På barnhemmet vaknar jag till lite varje morgon kl. 6 eftersom barnen sjunger sin morgonbön precis utanför dörren. Går dock inte upp förrän kl. 7. Te med roti till frukost är min favorit här. Och barnhemmet har både wifi och western toalett. Största problemet här är vattnet. Vi snålar med allt vatten för när det är slut i tanken på taket, så är det slut. Och ingen vet när vi får påfyllning. Det betyder att vi inte får duscha varje dag. Inte ens tal om varmvatten! Dags för resans sista weekend adventure! Destination Pokhara. Pokhara är en stad med en vacker sjö ca 6 h med buss från Kathmandu. Sattemed en av holländarna från introveckan. Han bor på ett buddhistiskt kloster i Kathmandu. Lyckades hålla en konversation om livsåskådning under hela resan. Riktigt intressant! Vi kom till Pokhara sent så vi såg inte mycket av staden när åkte till hotellet. Tydligen fanns det inte AC på alla rum så valet av rumsnyckel låg i ödets händer... Förutom alla aussies och holländare fanns en amerikansk tjej i gruppen som jag inte hade sett sedan raftingen. Eftersom vi var de enda tjejerna som inte hade någon av samma nationalitet fann vi varann ganska snabbt och blev roomies. Yaaaay! Vårt rum hade AC! Och varm dusch! Och tv, med en amerikansk kanal som bara verkade visa Masterchef och Once upon a time dygnet runt. Lät min roomie sköta ACn. Glömde att hon inte använder celcius, så 16 grader... Hade i alla fall för en gångs skulle användning för filten nepaleserna alltid har på sängen. Hela gruppen, 21 pers, gick till en restaurang som så många andra restauranger i Pokhara hade western food. Efter all dal baht och en lång busstur var spaghetti carbonara bland det bästa jag har ätit. Vår guide berättade att vi skulle gå på en soluppgångspromenad bland bergen på morgonen. För att hinna så skulle alla gå upp 4:00. Bara att ställa väckarklockan. Min roomie gav mig tillstånd att highfivea hennes ansikte om hon inte vaknade. Behövdes dock inte. Klockan 4:30 var vi redo att ge oss av, men hotellet var alldeles knäpptyst om man inte räknar med regnet utanför. Tydligen hade alla fått veta att det inte skulle bli någon promenad pga regnet. Ganska skönt att krypa tillbaka ner i sängen några timmar till. Nästa dag var galet varm. Åkte på sightseeing till ett tempel och ett museum, där vi lärde oss vad en Hubble Bubble är. Åt lunch på en restaurang med utsikt över sjön. Besökte också the peace temple högt uppe på ett berg (bilden är tagen från det templet). Utsikten var fantastisk och man kunde till och med skymta några glaciärer långt bort. På kvällen delade sig vår grupp i två eftersom vi ville gå till olika restauranger. Alla icke-aussies, sju pers, gick till en vid vattnet. Nästan overkligt mysigt, med livemusik, dans, ljus på borden, omgivande växter och härlig värme. Jag började tänka att jag kunde låtsas att jag var någonstans långt bort i världen alldeles på egen hand, innan det slog mig att jag inte behövde låtsas. Nyp i armen! Jag är här! Mötte aussiearna igen på baren Amsterdam som holländarna absolut ville gå på. Som det mesta i Nepal var drinkarna extremt billiga. Efter ett tag bestämde sig jag och några aussies att vi skulle spela biljard. Tydligen är det en tills nu en oupptäckt talang för mig! ...eller så berodde utklassningen på det andra laget. När jag till slut kom tillbaka till hotellrummet var både den amerikanska och franska tjejen där. Louise, den franska tjejen, hade blivit överraskad med kackerlackor i sin säng. Efter att ha tittat på ett halvt avsnitt av House, fattade ingenting eftersom jag inte följer serien, somnade vi alla tre. Bara hälften av gruppen gick på soluppgångsturen tre timmar senare. Upptäckte att det inte var så svårt att välja sängen. På sista dagen hyrde vi trampbåtar och styrde ut på sjön. En av killarna på vår båt tog med sig en snigel på båten och den, Georgie, blev genast båtens stolthet. Det regnade hela vägen tillbaka till Kathmandu, vilket gjorde att bussen blev flera timmar försenad. Klagar inte, speciellt inte efter att ha sett antalet bussar och lastbilar som åkt av de dåliga serpentinvägarna. Regnet tilltog och det var alldeles kolsvart när bussen äntligen släppte av oss. Kathmandu är något helt annat än Pokhara på natten. Barnhemmet försökte ringa mig men eftersom min nepalesiska mobil är bland det sämsta jag någonsin ägt var det svårt att höra vad vi sa. Insåg att det vore dumt att försöka ta mig tillbaka till barnhemmet alldeles ensam. Tog en taxi, utan att ha tid att pruta, med tre andra till programkoordinatorns hus. Den här veckan var huset fullt av kinesiska volontärer. Två av dem var upprörda över att det inte kom något varmvatten i duschen. Kunde inte låta bli att sucka inombords "oh, honey! Life here's gonna be tough". Var jag så naiv i början av min tid här? Efter att ha tagit hand om kineserna skjutsade koordinatorn mig till barnhemmet. Somnade genast.