Puh..

Dags att skriva här igen nu då.. det har hänt en hel del sen jag skrev här sist som ni förstår. De flesta av er vet säkert vad som hänt men jag ska dra en liten sammanfattning:

Samma dag då jag skulle åka till Kenya vaknade jag upp av en våldsam smärta i vänster öga. Det var svullet, ihopklistrat och rött. Jag fick panik som den hypokondriker jag är, ringde mamma och tjöt. Jag var galet stressad eftersom jag hade ett flyg att passa klockan 12 samma dag och insåg att jag skulle vara tvungen att ta mig till ett sjukhus.

Jag väckte Jennifer och Hanna som otroligt nog inte vaknat av mina skräckfyllda skrik (!) och vi gick ut på gatan för att fråga efter närmsta sjukhus. Med ryggsäckarna på ryggen tog vi en taxi till Langkawi international hospital och akutmottagningen. Jag fick träffa en läkare som knappt kollade i mitt öga utan tyckte sig vara så kunnig att han kunde fastställa att jag hade en vanlig ögoninfektion genom att kasta en blick åt mitt håll. Han droppade ett medel i ögat och skrev ut antibiotikatabletter. Då sjukhusapoteket hade helt störda öppettider så fick vi sitta och vänta på att det skulle öppna kl 09.00, vilket stressade upp mig ännu mer. Tillslut fick jag min medicin och allting kändes lite bättre då droppen i ögat jag fick av doktorn verkade bedövande.

Vi skrattade åt min hypokondriska panik och åkte till flygplatsen. Jag vinkade av tjejerna och satte mig på flyget mot Kuala Lumpur. På KLs flygplats hade jag några timmar att slå ihjäl så jag surfade på paddan och kollade ikapp julkalendern. När jag kände efter hur ögat kändes så insåg jag att jag var tvungen att blinka rätt ofta för att kunna se klart. Det var ingen större fara än att jag noterade det och sedan glömde bort det när jag tänkte på något annat. Jag hade en 6 timmars flygning till Abu Dhabi framför mig och jag sov hela resan. När jag vaknade kunde jag inte öppna ögat och det varade och gjorde ont som på morgonen. Jag kände också att det var som att jag hade ett skavsår under ögonlocket när jag blinkade. På Abu Dhabis flygplats hade jag 12 timmar av väntan på flyget till Nairobi. Jag åt, läste och kollade film på ipaden. Ju längre tiden gick desto suddigare blev min syn på vänster öga. Någon timme innan planet skulle lyfta gick jag på toaletten och när jag kollade i spegeln så fick jag syn på en liten, liten grå fläck på hornhinnan som såg ut som något litet smuts. Jag tvättade ögat ordentligt men fick inte bort det. Jag insåg att när jag blinkade sakta så skavde det precis när ögonlocket nuddade fläcken. Den satt alltså fast på hornhinnan.

Jag sket i att klockan var 02.00 på natten hemma i sverige och att det kostade skjortan att ringa och ringde min mor i panik, IGEN. Vi kom överens om att detta inte var normalt men att det ju inte fanns något att göra förrän jag kom fram till Nairobi. Jag ringde sjukvårdsupplysningen i sverige som rådde mig att gå till sjukhuset i Nairobi. Under denna tid fortsatte jag att använda den medicin jag fått i Langkawi och märkte att den inte hjälpte utan att det bara blev värre. Vid denna tidpunkt dunkade hela huvudet av smärta, ögat var så svullet och ömt att jag inte kunde hålla det öppet, det var knallrött och hade alltså den här fläcken som gjorde att jag såg suddigt. Det som var mest läskigt var att jag hade ont i pannan och näsan också men bara på vänster halva av ansiktet.

Planet mot Nairobi skulle ta 5 timmar och jag satt på en fönsterplats och bredvid mig satt en kille och spydde. Under hela resan. Jag märkte då att jag var ljuskänslig och var tvungen att dra ner mitt fönster, fönstret bakom och framför mig för att inte skrika av smärta. Jag kände verkligen paniken växa för varje timme. Jag kunde inte titta för då gjorde det för ont och ögat kunde överhuvudtaget inte fokusera, men jag kunde inte blunda för då gick det knappt att få upp det igen.

När jag landade lyckades jag i blindo ta ut pengar, leta upp en taxi och ta mig till mitt hotell. Jag checkade in och bad att få prata med min guide som jag visste skulle vara där (jag skulle dagen efter åka iväg på en 1 månads safariresa) men det var han inte. Jag fick istället prata med en annan G-adventureskille som fanns på plats och han ringde efter en kille som skulle hjälpa mig till sjukhuset. Vi åkte till Nairobi Hospital och letade efter en ögonspecialist men det var lördag och sent på eftermiddagen så jag fick gå den långa vägen genom akutmottagningen istället. När vi kom till akuten kryllade det av människor och jag insåg att det skulle ta jävligt lång tid att få träffa en läkare. Jag höll på att avlida under sjukhuslamporna och var tvungen att ha luva på mig för att klara av det.

Det gick hyfsat fort och sedan fick jag träffa en allmänläkare bakom ett litet skynke. Han lyste mig i ögat med en lampa och sa att det såg ut som herpes. Han visade mig bilder på nätet och sa att det såg ut så i mitt öga. Han sa att det var en stor risk att åka på safari och avrådde mig från det. Sedan tyckte han att jag skulle träffa en ögonläkare men att det först kunde ske på måndag. Jag förklarade att jag nästa dag redan skulle åka iväg till Tanzania och inte skulle komma tillbaka till Kenya och Nairobi. Han avrådde mig igen från att åka och skrev sedan ut en massa medicin. Jag hämtade ut den för ca 3000 kronor och sedan ringde jag hem och bölade över att jag inte kunde åka på turen.

Mamma sa att hon skulle ringa till en kompis som är läkare och höra mer om herpes i ögat och hur fort det läker osv. Under tiden började jag fundera på om jag skulle åka till Australien eller hem med tanke på att jag var i Nairobi helt utan någonstans att bo eller någon jag kände. Jag berättade för mannen som skjutsat mig till sjukhuset och nu också stannat kvar för att se hur det gick för mig, att jag tyvärr var tvungen att avbryta min afrikaresa. Han blev väldigt upprörd och utbrast "No! let's go back, let's bring an eyedoctor!". Jag var så ledsen så jag sa att det nog inte var någon idé men han övertalade mig och jag är så glad för det idag och det är honom jag tackar för allting och för att jag inte är blind idag.

Jag fick prata med allmänläkaren igen och frågade om det gick att få tag i en specialist. Det gick inte sa han men mannen som var med mig propsade på att jag skulle få träffa någon. Jag fattade rätt snabbt att det handlade om pengar och försäkrade dem om att jag kunde betala för mig. Det gick en timme sedan hade de fixat en läkare! Jag blev grundligt undersökt med microskop. Specialisten sa att det inte rörde sig om ögonherpes utan om en parasit eller farlig bakterie. Vilket var väldigt allvarligt, så farligt att jag skulle vara glad att jag inte blivit blind ännu. Jag visade min medicin jag fick i Malaysia och den slängde han i soptunnan på en gång och sa att det var pepparmyntsolja jag fått som ögondroppar.. Kul. Han sa också att om de hade gjort en ordentlig undersökning hade de kunnat förhindra det snabba förloppet av sjukdomen i tid.

Innan jag visste ordet av det var jag inskriven på sjukhus i Nairobi i tre dygn för akut behandling. Jag fick skjuts till hotellet för att hämta min rygga och sedan fick jag välja rumstyp och fick byta om till mintgröna sjukhuskläder. Vid detta lag hade jag inte sovit på trettio timmar, var hysat jetlagged och hade inte ätit på en hel dag. Jag blev visad till en kassadisk där jag fick betala en deposition och när jag såg mig om efter sjuksköterskan som hjälpt mig, var han borta. Jag stod i 20 min och väntade på att han skulle komma tillbaka, det var sent på kvällen och jag höll mitt huvud i händerna för att det gjorde så ont. Jag försökte få pengarna tillbaka för herpesmedicinen jag köpt eftersom de gjort en felbedömning men då jag öppnat förpackningen fick jag ingenting tillbaka. Då brast allting. Jag var helt ensam i ett främmande land med en insikt om att jag skulle vara tvungen att avbryta afrikaresan och ligga på sjukhus med en farlig sjukdom. Jag störtgrät inför apotekspersonalen och fick då syn på mannen som assisterat mig hela eftermiddagen med skjuts fram och tillbaka överallt. Han stannade med mig tills jag fått mitt rum och sedan betalade jag honom 6000 KSH (600kr), vilket egentligen var alldeles för lite med tanke på att han just räddat min syn. Han är som sagt den jag har att tacka för exakt allt.

Jag fick dropp och ögondroppar med antibiotika innan jag fick sova. Hela natten väckte de mig varannan timme för att droppa ögondroppar. Jag var så glad över att ha läget under kontroll.

Mitt rum var ett enbäddsrum med eget badrum och tv. Det fanns inget wifi så jag hade ingen kontakt med omvärlden alls. Det var för dryt för att ringa och smsa men det gjorde jag i allafall till några väl valda.

Under första dygnet blev ögat värre, när jag tittade såg jag abslout ingenting annat än ett grått ludd. Det kliade som satan av dropparna och gjorde ont. En gång om dagen fick jag träffa doktorn som gjorde en undersökning. Alla var trevliga och sjukhuset hade grymt bra standard. Det var rent, bra service och mycket personal. Dock var sköterskorna inte så pålitliga då de några gånger glömde ge min medicin. Jag var tvungen att ställa larm på min mobil för att få rätt dos. Eftersom jag inte såg någonting hade jag inte så stor nytta av TVn och inte heller av böcker så det jag gjorde var att jag låg i sängen och lyssnade musik och sov. jag hade knappt någon uppfattning om det var dag eller natt, allt bara flöt ihop.

Samtidigt hemma började mina föräldrar ta kontakt med försäkringsbolag, G-adventures osv osv. Doktorn hade gett mig order att åka hem till Sverige efter utskrivning. Jag pratade också med en svensk läkare som rådde mig till samma sak. Jag fick veta att jag hade "gram negativa" bakterier i ögat som jag antagligen fått pga att jag använder kontaktlinser i vanliga fall. Något hade fastnat på insidan av linsen och grott fast. Läkaren sa också att läkningen tog väldigt långsamt och att jag skulle få spendera fler dagar än tre på sjukhuset.

En dag tog jag mig till bibblo för att kunna få kontakt med omvärlden genom facebook. Mamma fixade även svenska besökare till mig. En eftermiddag kom representanter från svenska kyrkan och höll mig sällis. En annan dag kom en tjej som har anknytning till Kiruna. Ellen, min kompis hemifrån tog kontakt med henne och hon var den som sedan hjälpte mig med en pålitlig taxi till flygplatsen.

Antibiotikan gjorde utslag på mina slemhinnor pga av styrkan och jag fick sår i halsen och munnen. De röntgade mitt huvud och min hals och gav mig medicin även mot det och också till mina bihålor. När jag sedan betalade för hela kalaset såg jag att de tagit betalt för exakt allt. Från plasthandskar till undersökningar, nålar och sängkläder.

Fem dygn var jag på sjukhuset och det blev långsamt bättre. Försäkringsbolaget tillsammans med mamma bokade flyg redan samma dag jag blev utskriven. När jag skulle få mina mediciner vägrade de ge mig dem. Jag förstod ingenting då de gav mig halstabletter och nässpray och sa att det var allt jag behövde. Jag hade 4 timmar till planets avgång och kom inte iväg från sjukhuset för att de inte gav mig min antibiotika som för mig var livsviktig. Det blev kaos och allt slutade med att jag skrek hemska ord på svenska och hotade sköterskorna för att de tillslut skulle ge mig min medicin. Jag VET att man inte får göra så. Men med lite tårar och ilska får man som man vill för det mesta. De sa att om jag gav dem cash skulle jag få min medicin. Jag sa dra åt helvete.

Det löste sig hur som helst efter några hyperventilerade samtal till Sverige och ett samtal till läkaren som skrivit ut medicinen. Efter en 12 timmars flygresa till Sverige med biljettjorv, missade flyg och borttappat bagage var jag äntligen i Stockholm den 21/12. På eftermiddagen hade jag tid i Sunderbyn hos en ögonläkare.

I Sunderbyn gjordes en kontroll och läkaren sa att jag kanske inte skulle få fullgod syn tillbaka. I en vecka behandlade jag med antibiotikadroppar, kortison och svampmedicin. Den 27/12 var jag tillbaka i Sunderbyn för en ny koll. Ingenting hade förbättrats när det gällde synen men läkningen gick framåt och bakterien var död. Vi detta lag såg jag bättre än när det var som värst då jag bara sett grått men nu såg jag fortfarande väldigt suddigt.

Igår var jag på återbesök i Gällivare och fick dåliga nyheter. Ögat är i princip helt läkt men jag har en stor grop i hornhinnan som täcker en del av synfältet och gör min synnedsättning bestående. Gropen gör även att jag inte kan använda lins i framtiden då ytan på hornhinnan är ojämn. En lins kan då skava upp nya sår som kan bli allvarligt infekterade. gropen som ser ut som en fläck syn också väldigt tydligt i vissa ljus. Jag hade gärna gjort en hornhinnetransplantation men det är ett dyrt och svårt ingrepp som i bara vissa fall görs.

Om en vecka åker jag till Australien som planerat och möter upp Hanna Nutti. Jag ska använda glasögon och endagslinser till frisk-ögat. När jag kommer hem i April får jag börja fundera på hur jag ska försöka lösa allting. Jag har inte sett slutet på detta än.

Det mest oväntade händer precis när som helst och hälsan alltid går först. Ögon är en underskattad kroppsdel, ta hand om dom.