazonas. Det slutade med en hård och väldigt blöt utekväll. Riktigt kul. Det var dessutom st Patriks day.

Sitter just nu mitt i regnskogens djungel vid våran lodge och skriver. Kommer dock inte kunna uppdatera detta inlägg förrän imorgon då vi landar i Lima.
Idag har vi gått runt i djungeln för att hitta massa djur. Vi såg en tarantella, ödlor, pirayor, papegojor, grodor, stora myror, en apa, fjärilar, sköldpaddor, massa andra fåglar, och nåt jag inte kan namnet på men det ser ut som ett marsvin lika stora som bävrar.
Vi åkte båt i en liten sjö med pirayor i. Det lever tydligen anakondas där i med. Glad över att vi inte såg någon.
Ikväll ska vi ut på floden och spana efter små krokodiler.

Nu börjar myggorna bitas så jag måste byta om. Det finns ingen elektricitet i våran bungalow så vi har sterarinljus och ficklampor till vår hjälp. Helt öppet med endast nät för fönstren. Utanför springer alla möjliga djur omkring. Läskigt!

Haj kaj!