Nya Zeeland, Aotearoa, Midgård.
Kärt barn, många namn...
Vi lämnar i skrivande stund norra ön på väg mot södra. Jag har blivit tipsad om att rikta blicken mot himlen hela den här färjefärden då man kan få se albatrosser om man har tur. Än så länge har det vart tomt där uppe.
Nya Zeelands norra ö har varit helt fantastisk! Att bara va här och se miljön är som att vandra runt i midgård, att det sen är sjysst folk, bra party och adrenalinets Mekka måste ju göra Nya Zeeland till ett av världens bästa land, alla kategorier.
Folk säger att södra ön ska vara ännu bättre, men jag har svårt att tro det, det skulle vara för bra för att vara sant. Är det nånting man kan klaga på skulle det väl vara vädret isåfall. Det är sant som man säger att man kan få uppleva fyra årstider under en dag i Nya Zeeland, så man får alltid ha både vinterjacka och badbyxor redo.
Vi började vistelsen här med ett par dagar i Auckland, en i stort sett ointressant stad. Victor gjorde ett bungyjump från Auckland bridge och då följde vi med som åskådare. Jag väntar dock med mitt hopp till Queenstown där dom har Nya Zeelands högsta bungy på 134 meter!
Förutom det hade inte Auckland mycket att erbjuda så vi drog vidare ner mot Rotorua, en mindre stad än Auckland men mycket mer backpacker-vänlig. Här hade vi i förväg bokat en tur till Fylke, eller Hobbiton movie set som dom kallar det. Turistbussar och käcka guider tycker jag inte om alls egentligen men det var ju ända sättet att komma dit så vi fick bita i det sura äpplet. Dock var guiden faktiskt helt ok och bjöd till och med på hobbit-öl på den gröna draken så han vann över mig till slut. Det var iallafall riktigt roligt att gå runt bland hobbithålen och slänga på soundtracket i lurarna. Det häftiga är att hela byn är uppbyggt med riktiga, permanenta material, så man går runt i Fylke precis så som man ser det i filmerna. Till och med grönsakerna är riktiga och vi fick plocka jordgubbar direkt från Sams trädgård, då hade nörden i mig ett ordentligt leende på läpparna.
Lite kuriosa från guiden:
I en kort scen i filmen sitter det ett par hobbit-barn och äter plommon under ett plommonträd, hade man satt dit ett riktigt plommonträd hade det ju dock blivit fel proportioner. Så det dom gjorde då var att sätta dit päronträd istället, och sedan för hand plocka bort vartenda päron och vartenda löv och därefter limma dit plommonlöv och plommon, allt för ett par sekunders bilder i en kort scen. Det säger en del om hur pedantisk och noga med detaljerna Peter Jackson var med de här filmerna.
Från Rotorua åkte vi även till Waitomo caves där vi hade sjukt roligt nere i grottsystemen. Vi hängde med på en tur där man drog på sig ordentliga våtdräkter och fick en uppblåsbar "rafting-ring" som man gav sig ner i grottorna med. Sen klättrade man runt där nere i tre timmar med sin pannlampa och kollade på lysmaskar och hoppade ner i 10-gradigt vatten från underjordiska vattenfall och gled runt på sin ring. Jag var totalt nedkyld när vi kom upp igen men jäklar vad roligt det var!
Innan vi lämnade Rotorua var vi tvungna att testa på deras OGO också. Vilket innebär att man klättrar in i en stor uppblåsbar boll med vatten och rullar ner för en backe. Det var faktiskt inte lika roligt som det låter, men till skillnad från alla andra aktiviteter var det iallafall ganska billigt.
I Rotorua träffade vi även engelsmannen James som hade rest i över 400 dagar och festat så mycket att han hade förlorat sin röst permanent, han fick bara fram hesa viskningar. Vi blev riktigt goda vänner så det var tråkigt att lämna varann igår då han inte skulle ner till södra ön, dock råkar vi befinna oss i New York samtidigt om ca en månad så det blir ett kärt återseende då.
Vidare från Rotorua till Taupo med Kiwi-bussen. Kiwi-bussarna är ett helt fantastiskt sätt att ta sig runt här i NZ, de åker en speciell rutt genom landet och stannar på de häftigaste ställena och fixar massa aktiviteter och party och rabatter och allt möjligt. Dessutom håller sig ofta de flesta till samma buss så man blir ett gött gäng och hinner lära känna varann.
I Taupo hittade vi naturligt uppvärmda källor där man kunde bada. Precis vid ett vattenfall gömt bakom ett gäng buskar var det som en perfekt bubbelpool man kunde lägga sig i och bara ha det gött, helt gratis dessutom!
Från Taupo tog vi också en buss till Tongariro national park där man kunde göra en trek bland vulkanerna. Självklart vill vi se vulkaner tänkte vi och haka på. Den vanliga vandringsleden man skulle följa tog runt 5-6 timmar och var jobbig nog. Däremot hörde vi att det fanns en till avstickare man kunde göra, dock skulle den vara otroligt jobbig och "extremely dangerous".
Denna avstickaren innebar en klättring till toppen av självaste mount doom från sagan om ringen, eller mount Nguaruhoe som vulkanen också heter.
Det var två timmars klättring uppför en flod av stelnad lava, genom molntäcket, kalla vindar, is och antagligen det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv. Men det var värt varenda sekund när vi väl nådde toppen. Utsikten däruppe var nog det sjukaste jag sett, man såg hela det vulkaniska området med vulkaniska sjöar, bergstoppar, dalar och mount dooms gigantiska krater precis under våra fötter.
Att ta sig ner för berget var faktiskt nästan lika roligt som att ta sig upp. På andra sidan av lavafloden bestod det mesta av bergsväggen av sand och lösa stenar vilket innebar att man i princip kunde hoppa och glida hela vägen ner, lite som att åka skidor.
När vi väl kom ner insåg vi ju att hela berget bara var en avstickare och vi hade ungefär 4 timmars vandring kvar. Det var tydligen en av världens finaste vandringsleder och helt klart värt det men mina ben har nog aldrig skakat så mycket som när vi kom tillbaka till bussen, så det blev en tidig kväll, men vi gick och la oss väldigt stolta över oss själva och nöjda efter antagligen resans bästa upplevelse hittills.
Nästa dag tog kiwi-bussen vidare oss till river valley. Det var inte mer än en stuga och en liten flod i en mysig dalgång mitt ute i ingenstans. Där var det mest sol och bad i floden, sen en riktig stugfest med bussgänget, mycket trevligt.
En kväll i huvudstaden Wellington hann vi även med innan vi skulle lämna norra ön. Där fyllde världens skönaste fransman Jean-Philippe 42 (!) år så det firades självklart med hela gänget. Han känns dock mer som 22 än 42.
Även Jeep som han också kallades lämnade vi på norra ön. Nu hoppas jag på nya sköna karaktärer på bussen och att södra ön ska vara lika bra som alla säger!

Ha det geet!