Vet inte vilken i ordningen av gånger som jag lovat att Gerd ska skriva ett inlägg. Å andra sidan tror jag att detta inlägg skrivs bättre av mig.

Som jag berättat i tidigare inlägg så visade Gerd symptom på höjdsjuka när vi precis anlände till Bolivia. Detta gjorde att vi valde att inte åka till Saltsjöarna (3700 m.ö.h), även om Gerd prompt ville.

Utan kvällen den 5 november tog vi bussen upp till La Paz vilket skulle visa sig vara resans största misstag. Det började med att när vi skulle sätta oss på bussen så var ett av våra säten upptagna, så jag fick hoppa ut och försöka lösa problemet med de som sålt oss biljetten. Då var bussen redan 1 timme sen. Efter mycket om och men pekade de på en plats en rad framför och längst ut på andra sidan än där Gerd satt och det visade sig att jag kunde sitta där hela vägen till La Paz (15 timmar).

Resan började helt okej, vi var båda lite spända (inte oroliga) inför att ta nattbussen då vi tidigare läst om personer som varit tvugna att hoppa av bussen och redovisa innehållet i väskor för militärpolisen. På bussen sitter jag och kollar på Gerd för att se hur hon mår och tänker att hon nog mår bra av lite sömn.

Bredvid mig på bussen finns en ganska ung tjej som medan hon sov tenderade att luta sig allt mer och mer mot mig, vilket inte var något problem. Fram tills det att hon nös på min arm (fy!), inte visste jag att detta skulle vara en petitess 5 minuter senare.

2 timmar efter vi klivit ombord bussen ber Gerd mig om vattnet. Jag skickar bak det och det låter precis som när en öppnar en flaska bubbelvatten när trycket förändrats i flaskan och hälften sprutar ut. Då gör jag det gigantiska misstaget att titta på vad som händer vid Gerds säte. Förhoppningsvis var jag den enda som gjorde misstaget då Gerd helt utan förvarning började kaskadspy över hela gången.

Hela situationen var helt barock, Gerd hade spytt ner alla sina kläder (då hon faktiskt försökte spy i en sjal som hon hade ovanpå på sig på bussen), jag hade spya i hår och ansiktet, hela bakre delen av bussen stank och det gick inte att öppna fönstrena. Till råga på allt skulle vi vara på bussen 13 timmar till. 13 TIMMAR!

Kvinnan bredvid Gerd bara satt och sa "oj, oj, oj, oj" och Gerd undrade väldigt panikslaget vad hon skulle göra. Tyvärr fanns absolut ingenting att göra åt situationen. Det var mitt i natten i Bolivia och vi var inte i närheten av någon stad.

På morgonen, efter soluppgången, dvs efter 6, kom vi antagligen upp på riktigt hög höjd igen då Gerd åter började spy. Som tur var gjorde hon detta i en påse jag jag grävt fram ur väskan. (Numera har jag konstant en påse med nära till hands).

Som tur var stannade bussen till i Oruru på morgonen och där fick Gerd möjlighet att byta kläder och städa upp bussen lite med våra intimservetter. Där passade även jag på att fixa vattenflaskor och nya plastpåsar. När jag sprang iväg från bussen andra gången för att få gå på toa, tvätta händerna och ansiktet så var bussen borta när jag kom ut. Panikslaget tittar jag på den som står närmast mig. Pekar på en buss ute på gatan (alltså utanför den inhägnade busstationen, 100 meter bort) "La Paz??!!!". Det stämde, så jag fick springa bort till bussen och kasta mig in, när jag kom ombord började alla skratta och prata till mig på spanska. Det visade sig att Gerd hade lyckats engagera hela bussen i mitt försvinnande. Tyvärr så är det enda ord Gerd kan på spanska "amiga" så majoriteten på vår buss trodde antagligen att hon gått på fel buss (och resten hoppades att hon skulle gå av). Men icke, Gerd var ombytt och jag hade fått fräscha till mig och det var endast 4 timmar kvar till La Paz. Hurra.

Gerd somnade på bussen och hux flux var vi framme. GPS:en i mobilen fungerade i viss mån, då den gick att använda som karta. Däremot måste Boliva var ett av de enda länderna i världen där GPS:en inte kan ge en färdväg. Om ni tittar på en karta förstår ni. I princip alla gator är nerför sluttningar om 200-300 meter för att förenas nere i dalen där downtown ligger.

Från busstationen var det endast 1 kilometer till hotellet som vi bokat vilket kändes väldigt skönt, då det enda som faktiskt är farligt i Bolivia (förutom att gå runt själv mitt i natten och visa värdesaker, duh) är att ta taxi. Flera exempel finns kring turister som blivit hotade med kniv och blivit körda till bankomater för att ta ut pengar till rånarna. Detta är väldigt synd, för det slår mot den stora majoritet seriösa taxiförare.

Hur som helst tog vi oss till fots till hotellet och Gerd tog en till tablett mot höjdsjuka när vi kom fram. Eften en dusch så gick jag ut och åt lunch och lämnade in tvätt medan Gerd sov i 2-3 timmar. På grund av allmäntillsåndet var jag orolig redan innan hon somnat, men eftersom hon varken hade mat eller vätska i systemet så avvaktade jag lite innan jag blev riktigt orolig. När hon vaknade hade hon samma symptom som innan, huvudvärk, blå läppar & naglar, okoncentrerad, (ev. kronisk symptom sen tidigare), illamående plus att hon hade lite stickningar i lederna(!). Gerd var väldigt lugn över det hela (lite för lugn enligt mig). Jag lyckades då kommunicera med receptionisten (som inte talade engelska) och visade tabletterna samt informerade om att vi varit i Bolivia i 3 dagar och att höjdsjukan inte blir bättre, utan istället sämre! Då fick jag prata med en läkare från ett företag som jag själv tyckte lät lite oseriöst, själva namnet på kliniken; Travelers Clinic K`UMARA men efter att jag frågat ut honom om företaget, behandlingsalternativ och om han var en certifierad läkare så bestämde vi att han skulle komma så snart som möjligt.

Jag gick in igen och väckte Gerd som låg och slumrade och berättade att en läkare skulle komma samtidigt försökte vi kontakta en läkarbekant i Sverige för att få redan på vad som var viktigt att informera om/tänka på när Gerd skulle få träffa en läkare. Läkarens svar var "ni är korkade, ta er ner på lägre höjd genast! Man kan få hjärnödem och dö" Lättare sagt än gjort när en är i Bolivia. Oruro ligger på 3700 m och ska en till Cochabamba är nog hela vägen dit över 4000 m. Titicacasjön ligger på över 3800 och Cusco på samma höjd som La Paz. You get the picture.

En halvtimme senare kom läkaren och gjorde en grundlig rutinundersökning. Gerd fick då syrgas (OxiShot) och det bestämdes med läkaren att han skulle komma tillbaka 4 timmar senare för att kolla hur hon då mådde. Hade ingenting blivit bättre så kunde de åka in till sjukhuset.

När han kom tillbaks vid 20.30 så mådde hon lite bättre, och läkaren instruerade henne att fortsätta med de starkare tabletterna mot höjdsjuka som han gett henne plus att dricka cocabladsté! Mådde hon inte mycket bättre imorgon (dvs, idag) så skulle hon höra av sig. Efter att läkaren gått iväg så tog vi en låååångsam promenad för att kika lite på festligheter som pågick vid toget. Sen gick vi in på en engelsk pub och jag fick lyxa till det med en öl. Han som jobbade i baren blev väldigt förvånad när jag beställde en fanta till min vän och jag förklarade situationen. Då bjöd han på cocaté.

Som tur är så mår hon mycket bättre idag och ingen är gladare (lugnare) än jag. Kan ha varit det där cocateet som serverades till hotellets frukost.

Nu sitter vi och kollar på flygbiljetter. Varken jag eller Gerd är speciellt sugna på att ta bussen till Cusco (understatement) om några dagar då vi båda är helt övertygade om att Gerd är så pass känslig för höjder att hon kommer bli dålig igen då bussen kommer köra i bergen på runt 4000 meters höjd. Nej tack. Been there, done that.

Ps. När jag sa till Gerd att resan skulle bli lite mer hardcore efter Iguacu-fallen var detta inte vad jag menade.

Gerd har ett tillägg att göra: Nu ska vi ut och göra stan; köpa OxiShot, magiska tabletter och cocaté. Hörs ev. senare / Dos amigos