Indonesien.

Det första som slår mig när jag kliver av planet är värmen. Klockan är 22:00 indonesiskt tid på Bali flygplats. Jag har tidigare hört talas om denna "vägg" man går in i. Jag skulle inte beskriva det som en vägg, utan mer som om man får svårt att andas. I vilket fall som helst så rann svetten lite varstans, heltäckningsmattan såg ut att ha legat där under de senaste tusen åren och någon logik fanns de inte direkt. Man fick köa för att skaffa sig ett visa på plats och det tog tid kan jag säga. När jag väl tog mig igenom tullar och spärrar och galna indonesier som inte direkt förstod någon engelska så var det skönt att få se ett bekant ansikte som stod och väntade på mig, med en älg i hösta hugg!

Robert berättar för mig att han slapp köa för visa, han betalade bara lite extra. Jadå, somliga har de lite bättre än andra. En taxifärd senare, en kort vilsen promenad mitt i natten inne i Kuta och sen hittade vi hotellet. Aldrig vart tacksam för AC så mycket som då. Man vaknade upp till färkpressade juicer och banan toast. Maten i övrig bestod mycket av ris och kryddor. Nästan allt var för starkt. Det var tur att jag hade med mig en alldeles egen provsmakare som smakade på all mat först!

Kuta är en rörig stad med charm. Den röriga delen består av all trafik som pågår hej vilt. Fick förklarat att de enda regeln de egenterligen har är att inte krocka in i någon annan. Simpelt. Dessutom så betalade man lite extra för sitt körkort behöver du inte ens göra en uppkörning. Du får ditt körkort i handen, tack och bock och sen ger du dig av. Med tanke på det så trodde jag att lokalbefolkningen skulle vara riktigt dåliga bilförare. Vet inte vad de har att göra med egenterligen men jag har en del teorier. För dåliga bilförare är de definitivt inte. Mopeder dessutom överallt, de som hade hjälmar var nog mest turister som vågade sig på att hyra en moppe. De yngsta som vi såg var nog runt 8-9 år gamal som kom åkandes på en moppe. Polisen i övrigt vet jag nog egenterligen inte varför de har. Dem verkar inte göra mycket.

Det ropades i alla gatuhörn att man skulle komma in i deras små lilla stånd/affärer och köpa saker. Överallt satt de unga kvinnor och ropade "massage" och männen ropade "magic muchroom"

Surfingen blev det dessvärre dåligt med, mycket p.g.a vädret. (regnperiod och stormvindar) och en del platser vi besökte. Men någon dag lyckades vi hyra bräda. Vi stod upp, vi glädje oss åt de men jag glädje mig inte lika mycket åt skavsåren jag hade fått på innelåren. Aj! Någon annan gång lyckades Robert skära upp en del av knäskålen på fenorna när han tumlade och jag lyckades sträcka ryggen. En halt och en som gick väldigt långsamt. Perfekt att inte ha bråttom någonstans då.

Reste vidare till Gili Island, (trawangan) där hade vi INTE tur med vädret. Regn, regn, regn och sista dagen hade vi sol! Vad gör man då när de regnar? Man gör allt som vanligt. Det är inte direkt kallt när de regnar, dessvärre var de värre att torka kläderna då fuktigheten brukade ligga på runt 90%. De "centrala" gatorna på denna lilla ön var ofta översvämmade, man vandrade i sina flipflop i ungefär 25-30cm vatten. Fötterna har ju kunnat må bättre kanske...

Men när de sprack upp hyrde vi snorklar och lyckades spana in en hitta nemo fisk eller två. (de enda fiskarna jag känner till) Vi satt på hotellet och tänkte att nä, nu drar vi vidare. Hade hört att Padang-Padang beach skulle vara ett vackert ställe, med bra surf. Bokade hotell och for vidare. Denna ö är inte speciellt stor och med tanke på att deras transport medel är rätt usla tog de en hel dag att färdas mellan stäckan Norrtälje-Stockholm. Halvt frustrerande, åter igen, i detta land kan man inte ha speciellt bråttom!

Padang-Padang beach var väl inte riktigt som vi hade föreställt oss. Mycket mindre och så pass litet att taxi chauffören inte ens hittade hotellet. Väl framme, halv skeptiska om vi faktiskt hade kommit rätt för inget var sig likt på bilderna. Jodå, visst var vi framme, mitt ute i ingenstans. Så vi kröp in i vår egen bungalow, konstaterade att dusch och toalett var utomhus och att sängen var bland de största vi sett. Slog våra kloka huvuden i hop den kvällen och bestämde oss för att här lär vi hyra moped om vi ska ta oss någonstans. Så rätt vi hade.

Vi susade fram på vår rosa moped i väder och vind, på fel sida vägen. Såg hur många vackra underbara stränder som helst. Men ännu än gång hade vi inte speciellt tur med vädret, så ingen surf här heller. Två dagar av sex hade vi sol någon timma. Då passade vi på att hägra vid poolen som vi hade. Vi had den dessutom alldeles för oss själva. På detta hotell var de bara jag och Robert. Fantastiskt! Någon natt lyckades jag få i mig antingen dåligt vatten eller dålig mat, då hade jag hemlängtan till underbara sverige med toaletter inomhus. Denna kväll hade vi nämligen storm varningar och de blåste så pass att man rekommenderade folk att stanna inomhus. Så där satt jag, mådde pyton och regnet piskade mig i ansiktet, på låren och några jävla flygande myror som fädrades med vinden landade också lite varstans på kroppen. Dessa jävlar bet. Ont gjorde det kan ja lova. Att konstatera, ha toaletten inomhus!

Det var rätt skönt att komma tillbaka in till civilisationen de sista få dagarna vi hade. Åt mat på hardrock cafe, hyrde surfingbrädor och inga mygg!!!!!

Tre veckor skulle ta slut någongång och den här någongång hade kommit. Följde med Robert till flygplatsen på morgonen och vinkade av honom. Mitt plan skulle inte avgå förens 23:55 på kvällen. Tillbaka inne i stan insåg jag att Bali inte alls var en lika vacker plats längre. Det är nästan skräckinjagande hur mycket lokalbefolkningen skriker efter dig på gatorna om du går runt som ensam tjej, speciellt om du har blont, ljust hår. Hade god lust att dela ut en höger eller två. Men jag lyckades fördriva bort en hel dag trots allt, utan att slåss.

Tre veckor på bali kändes som tre timmar såhär i efterhand. Trots regnperiod och flygande myror. Tiden går fort när man har roligt. För roligt, det måste ja säga, om något så var det de vi hade!!

Nästa anhalt, Adelaide.