Tasmanien runt

Efter att ha gått upp helt galet tidigt för att ta oss till Melbournes flygplats lyckades vi utan några som helst konstigheter anlända i Hobart, få tag i packningen, en hyrbil, en karta och en massa broschyrer på intressanta plaster på denna sydliga ö. Dock började vi inte våran regelrätta roadtrip på en gång, utan vi valde att åka till ett shoppingcenter för att inhandla diverse mat och annat. En av de saker vi verkligen investerade i var en portabel gasspis, som är enkel att använda vanliga kastruller och stekpannor på. Vi köpte tallrikar, diskborste och annat som behövs innan vi fyllde bilen med matvaror för 4 dagars camping.

Vad som man glömt bort så här när man skriver i efterhand är ju den högst panikartade känslan av att sitta på fel sida i bilen, köra på fel sida och växla med fel hand. Med ett väldigt ansträngt omfamnande av ratten och en del fumlande med vindrutetorkarna (de har nämligen bytt plats mellan den spaken och blinkersen) lyckades vi ta oss ut i trafiken oskadda.

Bilen som vi tog oss runt med var en vit Hundai I20, manuellt växlad. Inte för att det blev billigare så, utan för att vi inte ville vara töntar som körde med manuell. Det gick förvånansvärt fort att vänja om sig.

Vårat första mål blev en av de mest omtalade nationalparkerna på Tasmanien, Freycinet. Vad vi besökte under denna vecka av luffande baserades på någon sen höstkvälls googlande och de platserna med fina bilder. Freycinet levde helt klart upp de till förväntningarna vi hade. Vädret var strålande vackert när vi anlände vid tretiden och vi tog oss an den fem timmars långa vandringsleden. Mycket klättrande och svettandes, men när vi såg ut över Wine Glas Bay kändes det helt klart värt det. En perfekt vit strand med helt underbart turkosfärgat vatten givetvis med en känguru som inte var det minsta besvärad över våran närvaro. Vi tog god tid på oss och njöt ordentligt av omgivningen.

Vi fortsatte sedan till mindre exalterande platser längs den vandringsleden, dock skall nämnas att det var vackert på även här, även om de platser vi kom till inte höll samma klass som tidigare nämnda strand. Under en av dessa promenader diskuterar vi om det mer värt att filma en häftig händelse eller fota den. Två sekunder senare får jag medels diverse mindre maskulina utrop stopp på Eric, ungefär en meter innan han hade klivit på en svart, lång orm, som var giftig. Inget foto, ingen film, bara en alldeles för hög puls och adrenalinnivårekord.

Jag som varit runt i Sydneytrakten med Kylie ställde mig gång på gång frågan varför det var så lite folk här, och ännu inget svar. Vi var mestadels ensamma under hela vandringen. Märkligt med en sådan fantastisk natur.

Kvällen spenderade vi på en gratiscamping som låg i anslutning till nationalparken. Mitt uppblåsbara liggunderlag visade sig inte tåla den enorma kraft min muskulösa kropp bringade på den så att någon timme in på natten hade den en minimal volym luft i sig och helt plötsligt låg jag utan isolering från marken. Tur att Australien inte är det kyligaste landet.

Morgonen efter satte vi oss i bilen och åkte mot Bay of Fires, besökte ett antal stränder och fina utsiktsplatser på vägen. Tog ett dopp i det väldigt kalla vattnet och åt lunch på en av de vitaste stränder jag sett. Fortfarande förundras vi av hur otroligt lite folk det är överallt. På stranden som vi badade på var det folk, men absolut inte mer en ett femtiotal, och stranden var stor, populär och låg bra geografiskt. Därefter fortsatte vi inåt landet mot Cradle Mountain. Vi kollade på kartan och det såg inte ut att vara så långt, bara att följa motorvägen. Vad vi inte räknade med var att motorvägen inte är motorväg utan snarare landsväg och väldigt ofta serpentinvägar. Så våran planering sprack då det tog otroligt mycket längre tid att åka längs dessa smala vägar, och framförallt började kilometerna ticka iväg. Bilen, som knappt var anpassad för annat än stadskörning låg mest på andra eller tredje växeln i uppförsbackarna och hade svårt att hålla 30 km/h, och nedför stod vi mer eller mindre konstant på bromsen. Efter någon dag på dessa vägar var vi less på dem och längtade efter ändlösa raka motorvägar.

Vi tog oss till Launceston, Tasmaniens näst största stad. Här letade vi upp McDonalds och använde oss av deras högst värdelösa Wifi för att boka boende i Hobart och Surfers Paradise samt flygbiljetten dit. När vi inser att mörkret är på ingång tar vi och kollar på min karta med gratis campingplatser och ger oss iväg. Vi har fått rådet att inte köra efter solnedgången av i stort sett alla vi har pratat med, och antalet roadkills vi har sett talar även det sitt tydliga språk. Helt otroligt mycket, var 100e meter låg det en känguru, possum eller wombat. Vi måste fram innan det blir mörkt. Med en ändå säker hastighet letar vi oss fram till avtagsvägen, 5 km kvar. Ungefär 5 km senare kommer en till skylt, 4 km kvar. De är totalt kassa på det där med avstånd i det här landet. Vägen fortasatte och helt plötsligt förvandlas den till en smal serpentinväg ner i en dal, mörkret var på gång, ingen idé att leta efter någon annan plats, vi fortsatte. Även om vi hade velat vända var det omöjligt på denna smala väg. Ner, ner och ännu mer ner, kängurus överallt, mörkeret är nära och tillslut en picknickplats med tydliga skyltar som skriker att det är förbjudet att campa. Men vi kunde inte åka vidare så vi backade tillbaka till en vändplan lite innan förbudskyltarna, smällde upp tältet, lagade mat och sov en natt i regnskogen. Men med ångest, då ingen av oss hade teckning på mobilerna och vi visste inte hur brandläget var i regionen, otroligt oansvarigt och slarvigt. Något sömnen fick lida av. Vi lovade varandra att ha bättre koll på sådant i fortsättningen.

Natten blev morgon och vi hade uppenbarligen inte brunnit upp. Med frukost i magen tog vi oss an omgivningen och spanade in Liffey Falls, som tydligen var en plats att se. Med väldigt lite vatten insåg vi att det inte var så exalterande, men med tanke på att vi ändå sov där var det ju värt ett besök. Vi tog oss sedan mot Mole Creek där vi besökte Marakoopa cave, en väldigt stor grotta med massor av sådana där droppformationer, stalagmiter och stalakiter. Efter en dryg timme i det niogradiga underjordiska palatset tog vi oss vidare till Cradle Mountains National Park. Där packade vi om och fyllde våra ryggsäckar till bredden. Vårat mål var toppen Cradle Mountain, vilket absolut skulle bestigas.

En tuff vandring i en väldigt vacker omgivning med storslagna vyer bjöds vi på. Allt kändes väldigt likt det vi har hemma i fjällen men ändå inte. Träden var likadana tills man tittade närmare på dem, och lukten var lika men ändå inte. Häftigt. Längs vägen såg vi två djur som vi inte sett tidigare, wombaten och en tasmansk igelkott, echidna, som den egentligen heter.

Någon timme senare kom vi fram till foten av berget, vi lade ner våra ryggsäckar och tog oss an bestigningen. Vandringen övergick till klättring med alla fyra över klippblock och uppför bergskanter. Riktigt roligt och absolut inget för gemene man. En timme senare satt vi på toppen, öppnade våran segercola och njöt av en helt bedårande utsikt. Berget bestod av klippblock till stor del och vissa av de såg ut att vara skapta av människohand. Helt raka kanter och fyrkantsformade klippor, väldigt speciellt och häftigt. Vägen ner var inte lika roliga utan snarare lite obehaglig på sina ställen, men äventyrarna i oss hade en väldigt bra dag.

Efter berget insåg vi att mörkret var på väg och vi satte iväg på en gång mot campingplatsen. Efter någon timmes vandrande lyckades vi hitta ner till campingplatsen lagom till att solen gick ner, tur för annars hade det varit svårt att hitta fram i den täta skog vi gick igenom i slutet nere i dalen där campingen skulle ske. Plasten hade ett dass och en stuga, dessutom väldigt oblyga värdar i form av en pussum och en wallaby.

Natten blev riktigt kall men jag sov riktigt gott och på morgonen när jag vaknade låg dimman tät. Eric hade inte sovit lika bra och låg kvar i sovsäcken en stund till, jag däremot bytte om till badbyxor och gick ner till sjön som låg strax intill, tvättade och fräschade upp mig i det väldigt kyliga vattnet. En bra start på dagen, minst sagt. Kallt i sammanhanget skall väl nämnas att det är den ungefärliga temperaturen av 10 grader.

Efter att ha återvänt till Hen, våran bil som vi döpte till Hen eftersom vi inte visste om det var en kille eller tjej, tog vi oss vidare söderut mot Hobartområdet. Vi valde att passera Hobart och stannade till vid en gratiscamping för att ta oss till Bruny Island nästkommande dag. Det var en trevlig camping men inte särskilt intressant. Den låg vid havet men de många fiskodlingarna samt den steniga stranden gjorde att vi inte kände oss badsugna.

Nästkommande morgon förstördes dock planerna. Ösregn, kan få många glada miner bittra och vi tillbringade någon timme med att stirra på kartan inne i den trånga bilen över platser vi skulle kunna besöka eller vad vi skulle kunna göra. Problemet var även att vi inte fick köra så mycket längre med bilen innan det började kosta massa extra, vi hade en max distans på 200 km om dagen, och de många serpentinvägarna vi inte hade räknat med gjorde våran roadtrip mycket längre än väntat. Dessutom hade vi insett att färjan över till ön kostade 30 dollar, allt kostar i det här landet. Men i samma takt som regnet avtog blev humöret bättre och trots att det skulle kosta massor gav vi oss av till Bruny Island, tog oss över, tog en promenad i nationalparken och letade efter häftiga djur. Dock såg vi inga, men vi gick igenom mark som väldigt nyligen hade brunnit samt gick längs leder som gick utmed klippväggar som ledde lodrätt ner i havet. Helt utan någon form av staket. Vattnet var fantastiskt vackert och vi var båda överrens om att det var värt att åka hit.

Efter middagen gick vi längs en strand vi hade hört att det fanns pingviner på. Efter 40 minuters promenad längs denna öde strand kom vi fram till fågelskådningsplatsen för pingviner. Uppenbarligen så chillade inte dessa fantastiska djur på stranden utan höll sig till vissa platser. Efter ytterligare någon timmes väntande kom det massor av folk och någon timme senare en drös med pingviner. Helt fantastiskt roligt rörde de sig. De vaggade fram från vattnet i en stor klump om ca 15- 20 pingviner in i vegetationen där de vaggade fram till respektive bo. Efter ytterligare fem minuter kom nästa grupp, och så vidare. Tyvärr var det alldeles för mörkt för att kunna fota dem, man får ju inte använda blixt mot de heller. Proffsturisterna hade med sig lampor med rött sken, får bli det nästa gång.

Vi åkte in till Hobart dagen efter och stannade vid hostelet, fick låna en dammsugare och trädgårdslang av den mycket trevliga hostelägaren. Med dessa verktyg samt diskmedel och diskborste gick vi lös på bilen som var tvungen att vara ren vid tillbakalämnandet. Någon timme senare och Hen var strålande vacker, tillbakalämnad och vi var billösa. Skönt, segercola på det med.

Hobart var en mycket trevlig stad redan vid första intrycket. Solen hade antagligen en stor del i det, men tror nog att vi hade tyckt om staden ändå. Lagom stor med lagom mycket trafik och människor. Mysig hamn och områden man kunde promenera runt i, och faktiskt ett riktigt bra kvarter med bra klubbar på som vi besökte under lördagsnatten. Antagligen de enda på klubben som inte bodde i Hobart, vilket också var grymt kul. Antagligen sista gången vi är på ett sådant genuint ställe. Dessutom har vi inte hört svenska annat än från oss själva sen vi lämnade Melbourne, ett stort plus!

I morgon lämnar vi Tasmanien och beger oss norrut till Gold Coast närmare bestämt, Surfers Paradise. Ska bli kul, speciellt då jag får träffa min kusin igen!

Johan och Eric

vid det datoriserade skrivdonet, Johan