Surfers Paradise

Efter att ha återlämnat bilen och installerat oss på hostellet i Hobart hade vi ett antal lugna dagar med en hel del skoljobbande, Vi passade på när vi var i en relativt "tråkig stad" även om vi inte höll med om det som precis inskrivits mellan citationstecknena. För Hobart föll oss verkligen i smaken, och vi rekommenderar er alla verkligen att göra Tasmanien och besöka Hobart. Men skolarbetet måste göras och vi lyckades riktigt bra med detta.

Väldigt taggade att äntligen få börja surfa och vara på stranden gick vi upp tidigt första morgonen i Surfers. Redan klockan sju och strax därefter stod vi redo på stranden med varsin hyrbräda under armen. Lätt förvirrade, vilsna och exalterade försökte vi uppnå den där coola looken som riktiga surfare har. Det gick så där, sepciellt när vi tog oss ut bland de relativt stora vågorna. Kallsupar, runtfumlandes och maneter gjorde det lite mer svårt, vågorna kom ofta och med en hel del kraft. Riktigt jobbigt att ta sig ut men skam den som ger sig. Tillslut hade vi båda lyckats övervinna vågorna ett flertal gånger. Tyvärr är Surfers Paradise inget ställe för den mindre erfarne surfaren, vågorna kommer med hög altitud och bryts snabbt, inte mycket att åka på och svåra att fånga. Jag märkte faktiskt stor skillnad mot Sydney och sydkusten. Fyra timmars paddlande, surfande och mest plaskande återgav vi brädorna till en aning trött uthyrare som även gav oss en deal om vi hade valt att adoptera dessa glasfiberkonstruktioner. 330 dollar, en högst ansenlig summa pengar, och vi kände oss skeptiska, speciellt då dessa brädor är gamla uthyrningsbrädor, som tjocka turister använt utan att kunna hantera dem korrekt.

Efter diverse googlande och runtkollande i andra surfinspirerande turistpenningstjälande butiker kände vi oss väldigt villrådiga. Vi ville ju köpa varsin bräda, mycket mer värt då vi ska vara här länge, och hyra är då inte det bästa ekonomiska alternativet. Tillslut kom vi fram till två alternativ, antingen köper vi från uthyrningsstället eller en ny bräda för 440 dollar. Villrådig och vilse i min egen plånbok, mitt samvete och min högst förvirrade hjärna ringde jag i någon form av panik till Kylie. Som alltid när man pratar med min mors mycket pålitliga Australiensiska ersättare infann jag mig i någon form av lugn även då hon inte kunde ge mig några konkreta råd. Dock ett telefonnummer till Patrick, en av hennes goda vänner som jag faktiskt träffade på hennes bröllop för åtta år sedan. Redan då satte han ett gott intryck på mig och min yngre bror då han frågade oss om vi ville med och surfa dagen efter, en bra källa för råd i bräddjungeln. Han sa åt oss att absolut inte köpa 330 dollars skitbrädan utan den nya, med det i ryggen var det helt plötsligt inga konstigheter längre. Det var bara ett smärre problem, affären som brädan såldes i låg i Miami, dvs 100 minuters promenad, enkel väg.

Trots en viss trötthet efter en mycket angenäm utekväll kvällen innan tog vi oss an den långa vägen och fann tillslut den eftertraktade affären, Board room. Ett gott bemötande och massa olika rabatter (mellan 30- 60 dollar) gjorde allt så mycket bättre. När jag dessutom frågade om varför priset var så billigt så fick vi som svar att han som gjort brädorna är en lokal surfare, som lägger på precis så mycket på priset så att han går runt. Det är alltså lokalproducerade brädor med god kvalité, sweet!

Någon timmes promenad senare var vi åter på hostellet och hann precis duscha innan vi mötte upp med min kusin Emelie och hennes före detta arbetskompis Camilla som också är här på semester. Grymt kul att träffa Emelie igen, och denna gång i hennes värld. Det blev ju inte direkt sämre av att vi smällde i oss massa barbequeglacedroppande svinrevben. En bra kväll.

Dagen efter, Australia day, väldigt hajpat, alla går runt i Aussiekläder och dricker, dricker och dricker. En enda stor fest. Tyvärr ville inte vädret fira utan valde att ösregna i stort sett hela dagen, vilket det fortsatte att göra resten av tiden här i Surfers. Dessutom är det nästan storm och det vore farligt att surfa eller bada, så vad gör man då här? Svaret blev lugnt häng med diverse elektroniska apparater och gott sällskap. Australia days kväll spenderades dels på en restaurang, hostellet och en klubb. Förvånansvärt dåligt drag, men trevligt hade vi det i alla fall.

Nästkommande dag skulle regnet som sagt fortsätta och fram till lunch skulle ca 100 mm regn hälsa på. Ingen idé att använda paraply heller, eftersom det stormar samtidigt, men det var tillräckligt varmt för att vi svenska vikingaättlingar inte skulle behöva bära mer än en normal sommardagsuniform á la Aussie, dvs shorts, flipp-flopp och en T-shirt. Jag och Emelie sa hejdå och förhoppningsvis ses vi kanske redan på onsdag, annars dröjer det ett tag till nästa gång. Tack i alla fall för helgen, det var skitkul!

Nästkommande äventyrsplats kommer förhoppningsvis innehålla mindre regn och mer av sol och surf. Vi har blivit rekommenderade att åka till Coolangatta, och således är det nästa veckas hemort för oss.